Dag 2 i flyktinglägret

Efter en kort natts ganska orolig sömn vaknade jag upp. Jag tog en snabbdusch och smsade en kompis som jobbar för en kvinnoorganisation i Mae Sot, sedan möttes vi upp för frukost och cyklade därefter till flyktinglägret. Det var svårt att äta efter allt som hänt dagen innan, aptiten och att äta känns helt plötsligt inte viktigt.
Det var ett totalt kaos, inga toaletter, många hade inga filtar eller mattor att sova på och solen gassade starkt ifrån himlen. Människor sprang runt överallt och stämningen var desperat. Överallt satt eller stod människor och framme vid medicin och mattälten som thailändska röda korset hade anordnat trängdes människor. Trängseln var stundtals våldsam och stämningen hård, människor i grupper började stöta samma på vissa ställen, för det fanns inte mat och mediciner till alla.

Vi gick till thailändska röda korset för att se om vi kunde hjälpa till med något. Där möttes vi av leende thailändska kvinnor som tog emot oss med öppna armar och visade hur vi skulle lägga i ris i påsar, ifrån en jätteriskokare där nykokt ris spred ånga omkring sig. Vi började knö i riset i plastpåsarna som redan hade kycklingcurry i botten och knöt ihop påsarna innan de lades på hög i en stor kartong. Det finns någonting skönt i ett monotont arbete, att inte behöva tänka längre än till hur mycket ris man ska lägga i påsen och gå in helt i den uppgiften och stänga ute allting runt sig. Som att gå in i en tunnel där det värsta är att bränna fingrarna på nykokt ris medan vi lägger i det i påsarna. Stämningen bland alla som stod i det stora uteköket var varm och alla jobbade tillsammans, mat i påsar skickades i kedjor tills den var färdigpaketerad, enorma kärl med kycklingcurry stod på golvet och många stod och hackade grönsaker eller lade i ägg i påsar med ris. Längst in i uteköket stod några och kokade curry med vitlök och chili och chilin brände till i halsen, och röken låg som ett skimmer över köket.

FN hade vi inte sett röken av, trots att UNHCR har ett stort kontor i de finare delarna av Mae Sot. De sitter väl och petar naglarna i sina aircondition rum. De hade tydligen sagt att thailändska myndigheter skötte situationen bra. Ja det var ju intressant, eftersom de enda som verkade sköta någonting i lägret var frivilliga thailändska röda korset. Thailändsk militär sköter säkerheten i lägret och har förvånansvärt nog gjort ett relativt bra jobb. Förutom de militärer som tar tillfället i akt och visar sin makt lite extra, genom att tvinga människor som sitter ner att flytta på sig utan anledning och begära ID handlingar av burmeser som arbetar för frivilligorganisationer. Tydligen fick vi höra att tre burmeser som vart inne i Mae Sot kvällen innan för att köpa mer ris till flyktingarna, på vägen tillbaka blivit arresterade av thailändsk militär då de inte hade några ID handlingar. Smart drag där, för thailändsk militär själv verkar ju ha mycket mat och förnödenheter att ge flyktingarna i lägret. Förutom de snedstegen som tillhör thailändsk militärs maktutövande, har de behållit lugnet och många har hjälpt till att dela ut mat och vatten i lägret vilket förvånat många här.

Dagen innan hade Frida, (koordinator i S-studenternas burmautskott som är min organisation som är här för möten) samlat in pengar ifrån Sverige genom facebook. Nu behövde vi hitta vad som var mest välbehövligt att köpa till flyktinglägret. I kaoset försökte vi leta runt på någon som kunde ge oss mer information. Det var svårt att få tag i någon som pratade engelska och som visste vad som behövdes. Någon sa att många hade frusit inatt och att filtar var bra att köpa, någon mattor som de kunde sova på så att de slapp sitta och sova på marken, särskilt nu när det är så kallt på nätterna. Ytterligare ett bud var att hela flyktinglägret skulle tömmas på dagen och människor skulle tvingas tillbaka till Burma av thailändsk militär.
Solen hade stigit och började bränna tidigt och hettan var stark. Vi bestämde oss för att köpa mängder med vatten istället, för så många människor i lägret som var utan dricksvatten och solen gassade verkligen. Vi fick tag på två män som hjälpte oss med transport och vi körde till en stor vattenbutik i centrala Mae Sot. Där lastade vi på över hundra paket med vattenflaskor och fyllde upp hela flaket på bilen med flak med vattenflaskor.



När vi kom tillbaka till lägret fick vi genast hjälp av både militär och volontärer som lastade av allt vatten. Det gick på några minuter och vi insåg att det behövdes mer vatten. Vi fick tag på en annan burmesisk man som jobbar som chaufför här och han hjälpte oss genast med transport. Vi åkte tillbaka till vattenaffären och fyllde ännu ett flak med vatten, chauffören hoppade upp på taket och vi lyfte upp ett par flak på dit också.



Vatten var nog bra att köpa, för värmen var så tryckande och solen så stark.
När vi kom tillbaka var det om ännu mer kaos i lägret. Rödakorsetarbetarna hade fått order om att inte göra fler portioner mat till de drygt 10 000 människorna i lägret eftersom de skulle tillbaka till sina byar. En man stod med en megafon och skrek ut saker på burmesiska och människor trängdes runt bilen. Han ropar ut namn på olika byar som människor kommer ifrån, förklarade en kvinna för mig. Alla delar upp sig i lastbilar utifrån vilken by de kommer ifrån. Tankbilar, lastbilar, bilar för att frakta boskap rullade in genom grindarna till lägret. Så fort de stannade kom människor gående med sina barn knutna på ryggen eller höften med de få tillhörigheter de tagit med sig när de flytt och klättrade in i lastbilarna och trängde ihop sig på flaket för att åka tillbaka till sina byar.



Är det verkligen säkert att återvända nu? Jag fick som svar att militärjuntan (även kallad SPDC State Peace and Security Council ironiskt nog) lovat att sluta skjuta och att alla flyktingar kunde återvända. Trots att det hade skjutits mycket under stora delar av natten och trots att vi när vi kom till lägret på morgonen fått information om att SPDC skulle börja skjuta igen klockan 6 på kvällen. Men tydligen hade de ändrat sig vilket passade thailändska myndigheter bra, och de köpte det totalt. Thailändska myndigheters och militärs största önskan verkar vara att skicka tillbaka alla så fort som möjligt oavsett hur säkerheten ser ut. Att de också köper majoriteten av all sin el ifrån Burma och SPDC lär ju också vara något som gör att de gärna håller varandra om ryggen.



Människor forslades ur lägret packade som sardiner och kördes tillbaka till Mywaddy (gränsstaden där skjutningarna och granaterna ägt rum bara en halvdag tidigare). Där släpptes de av. Men många var för rädda för att återvända och SPDC hade enligt ryktet öppnat upp gränsen för alla flyktingar att komma tillbaka in i Burma. Inte så snyggt insåg de att ha över 20 000 flyktingar som flyr efter första ”valet” på 20 år. En av de stora anledningarna till att skjutningarna började överhuvudtaget var ju att SPDC tvingade invånarna i Myawaddy att rösta på deras parti USDP under pistolhot. En man vi träffade berättade att han precis kört en kvinna ifrån Myawaddy på över 70 år som sett sina tre döttrar skjutas i huvudet av SPDC. Då kom en utbrytargrupp ur karengerillan DKBA (Karen Democratic Buddhist Army) till staden för att försvara invånarna och stridigheterna blossade upp. Nu har tydligen SPDC tagit över Myawaddy och vinkar in alla flyktingar tillbaks in i landet. Ironiskt nog sägs det att DKBA stod vid en annan del av gränsen och hjälpte folk att fly tillbaka till Thailand. Myawaddy verkar vara en svängdörr.

Det som hänt nu är att flyktinglägrena är nästan helt tömda av thailändsk militär som fått order om att skicka alla flyktingar tillbaka till Burma. Många av de som flytt är burmeser som har flytt ifrån den thailändska sidan av gränsen där de bor och de har nu återvänt till sina byar. Men många som flytt ifrån burmesiska sidan vågar inte återvända och flyktinglägrena där det fanns skydd och mat och vatten är nu igenklappade av thailändsk militär eftersom de fått order av thailändsk regering att stänga dem då det nu är ”säkert” i Burma. Det finns ingen här som tror på det. Det som istället hänt är att många av de som blivit körda tillbaka nu driver runt vid gränsen och tagit skydd i närliggande tempel eller andra platser där de varken har mat eller skydd för att de inte vågar återvända. Tydligen enligt de senaste nyheterna härifrån har många återvänt till den burmesiska sidan säger de nu, men de vågar inte gå tillbaka till sina byar utan gömmer sig i djungeln utan tillgång till några förnödenheter.

Alla burmeser jag pratat med här säger att detta inte är slutet på någonting utan att snart, om mycket lite tid kommer en ännu större flyktingström strömma över till Thailand igen, för våldsamheterna kommer inte att lägga sig. En annan teori är att med allt fokus på Myawaddy nu så är det ingen som kommer ihåg att observera vad som faktiskt hände med valet. Valfusket har varit enormt, SPDC har använt döda människors röster för att rösta på sina partier och gått ut till byar där de gett människor mat och beskydd om de röstar på deras parti. En cyklon i Rakhain state i västra Burma har lämnat många människor utan någonting, och hjälp har endast kommit till de som röstat på SPDCs parti USDP. Det här är inget demokratiskt val och det är ingen legitim regim som vunnit makten i början. Jag upprepar vad alla redan sagt, SPDC bytte militärkläder mot kostym och körde ett spel för gallerierna där de hoppades kunna övertyga någon i internationella samfundet att de nu är en legitim regim som strävar mot demokrati. Och det finns inget som skulle kunna vara längre ifrån. Det är en humanitär katastrof och SPDC begår ständigt brott mänskligheten, våldtar befolkningen och kommer inte att sluta med det så länge det inte införs en total bojkott mot landet, total isolering och SPDC ställs till svars för sina brott mot civilbefolkningen. Om Aung San Suu Kyi släpps fri återstår att se.

Det är med de här tankarna jag ikväll lämnar Mae Sot och sätter mig på en nattbuss mot Bangkok.

I flyktinglägret

Vi var tillbaka på kontoret vid midnatt igår. Håret var kladdigt av sardinsås och kläderna fläckiga. Vi kom till flyktinglägret igår eftermiddag, jag och två andra tjejer ur burmautskottet, s-studenter. Vi hade köpt med oss en del filtar för att ge till de som behövde för natten. En droppe i ett hav visade det sig.
När vi kom fram såg vi ett hav av människor, det var fullt av folk som satt på mattor, låg ner, stod och väntade eller tog hand om sina barn. Stämningen var spänd på gränsen till desperation när vi gick in i lägret, människor har fördrivits ifrån sina hus och förlorat allt. Över tio tusen människor hade samlats i det läger vi besökte igår.



När vi kom fram till röda korsets tält såg vi att de höll på att öppna burkar med sardiner i tomatsås och hälla ner i en stor hink. Sen fördelades lite sardiner och sås och ris i plastpåsar som sedan skickades vidare till människor som stod och köade för att få någonting att äta. Vi satte oss ner och började ösa sardiner i plastpåsar tillsammans med många andra. På löpande band öste jag ner en bit sardin och två skedar tomatsås i varje plastpåse och skickade sedan den vidare till en kille som stod bredvid. Han fortsatte att skicka den vidare på löpande band, tills den nådde de som stod och köade och väntade på mat. Jag vet inte hur länge vi satt där och öste sardiner, jag vet bara att jag öste, öste och öste med skeden att byxorna blev fläckiga, håret kladdigt och att vi fortsatte ösa.

Tillsist tog riset slut. Och trots våra ansträngningnar så hade bara en liten del av alla i lägret kunnat få en påse med ris och sardiner och en flaska vatten. Vi tog en paus allihopa medan vi väntade på några som skulle åka och köpa mer ris. Restauranger, privatpersoner och organisationer har alla skänkt mat till de som tvingats fly. Många många frivilliga dök upp när vi satt och jobbade och började genast att hjälpa till och skicka mat eller vatten till de som väntade. Det var vackert att se hur alla jobbade tillsammans.

Efter ett tag kom de tillbaka med stora lådor, i lådorna fanns stora påsar med ris och ägg. Men påsarna var för stora och skulle räcka till alldeles för få, så vi började dela upp dem på plasttallrikar som vi sedan skickade iväg till de som väntade. Vi jobbade snabbt och alla ställde upp sig i en kedja där vi skickade påsarna och tallrikarna med mat emellan oss. Sedan stod människor på kö och fick gå igenom vår kedja där vi gav dem en flaska vatten och en påse mat. Många många barn och gamla gick sakta igenom. Barnen storögda och de gamla med nedböjda huvuden. Det går knappt att förstå. Det gör så ont att se, för att orka fortsätta så behöver man stänga av, och bara fokusera på att göra det man ska göra. Skicka, dela upp ris, dela ut påsar. Skicka, dela upp ris, dela ut mat. Adrenalinet pumpade i kroppen och i luften, alla jobbade så snabbt de kunde men riset tog slut igen. Vi väntade på en ny leverans men det kom ingen. Tillsist hade några fått tag på en stor gryta med bara ris som de delade ut i små tallrikar till de som väntade. Det gjorde ont att se att hur jäkla mycket vi än jobbade, hur mycket vi än delade ut så kunde vi aldrig nå ens en liten del av alla där.



Tillsist fanns det ingen mer mat kvar. Inget mer att dela upp eller dela ut. Vid midnatt gick vi alla ut tillsammans som arbetat ihop och klättrade upp på ett flak och åkte tillbaka till våra kontor. Vi var så trötta, arga, chockade, ledsna men också glada att se så många arbeta tillsammans. Några klättrade upp på taket, andra fick stå utanför och hänga sig fast i flaket när vi åkte genom natten. Kylan började krypa på, den kalla perioden är här nu och många har frusit inatt.



Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Flyktingar, demokrati, samhälle, politik

avsked och avslut ont gör det

Nu börjar allting ta slut här.

I lördags hade vi vår avslutningscermoni.
Tjejerna var alla uppe tidigt för att fixa håret, stryka sina traditionella kläder och göra sig fina. Det var lite högtidligt.

Min rumskompis satte uppe mitt hår med blommor och sen var det fotografering tillsammans, som alltid när det händer något speciellt.

Därefter kom en bil och hämtade upp oss och alla klättrade vi upp på flaket tillsammans, det var en fin stämning mycket fniss och skratt.
Sedan följde en ceremoni med olika talare, jag fick i uppdrag att säga några ord till tjejerna. De var så fina i sina traditionella dräkter där de satt tillsammans. Jag sa som det var, att jag verkligen har lärt mig så mycket av dem, och att jag inte bara varit lärare utan också elev samtidigt här. Också berättade jag om i början när jag kom till kontoret, hur alla sprang iväg om jag frågade dem någonting och hur alla skyndade sig att äta upp om jag satte mig vid bordet när de åt. Då skrattade de allihopa, för det var väldigt sant. Sen sa jag att jag tycker att det är så fint och roligt att se hur mycket alla har utvecklats sen jag kom, både i form av självförtroende men också att prata och skriva engelska, och att jag är väldigt glad över att få ha vart med på deras resa här. Sen sa jag att de alltid är välkomna till Sverige och mitt hem om de får tillfälle någon gång och att de alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit hann jag innan tårarna svämmade över, det är så sorgligt att ta avsked och skiljas åt, även om jag alltid vetat om det sen jag kom hit, att det är tidsbegränsat. Men att se alla tillsammans och hålla ett avskedstal för dem, det gjorde verkligen ont i hjärtat. De är så fina och smarta och roliga och fantastiska allihopa och de har lärt mig så mycket.


Den viktigaste lärdomen är verkligen att aldrig sluta lära sig av andra och deras erfarenheter och hur fint det är att kunna dela en vardag tillsammans här och leva ihop. Det är verkligen något speciellt och något väldigt lärorikt med detta projektet, att vi delar inte bara lektioner utan också kvällar, helger och mornar tillsammans. Att vi sett varandra gråta och skratta och vara sjuka och vara glada eller längta hem. Och att vi kommit varandra nära, lite i taget små steg i taget så har vi kommit varandra nära. Och tjejerna har också blivit mina lärare och jag imponeras så av dem, av hur de tänker och hur starka dem är på sina sätt.

Jag avslutade mitt tal med att läsa två meningar på burmesiska, där jag sa att ”ni är mina systrar och jag kommer alltid att minnas er, tack så mycket”. På burmesiska kallar man sina vänner för systrar och bröder på burmesiska, äldre syster amma eller yngre syster nimale. Några av tjejerna började också gråta så vi satt och snörvlade litegrann tillsammans, det var en fin stund.

På kvällen hade vi avskedsfest, och vi dukade upp med burmesiska tebladssallad, papayasallad, frukt och chips och nötter och öl. Sen sa de att den här festen var min avskedsfest och gav mig ett stort paket. I paketet låg en helrosa traditionell karendräkt (en etnisk grupp i burma, 3 av tjejerna är karen på kontoret). Jag satte på mig den genast och alla jublade.

Sedan tog jag fram MS LOVELY (en plyschgroda som vi användt när vi frågat hur alla mår varje morgon) och sa att jag visste att en speciell tjej har haft det kämpigt, henne som jag skrev ett porträtt om tidigare i bloggen. Jag vet att hon kämpat med engelskan varje lektion, jag har hört henne sitta själv på kvällen och ljuda sig igenom texterna i läroböckerna om och om igen och hon har alltid fått fråga någon av tjejerna när hon inte förstått, men hon hon har aldrig gett upp. Så hon fick MS LOVELY i present att ta med sig för att minnas alla här och våra engelskalektioner. Thank you teacher, very happy MS LOVELY very much I love sa hon och ansiktet strålade.

Sen började någon spela gitarr och de sjöng burmesiska fina sånger, de flesta av tjejerna sjunger verkligen jättebra även om jag inte förstår sångerna. Sedan sjöng vi alla tillsammans we are the world, en låt som tjejerna lärt sig av den volontären före mig. Det var fint och kanske låter det fjantigt, men det blev en fin stund när vi sjöng allihopa tillsammans med gitarrspel och tjejerna sjung i stämmor.

Igår hade vi vår sista aktivitet tillsammans, en debatt som jag och en irländsk tjej anordnat tillsammans med tjejerna och några killar och tjejer ifrån en annan organisation i Mae Sot. Debatten hade två teman och handlade om ”valet” 2010 i Burma och om kvinnans roll i Burma. Ett lag fick argumentera för att valet var bättre än inget val alls, och ett lag fick argumentera emot att valet skulle hållas. De hade förberett sig ganska mycket och var väldigt nervösa innan, det fanns en del publik också som satt och tittade på. Men de gjorde verkligen en fantastisk debatt, de ställde sig upp och var självsäkra och la fram argument och sade emot varandra.

Jag blev lite stolt att se hur duktiga de var och hur mycket de försökte hela tiden. Den andra debatten handlade om ifall kvinnans plats var i hemmet, en grupp skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet och en emot. För tjejerna som skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet blev det lite jobbigt. De har gått 9 månader på ett program där de lärt sig att ta plats, att bli ledare och lära sig om genus och könsroller och bryta traditioner, och så skulle de argumentera emot allt de lärt sig helt plötsligt. Men de gjorde verkligen sitt bästa hela tiden och debatterna blev jämna. Sedan fick alla ett litet pris i slutet och stora applåder.
Efteråt var alla lättade och log stort och sa att det var deras första debatt de deltagit i och det kändes som en väldigt bra erfarenhet och att de lärde sig mycket. Det känns som jag fick mer självförtroende efter det här sa några av dem.

En tjej blev lite ledsen för hon hade svårt att försvara att en kvinnas plats är i hemmet och argumenten tog slut. Det var jobbigt sa hon, jag tycker ju inte så och sen visste jag inte vad mer jag skulle säga och så kunde jag inte svara på alla publikens frågor. Tårarna rullade nerför hennes kinder en liten stund, men så är det ibland. Vi sa till henne att det är viktigt att kunna argumentera för andra sidan också och att hon lärt sig mycket av det också. Det höll hon med.

På flaket på vägen hem började jag gråta mitt i allt fint, skymningsljuset låg sådär starkt och lyste upp alla ängar och risfält som vi åkte förbi och tjejerna satt och pratade och skrattade uppsluppet. Nu är min tid tillsammans med dem alldeles strax slut och avsked gör ont. Det är som att lämna en liten del av sitt hjärta här med dem. Men jag vet att det måste bli så, och jag har alltid vetat det sen jag kom hit, men avsked gör alltid ont.

Idag har två av tjejerna sagt hejdå och åkt till sina kontor eller släktingar. Bara några kvar nu och alldeles strax ska vi säga hejdå. Jag avskyr avsked för det gör alltid ont.

Dammprojekt i Karenstaten

En av tjejerna som kommer ifrån en stat som gränsar till Thailand(Karen staten) berättar att Burmas militärjunta håller på att bygga flera dammar i deras område. De har tvingat de människorna som bodde där tidigare att flytta ifrån sina hus och risodlingar. De har tvingats fly och bosätta sig på andra platser. De män som bodde där tidigare har nu tvingats arbeta gratis för militärjuntan, med att bygga en damm. De arbetar under hårda förhållanden och får ingenting för arbetet. Militärjuntan använder dammen för att skapa el. El som de sedan säljer till Thailand eller Kina. För pengarna köper de mer vapen till militären i Burma, trots att stora delar av landet saknar tillgång till elektricitet.

Befolkningen mister viktig jordbruksmark som de försörjer sig på. Även regnskog skövlas för byggandet av dammarna. Militären bränner ner byar och skjuter ihjäl människor för att ta över deras mark. När en damm byggts färdigt vaktas den av hårt beväpnad militär, som kontrollerar området runt dammen. Inga obehöriga får komma i närheten. Våldet i området ökar lavinartat, särskilt mot de människor som tidigare levde där. Floden svämmar över när dammen byggts. Vattnet stiger och förstör deras jordbruksmarker och risodlingar. Människor förlorar försörjningsmöjligheten och tvingas lämna sina hus och marker för att fly till Thailand eller till den närliggande jungeln som finns kvar. Där har de varken mat eller sjukvård och många insjuknar i malaria eller andra sjukdomar.


Förra året, 2009 organiserade de protester i de kringliggande byarna runt dammprojektet. Man samlade ihop fingeravtryck av alla de som ville protestera mot dammbygget för att sedan skicka alla protesterna till FN för att få hjälp att stoppa dammprojektet. FN satte då press på militärjuntan, vilket fick dem att stoppa byggandet av en andra damm i samma område. En av tjejerna jag undervisar var med och samlade ihop fingeravtryck i flera byar:

- Vi var tvugna att springa allt vi kunde för att inte bli fasttagna av militären, de sprang efter oss. Vi var rädda för vad de skulle göra om de fick fast oss. Men vi kändes oss trygga att ha vår Karengerilla(arme för folket som bor där) på vår sida, de är beväpnade och skyddar oss ifrån militärjuntan, berättar hon. Tillsammans slåss vi mot militärjuntan för vårt folks rättigheter!

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Una de las chavas viene de un estado que está en la frontera con Tailandia (se llama el estado Karen). Nos cuenta que el militar de Burma está construyendo presas en su área. El militar quema sus pueblos y mata la gente con balazos para controlar sus terrenos. Mucha gente que vivía allí antes ha tenido que huir de sus casas y de sus terrenos. Han tenido que buscar otro lugar para vivir. Los hombres que vivían allí antes han tenido que trabajar a la fuerza sin salario, construyendo las presas del gobierno militar. Trabajan bajo condiciones duras y no les dan nada en cambio. El militar usa la presa para sacar electricidad, lo cual venden a otros países como China y Tailandia. Por el dinero que hacen compran más armas, aunque áreas grandes del país todavía no tiene electricidad.

La población pierde su terreno, y con ello la posibilidad de comer y vivir. También cortan selva lluviosa, jungla para construir las presas. Cuando una presa esta lista, está controlada por militar armada. Nadie fuera del militar puede asesar. La violencia en esta área aumenta sin límite, sobre todo contra la gente que allí vivía antes. El río inunde los terrenos de la gente. Pierden la posibilidad de vivir y comer y tienen que dejar sus casas y huir para Tailandia o esconderse en la selva cercana. Allí no tienen comida ni asistencia médica, y muchos se enferman de malaria y otras enfermedades.

El año pasado, 2009, organizaron protestas en los pueblos cercanos de la presa. Coleccionaron huellas de dedos de todos que estaban en contra de la construcción de la presa, para después mandarles a las Naciones Unidas para recibir su ayuda para parar el proyecto. La ONU presionó el militar, les hizo parar el proyecto con la construcción de la segunda presa en el mismo área. Una de las chavas que estoy dando clases coleccionaba huellas de gente en varios pueblos:

- Tuvimos que correr lo más rápido posible, para que el militar no nos alcanzara, nos estaban persiguiendo. Teníamos miedo de lo que nos harían si nos iban a agarrar. Pero nos sentíamos seguras de tener nuestra guerrilla armada. Ellos nos protejan del militar, me dijo. Juntos luchamos contra el militar por nuestros derechos!


Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Några korta anekdoter

Idag har vi pratat om självförtroende på lektionen. Om vem som har bra självförtroende, om man kan se det på personen och hur man kan träna upp sitt självförtroende. Sen pratade vi om hur det känns att ha dåligt självförtroende. En tjej sa att när man har dåligt självförtroende så tror man inte att man klarar av något. Och när man skriver ett prov så kanske man skriver av någon annan istället för att skriva det man egentligen tänkte, för man tror inte att man har rätt. Sen får man fel för att den andre skrev fel svar som man kopierade. När hon har sagt det blir det lite tyst. Och jag vet att hon gjorde precis så, igår när vi hade prov. Jag tror hon ångrade sig, så jag sa ingenting.

Efteråt satte vi oss alla i en ring med våra stolar, så fick en person i taget sätta sig i ringen och alla fick ge den personen komplimanger, som jag skrev ned på ett papper. Alla fick i tur och ordning säga något bra om personen och så gick vi två varv runt. Några sa saker som vit hy och lång kropp och blir en bra mamma, men också snäll, en bra vän, intelligent och ger aldrig upp. Sen fick personen alla komplimangerna nedskrivna med sig därifrån. Vi avslutade det hela med en stor applåd för alla. Sen sa tjejerna, men du då Sara, du måste också sitta i ringen och få komplimanger! Så då fick jag också sitta i ringen. En tjej antecknade åt mig. Några saker de sa var bra lärare, bra kunskap, diskriminerar inte sina studenter (det var ju tur) , bra ledare, har tur (?) och hon är en stark tjej. Alla skrattade och gick därifrån med stora leenden.

En annan lektion berättade en tjej att hennes mamma och pappa varken kan skriva eller läsa. Och att när hon sitter och läser en bok, vilken som helst så lämnar de henne alltid ifred. De tror att hon studerar något viktigt, eftersom de inte kan se vilken typ av bok hon läser. Sen började alla skratta.

En kväll hör jag skrik och fnissande ifrån vardagsrummet. Två tjejer tjuter och skrattar hysteriskt. Jag frågar vad de skrattar åt. Det hänger spökkläder på en galge här! Vi har frågat alla vems det är, och det är ingen av våra kläder. Den har hängt här jättelänge viskar hon med stora ögon. När jag vänder mig om ser jag min tunna sommarjacka hänga skrynklig på en galge i vardagsrummet. Jag hade tänkt stryka den när jag kom, men behövde den aldrig och lät den hänga kvar. Det är jag som är spöket isåfall sa jag, för det är min jacka. Då började de gapskratta högt igen, sen skrek en tjej till de andra: Det är Sara som är spöket!

En annan dag när jag kommer in i mitt och min rumskompis rum luktar det väldigt illa i rummet. Hon sitter och äter ett kokt ägg som verkligen stinker.
- Hi Sara! You want to try dog-egg?
Jag börjar gapskratta och frågar, vad sa du igen? Hon gör ett nytt försök, dooogeeggg. Jag skrattar igen och säger, vaaa? Då förklarar hon, you know not the hen but the other bird, doooog? Aaaaahh you mean duck? säger jag.(Du menar ankägg?) Då börjar hon också gapskratta och sager, yes I mean the dooock. Det har vi väldigt roligt åt fortfarande och jag retar henne emellanåt och frågar om hon har något mer doogegg att bjuda på.

En annan dag ska jag åka med en av cheferna till vår organisation till ett internationellt möte. Han är en ganska stor man runt 35 år som ofta ser ganska allvarlig ut, fast är väldigt snäll. Vi pratar om vilken tid på morgonen han ska hämta upp mig på sin motorcykel. Jag säger:
- What about if you come here at 7.30? Then we have time to go there and have breakfast before the meeting starts. Då svarar han:
- Oh no, you know then I don´t have time to do my morning exercise you know. Maybe if I come at 8 instead? Then I can finish my morning exercise before you know.
( - Du kanske kan komma runt halv åtta? Så har vi tid att åka dit och äta frukost innan mötet börjar. Då säger han:
Åååh nej, du vet då hinner jag inte göra min morgongymnastik du vet. Kanske om jag kan hämta dig åtta istället? Då hinner jag göra morgongymnastiken innan. )
Jag skrattar lite och går med på det.

Att tillägga är att det även var han som körde mig till kliniken tre dagar i rad när jag hade dengue. Han bor ensam. En dag när jag lämnat blod på kliniken och vi ska tillbaka till kontoret, stannar vi till på seven eleven på vägen tillbaka. Jag köper hygienartiklar och när jag står i kön och väntar på min tur kommer han med tre påsar med rulltårta, muffins och kex i handen. Jag tittar undrande på honom och han säger:
- You know I´m hungry so I bought some lunch.
Då skrattar jag jättemycket och då tittar han undrande på mig.

En kväll när regnet dryper ner kommer han körande på sin motorcykel och kommer in till oss. Han har lite feber säger han. En av tjejerna som också är Kachin,(etnisk grupp) hämtar en konservburk med sardiner. Sen häller hon kokosolja på undersidan av burken och börjar hårt dra den över hans armar, nacke, bröst och rygg tills han är alldeles rödflammig och hans ytliga blodkärl brustit. Han blundar och kvider, det verkar göra ont. Jag frågar varför hon gör så? Då förklarar hon:
- I vår kultur när någon är sjuk så betyder det att blodet är dåligt. När vi gör sönder de ytliga blodkärlen så gör kroppen nytt friskt blod, så då blir vi friska igen. Vi tar nästan aldrig någon medicin, utan gör alltid såhär.

Alltid spännande med burmesisk medicin. Det finns en typ av medicin som kommer ifrån barken ifrån ett träd, som sedan mals ner till ett rött pulver. Sedan blandas det med socker och vatten och lime och man dricker det. Efter ungefär tio minuter sover man gott, hela natten. Man förstår aldrig riktigt vad de innehåller, de burmesiska medicinerna men ibland funkar de. Det är mysigt här på kontoret och jag kommer på mig själv med att småsjunga lite medan jag tvättar för hand. Vi fick tillökning förra veckan, så nu vaknar jag av små pip ackompanjerat av tuppens galande.

Sjukdomar,operationer och bölder

För ett par veckor sedan blev plötsligt flera av tjejerna sjuka. En fick feber, en annan fick ett tryck över bröstet och hosta och en tredje fick två bölder i armhålan. Alla behövde de åka till Mae Tao clinic (som jag skrivit om tidigare, ett sjukhus som ger burmeser gratis sjukvård). En tjej ifrån kontoret och jag åkte med som sällskap till tjejerna och en bil kom och hämtade oss.

På kliniken var det fullt med folk, luften var tjock av olika lukter, damm, mediciner, och sjukdomar. Solen gassade ifrån en klarblå himmel och det var riktigt hett i luften. Vi fick sätta oss och vänta efter att alla tjejerna fått ett könummer. Jag följde med den yngsta tjejen in när det blev hennes tur. De tog blodprov och lyssnade på hennes lungor och tittade i hennes ögon och hals. Sedan fick vi sätta oss och vänta igen. Samtidigt hade en annan tjej vart inne hos doktorn och lämnat blodprov och den tredje tjejen med bölderna under armen var iväg till operation. Hennes ansikte grimaserade av smärta och bölderna såg ut som två svullna läppar under hennes arm, det gjorde så ont att hon inte ville lyfta på armen ens på grund av smärtan som högg henne då. De har tagit henne till operation, sa en av tjejerna. Efter en stund kom hon tillbaka, pupillerna stora och armen i mitella, och ett bandage runt armhålan. De hade opererat henne med en gång, sa de. Hon hade skrikit och de hade skurit av bölderna, som då hade släppt ifrån sig både var och blod. Hennes ögon tittade långt bort, men hon var lättad över att vara klar med operationen. Hon började ta starka smärtstillande tabletter med en gång.


Vi fick sitta kvar en stund och vänta på en tjejs blodprov, de ville se om hon hade denguefeber eller malaria. Väntan blev lång och under tiden försökte en av tjejerna lära mig lite burmesiska, vilket slutade med att alla skrattade högt när de hörde mig. En liten tant som satt bredvid var väldigt nyfiken på mig och frågade vart jag kom ifrån. Sen pekade hon på sina ögon, som var grumliga och berättade att hon var närapå blind och knappt såg någonting. Hon skrattade gott när hon hörde mina burmesiska försök. Sen sprang en av tjejerna och köpte drickor till oss i ett litet stånd över gatan. När hon kom tillbaka gav hon en dricka till tanten som log stort, med de få tänder hon hade kvar.

Efter ett tag fick vi resultaten, en av tjejerna hade denguefeber och fick en del paracetamol och den tjejen jag följt med in hade någon typ av virus, så hon fick också en del piller. Sedan blev vi upphämtade av bilen igen och hoppade upp på flaket på väg tillbaka hem.

Dagen efter behövde tjejen som opererats åka tillbaka till kliniken för att få operationssåret rengjort. Hon behövde sällskap så jag följde med. Vi blev upphämtade av den trevlige men tystlåtne chauffören som brukar hämta och lämna oss när vi behöver åka någonstans med tjejerna. I hans bil hänger ett kors och dinglar ifrån backspegeln och han har en rosdoftande bilparfym i framrutan. Han nickar alltid glatt när han hämtar oss. När vi kom fram till kliniken gick vi direkt till operationsavdelningen. På avdelningen finns ett stort rum med sängar i rader, där både barn, män och kvinnor ligger kvar efter operationer. Vi gick rakt till operationssalen och lade hennes nummerlapp i korgen utanför och satte oss för att vänta i skuggan. Det var många andra som satt utanför och väntade på att få komma in. Hon försökte bjuda mig på en typ av fruktgelé, men jag avböjde. Både för att jag inte riktigt gillar gelé och för att hon nog skulle behöva något själv innan vi gick in. Därefter ropade de upp oss och vi gick in förbi två bås där några blev opererade till slutet där hon fick lägga sig på en brits. De tog av gasbindan och började rengöra såret med alkohol. Hon skrek rakt ut av smärtan och jag höll henne i handen, det var så varmt att händerna nästan gled ur varandra av svetten. Hon slöt ögonen och gnällde tills hon inte kunde längre utan skrek högt rakt ut. Ifrån såren efter bölderna rann det ur lite var och blod. Men den manlige sjuksköterskan nickade uppmuntrande och desinfekterade gasbindan som han sedan puttade in i håligheterna av bölderna. Sen lade han omsorgsfullt på en gasbinda igen. Allting tog nog inte mer än fem minuter, och när hon fick sätta sig upp igen försökte hon le fast jag såg att hon var helt skakad. Jag höll henne lite under hennes friska arm när vi gick ut. Ni måste komma tillbaka imorgon igen, sa sjuksköterskan. Vi måste hålla ordning på såret. Hon grimaserade stort och började sedan fnissa. Aaaaaj jag vill inte tillbaka mer sa hon.

När vi kom ut hade chauffören inte kommit tillbaka ännu. Och hon hade inga pengar på telefonen och jag hade glömt min mobil på kontoret. Inget bra. Medan vi väntade sa hon att hon tyckte vi kunde gå och fika på en teservering som låg nära. Jag höll henne under armen och hon fnissade mellan grimaserna. När vi kom fram till teserveringen satte vi oss på ett bord och hon envisades med att bjuda mig på te och burmesiska kokostoppar som tack. Tet var sött, med kondenserad mjölk i botten. De små kokotopparna var deg med riven kokos och kondenserad mjölk invirat i bananblad som sedan kokats. Det ångade om dem och den söta fuktiga lukten av kokt bananblad kom emot mig när jag vecklade ut det lilla paketet. Solen stod mitt på himlen och vi svettades i skuggan. Hon verkade väldigt nöjd med fikan och pratade ivrigt om allt möjligt och gestikulerade när engelskan tog slut.

På kvällen hade hon väldigt ont. När hennes tabletter slutade verka knöt sig hennes ansikte av smärta. Hon kunde knappt lyfta armen som var het och svullen. Hon fick feber igen och kunde knappt sova alls sa hon.

Dagen därpå åkte vi tillbaka igen. Vi gick in i operationsrummet igen, till sista britsen och hon la sig spänt ner. De tog loss hennes gasbinda och hon ryckte till. När gasbindan lossade var såret rent och det fanns inget var kvar. Hon ryckte till lite och jag tror hon svor, det hade iallafall jag gjort om jag var hon. Men de rengjorde såret snabbt med alkohol och knöt omsorgsfullt om en ny gasbinda. Efter bara några minuter var det klart. Sjuksköterskan räckte oss en påse med gasbinda, alkohol och smärtstillande tabletter. Det ser fint ut nu, sa han. Nu kan ni göra rent det hemma så ska ni se att det läker snart. Hon såg ut som en stor tyngd hade lyfts från sina axlar.

Vi firar med en till fika tycker jag, sa hon glatt och tog mig under armen. Chauffören satt kvar utanför och väntade och hon bjöd honom också på burmesiska kokostoppar och te. Hon pratade en massa på burmesiska och skrattade högt flera gånger. Sen förklarade hon, han (chauffören) är bra vän till min man, så vi känner varandra väl redan. Han har en jättevacker fru och barn i Rangoon. Precis i samma ögonblick började min telefon vibrera och ett okänt nummer kom på nummerpresentatören. Hallå? svarade jag misstänksamt. Då hörde jag den välkända rösten hemifrån ifrån någon som jag jag alltid saknar här. Och blev sådär överraskad och lycklig över att höra hans röst att jag började storgråta på teserveringen. Både tjejen och chauffören började skratta högt och tyckte det var extremt roligt. Men det bjöd jag på.

autoretrato de una chava/ porträtt av en tjej

La semana que ha pasado ha sido muy interesante en muchas maneras aquí. Hemos tenido violencia domestica como tema en las clases y surgieron discusiones profundas y interesantes.

Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y sus experiencias de violencia doméstica en sus comunidades. Una de las chavas se abrió mucho y en inglés con mucho esfuerzo compartió partes de su vida. Cuando era pequeña se murió su mama. Después su papa volvió a conocer otra mujer, que no la trató bien. Su papa tomaba mucho alcohol todos los días y no tenía trabajo. La mujer le maltrataba mucho en su casa, la mordía y la golpeaba. Con el conocimiento de su papa que no intervenía. Ellos dos formaban un equipo contra ella, nos estaba diciendo, y sentía angustia en su casa. Nos enseñó las marcas de los dientes de la señora en su mano la cicatriz todavía como una marca oscura en su piel.

Iba a la escuela, a la primaria pero por la situación en su casa por fin su tía en Rangoon, (una ciudad grande birmanesa) le dijo a su papa que ella quería cuidarla. Tenía que salirse de la escuela y se fue para Rangoon. En la casa de su tía no atendió la escuela. Se quedo trabajando en la casa de su tía, mientras sus primos iban a la escuela. Ella se levantaba muy temprano para limpiar, cocinar y cuidar al bebe de la casa. Luego iba a la tienda de sus tíos para trabajar allí todo el día. En la tarde regresaba del trabajo para hacer más oficios, cocinar, lavar la ropa de la familia antes de por fin caer a la cama. Dijo que sus tíos eran muy buenas personas, su tío doctor y su tía la dueña de la tienda donde trabajaba casi todos los días.

Luego siguió para Thailandia, Mae Sot. Aquí costaba un poco entenderla su historia pero en alguna manera terminó con los 16 años trabajando en una fábrica de textiles por dos años. En la fábrica vivía en un cuarto pequeño con otra gente, y le daban de comer en el mismo lugar. Trabajaba muchas horas todos los días, costurando y cortando fabricando ropa que tal vez llega a Europa o Suecia para la venta.

Después por lo que nos explicó sigió a una organización birmanesa que trabaja para su grupo. Allí cuando surgió la oportunidad de que ella pudiera ir aquí a SYCB (Student Youth Congress of Burma) para atender el curso de derechos humanos, inglés, democracia, la sociedad civil, sciencias políticas y computación le dieron al oportunidad. Y aquí esta ahora, siempre sonriendo todos los días y esforzándose mucho en inglés. Con ganas de aprender y siempre cuidando a los demás. Su risa es como un río pequeño claro con gotas de cristal que pasan por unas piedritas de la selva. Y ha aprendido mucho en esos meses aquí.

Acaba de atender un curso sobre HIV/sida en birmanes, fue un workshop de 5 días. Regresó encantada con tantas ganas de compartir con nosotros sus nuevos conocimientos y su inglés no le alcanzaba pero insistía y se esforzaba para compartirlo conmigo y los demás. Siempre oigo su risa clara por la casa, y le fascina ver caricaturas como el Tom y Jerry en la tele. Cada semana tienen que escribirme un diario de sus pensamientos y sentimientos por el momento. Y ella me pone que lo que realmente disfruta aquí es aprender pero también tener el tiempo libre, que antes no lo tenía casi nunca, por eso lo valora mucho.

Yo creo que el conocimiento y la capacitación de las mujeres o a cualquier grupo que les hace falta otras perspectivas y autoestima es una llave para mejor poder reflexionar sobre su vida, sus experiencias y cambiar un poco la perspectiva. Además el proyecto aquí de poder compartir sus experiencias todas las chavas, vivir juntas y estudiar juntas es algo muy valioso. Mi esperanza es que se llevan mas confianza, mejor autoestima y que puede sentir aun mas su valor y creer en sí misma como persona. Yo creo que a veces el conocimiento puede ayudar a subir la autoestima y agregar una perspectiva distinta a la vida. Y muchas, sobre todo mujeres necesitan creer mas en sí mismas y necesitan saber que el lugar que ocupan es valioso y que tienen el mismo valor que los hombres, y que ellas también tienen mucho que aportar con sus pensamientos y opiniones. Que la sociedad es un equipo mixto para mejorar la situación para todos. Y que tienen la fuerza para tomar la decisión de sus vidas y volar libre.

La risa de la chavita me reconforta, es como un río claro, profundo y fuerte y yo se que ella con su nuevo conocimiento sigue su camino, adelante.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Veckan som gått har vart väldigt intressant på många sätt. Vi har haft våld i hemmet som tema och lektionerna har medfört lärorika och fördjupade diskussioner.

Vi har pratat mycket om stereotyper mellan män och kvinnor och deras egna erfarenheter ifrån våld i hemmet i sina orter. En av tjejerna har öppnat sig mycket och delade med sig av sina erfarenheter på engelska, hon ansträngde sig verkligen för att berätta för oss.

När hon var liten dog hennes mamma. Efter träffade hennes pappa en annan kvinna, som inte behandlade henne bra. Hennes pappa drack alkohol varje dag och hade inget jobb. Hennes styvmor misshandlade henne ofta i hemmet, hon bet henne och slog henne. Hennes pappa visste om det men reagerade inte. Hon berättade att hennes pappa och hennes styvmor bildade ett enat team emot henne, och att hon mådde dåligt hemma. Hon visade upp sin hand, där ett mörkt ärr efter hennes styvmoders tänder finns markerat mörkt emot hennes hy på handryggen.

Hon gick i skolan, låg och mellanstadiet men hade mycket problem pga situationen i hemmet. Tillsist bröt en av hennes fastrar som bor i Rangoon in, och sa att hon kunde ta hand om henne och att hon kunde flytta dit. Hon fick hoppa av skolan för att flytta till Rangoon. Hos hennes faster fick hon inte fortsätta sin skolgång utan stannade och arbetade i hemmet. Hon gick upp tidigt varje dag för att städa och laga mat och tvätta familjens kläder. Därefter fortsatte hon till sin fasters butik där hon arbetade hela dagen. När hon kom hem fortsatte hon att städa, laga mat och ta hand om sin lilla kusin som var bebis, tills hon stupade i säng. Hon säger att hennes faster och farbror är bra människor, hennes farbror är doktor och hennes faster ägare till butiken där hon arbetade varje dag.

Därefter fortsatte hon sin resa till Thailand, Mae Sot. Här är hennes historia lite svår att följa med i, men på något sätt fick hon arbete i en textilfabrik här vid sexton års ålder, där hon arbetade i två år. På fabriken bodde hon i ett litet rum som hon delade med flera andra som jobbade där, hon fick mat och husrum på samma ställe som hon arbetade. Hon jobbade många timmar med att sy, klippa och färdigställa kläder som kanske hamnar i Europa eller Sverige tillsist.
Efteråt vad jag förstod så fick hon kontakt med en burmesisk organisation som arbetar med hennes etniska grupps rättigheter. Där fick hon tillfället att komma hit, till SYCB (Student Youth Congress of Burma) och vara med i Women Internship och få lära sig; engelska, demokrati, mänskliga rättigheter, politik, datorkunskap m.m. Här är hon nu med mycket motivation att lära sig och tar alltid hand om alla andra.

Hennes skratt är som en liten klar flod som rinner inne i regnskogen kristallklar, förbi stora stenar. Hon har lärt sig mycket på sina månader här. För några veckor sedan var hon på en kurs för att lära sig mer om hur man skyddar sig mot HIV/aids under 5 dagar. Hon kom tillbaka med en massa inspiration och ville dela med sig till oss alla här med sin nya kunskap, hon ville berätta så mycket för mig att engelskan inte räckte till, men hon fortsatte med gester och miner ändå. Varje dag hör jag hennes klara skratt i huset, hon älskar att se på tecknat och särskilt Tom och Jerry får henne att skaka av skratt. Varje vecka skriver tjejerna dagbok till mig och delar med sig av sina tankar och känslor för stunden. Där skriver hon att hon trivs bra här och gillar att lära sig mycket. Men också hur hon uppskattar sina lediga stunder enormt, hon har inte vart ledig så mycket innan så det är värdefullt för henne.

Jag tror att kunskap och utbildning av kvinnor eller vilken annan grupp som helst som inte fått ta del tidigare, kan ge nya perspektiv och förnyad självkänsla. Det blir som en nyckel för att kunna reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och byta perspektiv. Även att projektet här betyder att tjejerna får bo tillsammans med andra tjejer ifrån olika etniska grupper är något väldigt värdefullt. Mitt hopp är att de alla kan ta med sig nytt självförtroende och att de kan känna sig värdefulla som personer och tro på sig själva. Jag tror ibland att kunskap kan hjälpa till att stärka vår självkänsla och ge oss ett nytt perspektiv som förändrar våra liv. Och många, särskilt kvinnor behöver mer tro på sig själva och de behöver veta att deras plats är värdefull och att de är lika viktiga som männen och att de också har mycket att tillföra med sina reflektioner och åsikter. Att samhället är ett mixat team för att förbättra allas situationer. Att de har kraften att ta sina egna beslut och flyga fritt.

Hennes skratt inger trygghet, det är som en klar flod, djup och stark och jag vet att med kunskapens hjälp kommer hon att fortsätta sin väg, framåt.

Sara

Chang mai y PYO en español

El fin pasado fui al norte a una ciudad que se llama Chang mai para tener un poco de vacaciones, conocer otro lugar ademas ir a conocer otra organisacion birmanesa que se llama PYO(Pa-oh Youth Organisation) y votar en el consulado sueco. Fue un fin lindo, la ciudad es bonita y grande y disfrute salir a comer y conocer otra gente.

El domingo en la noche me invitaron a cenar en PYO (Pa-oh Youth organisation) que trabaja por la democracia y derechos humanos en Burma con enfoque a la gente Pa-oh que es un grupo etnico. Un señor me recogio en su motocicleta en el centro y nos fuimos unos 15 minutos en motocicleta para la oficina de ellos. Alli me recibieron muy bien muy buenas gentes todos,me contaron mucho sobre como trabaja su organisacion y los problemas que tienen. Antes tenían su oficina en Mae Sot, pero por peligro de que llegara la policia thailandesa a molestar o a deportarles tenían que modar la oficina para Chang mai.

En el territorio donde vive su gente en Burma, se han metido empresas rusas y chinas y han creado fabricas grandes para recolectar carbón de alli. Han corrido a la población y mucha gente ha tenido que huir porque tomaron sus tierras para las fabricas. Es la misma historia como por todo el lado, la propia gente de esas tierras se vuelven refugiados y tienen que huir, mientras las grandes empresas se hacen millonarios con los recursos que encuentran en las tierras. Tambien contaminan los ríos, cuando hechan el agua contaminada por el río lleno de quimicos y la gente se enferma grave. Ademas sus tierras donde siembran arroz quedan destruidas del polvo del carbón que con las lluvias llega a contaminar. Mucha gente se queda cerca de la fabrica, en espera de poder regresar. No tienen dinero ni para huir a Thailandia si no que solo vivían de sus tierras en este lugar.
PYO ha recolectado información sobre los efectos de las fabricas rusas y chinas en sus tierras. Me mostraron un documental con imagenes de alli con los problemas. Fue muy peligroso sacar la informacion del país, ademas gravarla en el area de la fabrica. Ya presentaron el documental a la embajada rusa y china, pero sin resultado. Simplemente los ignoraron. Por todo el lado pasa lo mismo, aunque sea en latino america, africa o asia. A veces se vuelve uno casi resignada al oir todo, tienen tanto poder las empresas y tan poco les importa los efectos secundarios que causan a la gente con menos recursos. Solo que pueden ganarse dinero ellos, y el resto no tiene importancia. Es poca la esperanza de la gente Pa-oh, cuando hasta el gobierno militar de Burma hicieron el negocio de vender sus tierras a las empresas. Despues llegaron las empresas y cuando la gente protesto, simplemente les pedía sus pruebas juridicas de las tierras. Claro, como no tenían ningún papel de que la tierra era de ellos, rapido los pudieron correr de alli con el contrato que hicieron con el militar birmanes. Ademas en Burma no hay ley, si no la palabra del militar es la ley. Ellos mismos dicen que sus palabra estan encima de la ley.

Checa su blog: http://paoyouthorganization.blogspot.com/ alli pueden leer más en ingles sobre los problemas de las fabricas en Burma.

Me invitaron a cenar con ellos, me llenaron bien mi plato con arroz ademas me sirvieron un pescado rico y una salsa picosa antes de que me llevaron de regreso al centro de Chang mai. . La lluvia cayo muy fuerte, y las gotas se metieron por dentro de mi ropa. Pero disfrute el viaje en motocicleta y la lluvia fresca ya en la noche oscura. Me dejo en el centro y se despedió rapido, en un segundo se desapareció y alli me fui caminando entre la lluvia pesada viendo todos los restaurantes, tiendas y bares. Si a veces los mundos son muy pequeños y separados, de todo se vive en un momento. Pero lo mejor es compartirlos con buenas personas y siempre seguir aprendiendo.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Efter en fin helg i Chang mai, en stad ett par timmar längre norrut, är jag nu tillbaka i vardagen på kontoret. Jag har hunnit rösta rött på svenska konsulatet och träffat en trevlig burmesisk organisation som bjudit på middag.

De berättade om många intressanta erfarenheter de haft och vilka svårigheter som de har i sitt arbete. PYO (Pa-oh youth organisation) heter dem och arbetar med fokus på den etniska gruppen Pa-oh inne i Burma. De berättade om ett stort projekt i deras provins, där både ryska och kinesiska företag satt upp stora fabriker för att bryta kol. Detta har medfört att många av Pa-oh folket har blivit tvångsvräkta ifrån sina marker, eftersom de inte har något legalt ägarbevis på att det är deras mark. De har oftast ärvt marken ifrån generation till generation. De ryska och kinesiska företagen släpper ut förorenat vatten i floden som har gjort många människor sjuka och förstört deras möjligheter till att försörja sig, tvätta sig och dricksvatten.

De som fortfarande har kvar sin mark i närheten av fabriken har fått stora problem med sina risodlingar, eftersom de gigantiska kolberg som fabrikerna skapat bidrar till att förorena deras land. När regnet faller på kolbergen rinner kol med vattnet rakt ut på Pa-oh folkets grödor, som i många fall är deras enda försörjningsmöjlighet. Det är som på samma många andra platser på jorden, där stora företag tränger bort människor med mindre makt och resurser för att själva kunna ta de värdefulla råvaror som finns på deras mark. Många har tvingats på flykt till Thailändska gränsen och flyktingläger, ekonomiska flyktingar. De som inte kunnat ta sig ifrån området har slagit läger i närheten och väntar och hoppas på att en dag kunna återvända till sin mark.

Burmesisk militär har ironiskt nog sålt deras land till de utländska företagen, de har på så sätt tjänat pengar på att sälja mark som inte är deras. Företagen har fått ägarbevis till marken av militären, och när de kör bort Pa-oh ifrån marken frågar de:

- Har ni något ägarbevis till marken? Inte det? Men det har vi.
Militärens ord och handlingar står ovanför lagen. Lagen kan ändras såsom militären önskar.

PYO visade mig en dokumentär med filmklipp ifrån fabrikerna inne i Burma, information som är livsfarlig att smuggla ut ur landet. Men människor tar risker för att kunna kämpa emot orättvisorna. De har visat filmen för både ryska och kinesiska ambassaden som bägge ignorerar den totalt och vägrar kommentera problemen överhuvudtaget, de tigs ihjäl.

De var väldigt trevliga och tog emot mig väldigt fint och bjöd på middag och vi satt och pratade en lång stund. Efteråt blev jag körd in tillbaka till Chang mai i ösregnet, himlen hade totalt öppnat sig och regndropparna var tunga och smög innanför kläderna längs med ryggraden. Mörkret hade redan fallit och vi susade fram på en motorcykel tillbaks till stan. Jag blev avsläppt mitt i Chang mai och började promenera tillbaka till mitt hostel i regnet. Ibland går det så snabbt att transportera sig mellan så olika världar, från en liten organisation i kamp mot de stora företagsjättarna till en stad full med restauranger och små barer. Världen är så full av små separata världar och jag tror det viktigaste av allt är att alltid fortsätta mötas och lära av varandra.

För er som är mer intresserade av Pa-oh, kolla in deras blogg:
http://paoyouthorganization.blogspot.com/

Sara

internationella ungdomsdagen och demokrati

Förra veckan var det International Youth Day och därför bestämdes att vi skulle ha en dag med presentationer av tjejerna om situationen för unga i deras byar/orter. De hade förbrett en sedvanlig banderoll med guldbokstäver inför dagen som de jobbat på hela kvällen innan.

Därefter förbredde de sig på förmiddagen och skrev ihop en kortare presentation. Jag sa till dem att vara aktiva i den efterföljande diskussionen och komma med egna åsikter och inlägg i debatten. På de flesta diskussioner jag har varit på är det bara män som talar länge och väl, oftast samma fåtal av män som talar på varje möte.
Efter presentationerna följde en diskussion med inbjudna gäster ifrån flera olika organisationer, bland annat en man som var aktiv i 1988 års studentuppror emot militären i Burma. Även en man som arbetar inom en ungdomsorganisation medverkade på debatten och ordförande i vår organisation SYCB(Student Youth Congress of Burma) Naw San.

Diskussionen inleddes med att mannen ifrån studentupproret 1988 började prata länge och väl. Eftersom diskussionen var på burmesiska så förstod jag inte vad det var han pratade om, men jag kunde se att tjejerna inte var särskilt intresserade. De tittade uttråkade bort eller stirrade på någon punkt långt borta, gäspade och gnuggade sig i ögonen. Mannen fortsatte att prata oavbrutet i dryga 30 minuter, ibland avbröt en annan kille honom med någon typ av fråga och då fortsatte han igen och höll låda. Jag kände mig dum som sagt till tjejerna att vara aktiva och inte vara blyga utan delta i diskussionen, när det inte gavs något som helst tillfälle för dem att komma in i diskussionen.

Tillsist kunde jag inte låta bli, utan jag avbröt mannen och killen i deras gemensamma diskussion och sa försiktigt;
- Jag antar att det du berättar är väldigt intressant för många, men jag tycker det är viktigt att alla kan få möjlighet att vara med i diskussion också, så vi kanske skulle kunna fördela ordet runt? Han tittade häpet och lite upprört på mig, varpå en annan av männen sa
- Men alla som vill får ju prata, det är bara att prata. Då sa jag att man kanske inte kände sig så bekväm i att behöva avbryta någon, utan att man kanske skulle kunna ge mer möjlighet till de andra att få säga vad de tyckte. Jag fick mer upprörda blickar varpå en annan man sa
- Men det här är ju som en familjediskussion, ALLA som vill får ju säga vad de vill, alla känner sig hemma här. Jag började känna mig väldigt obekväm och fick en del hårda blickar, mannen som hållt sin monolog suckade och stönade högt och drog med handen över pannan och skakade muttrande på huvudet åt mig. Tjejerna började fnissa i den obekväma tystnaden som följde. Jag började undra om det verkligen var så smart att försöka påpeka att ingen annan släpptes in.

Så försökte jag en sista gång, att förklara att det är mer intressant om fler får vara med och prata och att en del kan känna sig blyga om de måste avbryta en pågående diskussion. Monologmannen himlade med ögonen åt mig. Därefter fortsatte han prata, då högg en av tjejerna direkt in och diskuterade med honom. Hon pratade allvarligt och fick flera nickar ifrån de andra och gestikulerade. Hon fortsatte sedan att argumentera med monologmannen under en stund. Därefter började en andra tjej prata, jag kunde se på hennes ansiktsuttryck att hon sa emot honom på något sätt och hon argumenterade en stund och verkade berätta om något som upprörde henne. På det svarade en tredje tjej som tog ordet och pratade allvarligt en längre stund, en kille försökte avbryta henne då skakade hon bara på huvudet höll upp handen och sa ”ursäkta” och fortsatte tills hon var klar. Diskussionen blev plötsligt mer allsidig och tjejernas intresse hade vaknat alla såg intresserade ut och lyssnade och några deltog. Ordförande i vår organisation Naw San satt och log med hela ansiktet och såg nöjd ut när tjejerna berättade något, och frågade de som inte sa något vad de tyckte.

Därefter frågade de mig om ungas situation i Sverige och hur unga organiserar sig. Jag berättade om många ungas oengagemang i Sverige, och att få unga idag faktiskt tänker på att vi är ett demokratiskt land utan att för många är materiella saker viktigare. Jag berättade också om att det finns många unga som tex organiserar sig i elevråd och ungdomsförbund som kontrast.

Efter diskussionen log monologmannen till mig och nickade. Jag frågade en av tjejerna som hade pratat under diskussionen om vad hon hade sagt. Hon sa;
- Jag sa till honom att han berättade en bakgrundshistoria väldigt länge, som vi alla redan känner till. Och att han skulle komma till poängen. Han sa en massa alla vi redan visste och vi ville ha en annan typ av diskussion. De har skinn på näsan och vet precis vad de vill många av tjejerna. Det är häftigt att se att de vågar säga ifrån med den väldigt hierarkiska modell som finns i Burma, där mannen pratar och kvinnan lyssnar oftast. Detta återfinns även i demokratirörelsen. Jag tror inte det är av ondska utan helt enkelt av vana. Man tror också att det är så det ska vara och tänker inte på ett annat alternativ, och man tror att alla känner sig hemma och kan prata om de bara vill.

De var väldigt intresserade av att höra om Sverige och ungdomar i Sverige, flera av dem tog anteckningar. Ibland tror jag att det finns en stor glorifiering av ett demokratiskt land(självklart måste ett land vara demokratiskt för att kunna fungera) men att det också finns andra stora problem i ett demokratiskt samhälle som nog glöms bort ibland i kampen för demokrati i Burma. Samtidigt så ska man ta ett steg i taget, och man kan inte veta hur demokratin i Burma kommer att se ut när den kommer. Just nu är kampen för demokrati i Burma den stora frågan. Men det är nog viktigt också att inte tro att demokrati ordnar ett helt samhälle i harmoni och ha med sig det i kampen. Samtidigt kan jag imponeras av många burmesers visioner om att bygga upp ett helt civilsamhälle i exil, som sedan ska forma ett demokratiskt Burma när militären faller.

Jag frågade en kille som vart politisk fånge i Burma en gång;
- Men under alla år du arbetat för demokrati i Burma, har det skett någon förändring eller förbättring? Han svarade ärligt:
- Nej inte alls.
- Men hur kan du då fortsätta kämpa varje dag? Tror du verkligen själv på en förändring?
- Jag tror inte,VI tror inte på en förändring i Burma, vi vet att den kommer att komma, förr eller senare. Det är imponerande att man är så säker på en förändring, utan att kunna se några tecken på den och att man envist jobbar vidare utan att tappa hoppet.

För att vara klyschig och citera Burmas mest kända kvinna Aung San Suu Kyi:

”Allt militären har är vapen.”

Vardag i Mae Sot och Burma

Vardagen har kommit till mig här i Mae Sot och dagarna rullar på. Klockan ringer runt åtta varje morgon och jag släper mig upp för att ta ner mitt myggnät och kravla mig ut i väntan på duschen. I duschen häller jag mått med vatten över mig som jag tar ifrån en liten bassäng med kallvatten. Därefter är det frukost med tjejerna, riskokaren ångar av nykokt ris och fyra olika skålar med grönsaker och chili och kanske fisk eller kyckling står framdukat på bordet. En stor tallrik ris och några små olika rätter läggs på riset, kanske bambuskott med chili eller något typ av blad, lite likt spenat i soppa också. Ibland blir det så starkt så näsan och svetten börjar rinna, och då vaknar man till ordentligt.

Vid nio börjar lektionen och vi inleder alltid med Ms Lovely. Alla berättar hur de mår, vad de tänker på idag eller hur de sovit. Sen jobbar vi med genus i olika situationer, genus i arbetslivet, i familjelivet, genusbaserat våld eller genus och religion. Tjejerna gillar att dela med sig av olika erfarenheter och oftast får vi intressanta diskussioner där alla är med och berättar saker.

Idag berättade de mycket om SPDC State, Peace and Development Council) som är militärregimen i Burma och om hur de skövlar många offer i byarna. Våldtäkt av kvinnorna är en metod som de använder väldigt ofta för att visa sin makt och slå ner motståndet hos folket. Det finns ingen rättssäkerhet alls för offren, då det är själva militären som både styr landet och begår brotten. De våldtagna kvinnorna är totalt rättslösa. En av tjejerna berättar att en flicka i hennes mellanstadieklass blev våldtagen och mördad av militären när de stormade in i hennes by. Det fanns aldrig någon chans för familjen att få någon upprättelse eller att ens kunna anmäla det som hände. En annan av tjejerna säger att militären har en licens för att våldta och att en kvinna inte är värd någonting för dem.


Därefter berättar de hur militären styr Burma, hur stora delar av landet ligger i mörker, då militären sålt all elektricitet till Thailand. Elektriciteten som finns kvar för Burma är därefter centraliserad till huvudstaden där majoriteten av militärregimen bor och arbetar. Då särskilt general Tan Shwe, som är dikatorn själv. Han flyttade huvudstaden ifrån Rangoon till Naypyidaw, konstigt nog i samma stund som Tan Shwe själv flyttade till sitt nya stora hus i Naypyidaw. Skönt att ha nära till arbetet och elen ska man ju inte slösa med på onödiga ställen heller, tänkte han nog.

I Rangoon finns elektricitet en dag i veckan, berättar tjejerna. Resten av veckan är det mörkt. De berättar hur pengar spelar stor roll för att komma ifrån militären i Burma och polisen i Thailand. Kan du inte betala när de stoppar dig så tar de med dig till fängelset, berättar de. I Burma får militären en liten lön som de inte klarar att försörja sin familj på, vilket gör att de trakasserar andra för att kunna få tag i mer pengar.
Burma har sålt ut alla sina naturresurser till Kina, Thailand och Indien och för överskottet köper de vapen för att behålla makten i landet. Den 7:e november är det val i Burma, med en konstitution som säger att militären ska ha fortsatt makt i parlamentet och att regeringschefen måste vara en högt uppsatt militär. Inget rättvist eller fritt val säger tjejerna, som inte tror det minsta på att valet kommer att leda till någon förbättring. Det är bara ett spel för gallerierna, säger de. Militären kommer att stänga alla gränserna till Burma innan valet så att inga utlänningar skall kunna bevaka hur valet går till och sprida information om det. Informationsspridning är militärens största skräck säger de och skrattar.

Vid lunchtid avslutar vi lektionen för dagen och jag äter lite lunch. De flesta tjejerna dricker bara lite kaffe eller säger att de inte är hungriga, så jag äter mest rester ifrån frukosten. Om jag är extra sugen på något kanske jag cyklar in till Mae Sot på tio minuter och äter någonting ute. Det finns många restauranger och maten är billig.

Därefter ägnar jag mig åt att rätta läxor, planera lektioner och läsa in mig på materialet för tillfället. Jag förbreder också eftermdidagslektionen med de tre tjejerna som jobbar på kontoret. De har bett mig att undervisa dem en timme på eftermiddagen i engelska. Vi brukar använda oss av genusmaterialet också, fast ha lite mer diskussioner och några skrivövningar.

Sen har vi en timmes lektion, och diskuterar olika saker på engelska med fokus på genus. Idag diskuterade vi om det är okej att slå sina barn och varför det är det/inte är det. Någon tycker att man ska slå sina barn för att lära dem att uppföra sig, särskilt om det var ett dåligt barn som var jobbigt. Någon annan tyckte att man aldrig skulle göra det utan att det var viktigare att prata och förklara för barnet. Därefter berättade någon att Burma som land har skrivit på barnkonventionen vilket innebär att man ska respektera barnens rättigheter, men eftersom militären själva bryter mot många mänskliga rättigheter så är det svårt att motivera andra att följa en konvention som landet skrivit på. Särskilt i byarna där de själva inte känner till barnkonventionen.

Därefter är klockan redan sex och det är dags för middag. Vi brukar ofta äta det några stycken tillsammans. Riset är nykokt och det är flera olika rätter uppradade, flera av dem ordentligt kryddade med chili. Ofta står en skål med fisksås på bordet som någon har gjort. Fisksås gör man av små hela torkade fiskar som man mal ner tillsammans med chili, det är lite av en burmesisk specialitet. Den är stark och tvär i smaken av torkad fisk och jag grimaserade när jag smakade på den. Ingen favorit hos mig. Därefter sitter vi kanske och pratar en stund vid matbordet medan mörkret faller och geckoödlorna kvackar.

Sen sitter oftast var och en med sitt, någon stryker eller tvättar för hand, några tittar på tv och andra sitter vid datorerna och chattar med vänner och familj. Jag sitter vid ett stort bord och skriver eller fixar med något. Som idag när jag tittar igenom lite undervisningsmaterial mest för att slippa stryka alla mina kläder som nu har torkat. Jag borde också städa rummet för sänglopporna har kommit tillbaka, och det är lite svårt att sova ibland när de biter. Men det har jag redan glömt idag och nu är det försent. Imorgon ska jag sopa och damma och våttorka och spreja insektsmedel i rummet och ta död på krypen istället. Nu är klockan redan tio på kvällen och då brukar jag redan ligga i sängen, så det är dags. Det är mörkt ute och regnet häller ner och smattrar mysigt mot taket. Dags att sätta upp myggnätet och krypa ner.

Återresan från Laos

El día siguiente me despierto a las 9 y muy muy lento me levanto de la cama grande y rica del hotel, las alemanas todavía estan dormiendo en su doblecama al lado. Mi cuerpo se siente superpesado como si me habían atropellado ayer, me duele por todo el lado despues del viaje y siento ganas de tomarme un café para despertar. Bajo para desayunar unos huevos revueltos, baguette y un café muy dulce. Despues es hora de irse para la embajada thailandesa para aplicar por la nueva visa, todavía no estoy lista.

Un par de tuktuks estan esperando en la sombra de la calle, el aire esta muy humedo y caliente. Un chofér de tuktuk con ropa muy gastada y cara arrugada me ofrece su tuktuk y me subo. Vamos para la embajada y alli se queda esperando con su tuktuk, para ganarse dinero en la ida y en la vuelta, es tranquilo y parece buena onda el señor. Entro en las puertas gigantes abajo de las letras grandes de oro que dicen ”Kingdom of Thailand”.

En sala de espera hay mucha gente esperando y llenando diferentes formularios o hacen fila para la ventanilla. Agarro un formulario y lo empiezo a llenar. Un poco mas lejos de mi veo un señor bien vestido con un portfolio de esos con un pasaporte rojo donde dice ”Republica de Myanmar”. Pues depende como define uno republica me pongo a pensar ironicamente, y de repente lo empiezo a sospechar al señor. No parece ningun trabajador migrante y me pongo a pensar que el señor pertenece al militar de la dictadura allí, y me alejo aun mas de el.

Despues de llenar un montón de formularios, sacando fotos, copeando mi pasaporte y una fila muy lenta por fin entrego mi aplicación visa thailandesa a la embajada. El dia siguiente tengo que regresar para recoger la visa y mi pasaporte, ojala que aceptan mi aplicacion sin problemas. Es importante no hablar fuerte de que uno anda trabajando como voluntario con burmeses ilegales en la embajada thailandesa. Si no existe el riesgo que no aceptan la aplicacion de la visa, como este tipo de trabajo no les gusta para nada a los autoridades thailandeses. Por eso es mejor decir que uno solo anda viajando un poco por Thailandia.

Me topo a un grupo de filipines que andan trabajando en Thailandia y nos hacemos compania en la espera. Ellas trabajan como controlantes de fabricas que producen textiles en Thailandia por ejemplo por empresas como PUMA y ADIDAS. Curiosa como soy no puedo evitar preguntarles si andan controlando las condiciones de trabajo en las fabricas. Pero me dicen que no, que lo que andan controlando son los productos finales, miden la calidad. De todas maneras pregunto un poco suave sobre las condiciones de los trabajadores en las fabricas que visitan, y me contestan bien corto, que todo esta bien alli. Entonces muerdo mi lengua para no seguir preguntando sobre si hay muchos trabajadores burmeses alli y como les tratan.
Mejor empiezo a preguntar si les gustan sus trabajos, y señalan como que si mas o menos. Una de las mujeres filipinas me dice que lleva trabajando mas de 25 años en el mismo trabajo y que siempre anda viajando y casi nunca ve a su familia en los Filipines. Dice que los ve como una vez al año. Pero siempre evita regresar para navidad, porque se hace todo tan sentimental con muchas emociones y cuesta demasiado volverse a ir otra vez para trabajar.
“Cada vez que veo a mis hijos y nietos se me rompe el corazon cuando me tengo que ir otra vez. Toma mucho tiempo en repararse de nuevo”, me dice triste.
“A veces me siento triste por meses despues de haberles visto, porque sigo pensando mucho en ellos, sigue diciendo. Nunca se vuelve mas facil aunque ya lo he hecho tantas veces”, termina respirando ondo mirando para fuera. Cada mes manda dinero a su familia, gana mas o menos bien en su trabajo. Nos separamos y decimos hasta mañana, cuando todos vamos a recoger nuestras visas.

El resto del dia me quedo en la habitacion del hotel en la cama leyendo y dormiendo. Las alemanas han ido a rentar bicicletas para ver algun monumento. Almuerzo sola en un restaurante laosien al lado del hotel. Pruebo una especialidad de allí, que se llama pescado de laap. Es un tipo de pescado blanco y lo marinan con limón despues lo frien con ajo y chile y por fin lo mezclan con cilantro y epazote y se come con arroz. Sabe bien fresco y rico. Practico decirles gracias en laosien, kobchai.

Ando caminando lento en Vientiane, la ciudad es tranquila con el tamaño de una ciudad mediana sueca y esta llena de backpackers turistas. Hay muchos restaurantes italianos y franceses y cafes de internet. Pero no me siento tan agusto , mas bien me doy cuenta que quiero regresar a Mae Sot, aunque esta lleno de perros callejeros, lluvioso y no se ve como un lugar tan chido. Hay una vibra alli que me gusta, algun sentimiento en el estomago que me hace sentir bien.

En Vientiane hay algo que me molesta, como una piedra en el zapato de repente. No puedo decir exactamente lo que es, pero esta piedra si me molesta. Cuando un gringo en una esquina de la calle me dice en voz baja “Quieres meterte algo? Que te quieres meter? Tengo de todo!” me regreso caminando al hotel. Hay mucho estrés en muchos turistas aqui, siempre quieren descubrir algo nuevo y rapido tiene que ser, de siempre encontrar el lugar más barato y siempre tomar la cerveza mas barata. La piedra en mi zapato me duele cuando veo a hombres gordos grandes y mayores turistas con chavas jovenes, hasta adolescentes de Laos. Duele cuando veo mucha gente que no tiene el menor respeto por los que viven aqui y por su país y piensan que todo pueden comprar con su dinero. Me duele que hay gente que se mete de todo y andan tan high en el día dentro de los restaurantes laosienes y que ellos mismos andan vendiendo cualquier tipo de droga en la calle abiertamente. Me duele que mucha gente aqui se cre mucho mas de los que viven aqui y lo que mas me duele es que formo parte de todo eso cuando me veo igual y ando como turista aqui en Vientiane.

Cuando regresan las alemanas me dicen que no les gusto mucho su vuelta de bicicleta. Se quejan de que la ciudad no esta muy adaptada para andar en bicicleta, hay demasiado trafico y contaminación y no hay vías especiales donde andar en bicicleta. El monumento que vieron era aburrido, nada que ver y se les olvidó ponerse bloqueador y estan muy quemadas. “No perdiste nada” dice una de las alemanas. La noche anterior habíamos salido a comer antes de caer en la cama. Conocimos a dos backpackers franceses y las alemanas se quedaron platicando con ellos, mientras yo estaba de zombie al lado. “Cuanto costaba donde se quedaron ellos? Habían ido a algun lugar especial no tan turistico que pudieran recomendarles? Que tipo de libro de guía tenían ellos? Fue basicamente toda la platica.

En la noche decidieron las alemanas que van a ir a recibir masaje del cuerpo complete algo que dicen es famoso de Laos. Leyeron en su libro de guía que no se lo pueden perder. Les sigo curiosamente. El lugar esta muy tranquilo con musica suave y huele a aceite de perfume. Me doy cuenta que la musica consiste de canciones famosas romanticas tocadas de alguna flauta lenta. Una chava pequeña se me acerca y pregunta si yo tambien quiero probar una hora de masaje. Le digo que si y nos dan unos pantalones grandes y una camiseta grande para ponernos despues nos acostamos en unas camas bajitas. Luego nos dan un masaje bien fuerte, pero se siente muy bien y rico despues del viaje largo en bus. Pagamos y los agradecemos y salimos a la calle, muy relajadas de la espalda. Seguimos a un restaurante laosien donde como un pescado con chile. Una de las alemanas pide un plato de carne laosien y pregunta a la mesera como se come este plato en la manera tradicional de Laos, porque es lo que quiere probar. La mesera dice que puede comerlo como quiere. Sigue preguntando pero como lo comen ustedes aqui en Laos? Lo comemos como tu quieras contesta la mesera y ya basta. Terminamos la noche en un barsito al lado del hotel tomandonos una cerveza, hablamos y es una noche agradable como los turistas que somos.

El dia siguiente tengo que ir otra vez a la embajada para recoger mi visa y pasaporte. Agarro un tuktuk para alla y me siento para esperar mi turno al lado de las filipinas que ya estan sentadas atras esperando. Sonrien y me hacen señas con las manos. Hablamos un poco mientras esperamos. Las alemanas han hablado sobre algun lugar que se llama Vang Vieng y dicen que es un lugar muy lindo con cuevas y aguas azules en el campo. Sinceramente mas que todo tengo ganas de regresarme a Mae Sot otra vez. No tengo tantas ganas de viajar mas como turista en este momento y no tengo ganas a hablar con mas backpackers en este momento.

Una chava y un chavo estan sentados al otro lado de mi en la sala de espera. Les pregunto si han ido a Vang Vieng y que tal estuvo. Me contestan que acaban de salir de alli hoy mismo. Les pregunto si estuvo bien alli, el chavo me contesta:
“La ciudad esta formada de puras guesthouse(hosteles) y restaurantes europeos o norteamericanos. Esta lleno de gringos y estan muy borrachos y se meten drogas a cada rato. Si a uno le gusta cosas así esta bien, termina cortante. Les pregunto que hacen y dicen que solo andan viajando, van a ir a Chang mai una ciudad al norte de Thailandia. Me preguntan donde voy yo y les digo voy para Mae Sot. Los ojos del chavo se despiertan y me dice” entonces me imagino que haces el trabajo alli que todo el mundo en Mae Sot hace” “Cual?” le pregunto sospechosa. Me dice en voz baja “Burma” y le digo que si.Me cuenta que tambien ha hecho un trabajo voluntario en una escuela en Mae Sot por 6 meses y que ahora esta trabajando como voluntario en otra organisacion que trabaja por la democracia en Burma en Chang mai. Alguna gente alrededor nos empieza a mirar, o tal vez es mi imaginacion. El chavo empieza a decir en voz alto eehh o sea yo solo ando viajando por Thailandia, de backpacker solo ando viajando soy turista. No hablamos mas. Recogo mi visa y mi pasaporte y me salgo de una vez para el tuktuk que me espera. Es chido saber que hay mucha gente que trabaja por la misma cosa.

Decido irme a una piscina que queda cerca del hotel para pensar lo que quiero hacer, hace mucho calor y esta muy humedo estoy super sudada. Debería querer viajar y turistear mas y descubrir el pais, pero no tengo ganas. Tengo mas ganas a regresarme para Mae Sot y estar con las chavas otra vez. Me llevo mis cosas para la piscine y nado un poco y leo mi libro allí. Al lado de mi esta sentada una señora que observa sus niños que estan jugando en la piscine, se ve nerviosa y un poco tensa con una arruga entre los ojos. Empezamos a platicar y me cuenta que vive en Paris desde hace muchos años pero que viene de Laos y ahora anda de vacaciones por aqui con su familia. Cuando le digo que soy sueca se pone feliz y dice:
“Queee bodaa mas linda! Que boda mas preciosa!”
”Perdon?”
”Si imaginate que la princesa sueca se caso con un entrenador del gimnasio! Increible que ella misma podia elegir sin que se metieron el rey y la reina. Eso si parece amor de verdad, yo si segí toda la boda en television y en las revistas.” No suelta el tema y me cuenta que le fascina leer revistas de chismes.
”Un hombre de la gente, si eso si es grande, y que fue su entrenador del gimnasio increible”sigue hablando. Solo muevo un poco la cabeza. Ya estoy lista con mi decision tengo ganas a regresarme a Mae Sot de una vez, ahora mismo.

Pienso que, bueno antes de irme a la frontera por lo menos voy a probar una buena pasta en un restaurante italiano por alli. No he comido pasta en mucho tiempo, y digo a mi misma quea mi regreso va a ser puro arroz arroz y arroz otra vez asi que un poco de pasta para cambiar no estaria mal. Cuando entro al restaurante soy la unica cliente alli. Cuatro chavas de Laos estan paradas en el fondo vestidas en alguna ropa que me imagino va a parecer italiana. Musica italiana con guitarras temblosas se eschucha de los espeakers y me traen un menu, hace mucho frío del aire acondicionado. Pido una pasta al pesto, sencillo y rico y ademas pido una copa de vino tinto, no he tomado vino desde antes de llegar a Asia. El vino esta agrio y claro esta importado desde muy lejos, pero la pasta esta muy buena. A parte de todo me regresa este dolorsito y simplemente ya es hora de regresarse, ya de una vez. No me importa que ya son las 7 de la noche por lo menos quiero empezar el viaje asi puedo dormir en algun hotel esta noche, para hacer camino. Pago y entro en un taxi para la frontera.

En la frontera paso sin problemas, y al otro lado comparto tuktuk con dos chavos y una chava de Laos. Llego a la estacion de buses y agarro el bus que es para Odon Thani. Despues de una hora de viaje llego y me bajo, me topa una lluvia desde un cielo completamente abierto, las gotas son grandes y caen con mucha fuerza. Encuentro un hotel, pero no hay lugar dice el receptionista estamos llenos. Cruzo la calle y encuentro otro, corro entre la lluvia pesada. La mujer en la recepcion se ve recien despierta y no entiende nada de inglés, pero me da un cuarto con ventilador, y eso es lo que importa ahora.

Subo tres pisos y abro un candado de una puerta con la llave que me dio. El cuarto se ve pasable,y ahora solo quiero quitarme la ropa mojada y dormir. Cuando voy a la cama veo la cucaracha mas grande que he visto en mi vida que esta en la almohada. Casi me hecho a llorar por el cansansio y todo y no se que hacer. Se que no son peligrosas. Saco la almohada de la ventana y se va la cucaracha. Respiro ondo y me relajo y pongo la almohada en la cama de nuevo. Cuando me doy la vuelta veo algo venir volando hacia la almohada. Y para OTRA cucaracha en exactamente el mismo lugar y igual de grande. Agarro la almohada y se va a esconder abajo de la cama. Entro al baño y en la tasa esta sentada otra. Ya casi me hecho a llorar otra vez, no quiero andar cazando cucarachas si lo unico que quiero es dormir. Empiezo a mandarle mensajes a Rommel mi novio y le cuento todo de las cucarachas. Me contesta tranquilamente con paciencia y me dice que las cucas no son peligrosas, pero si estoy un hotel de cucas deberia cerrar bien la puerta, hay gente mas loca que las cucas dice. Le hago caso y cierro bien la puerta y me acuesto en la cama toda tensa y ya no puedo dormir tengo miedo que se me van a venir encima. Cada vez que siento algo reacciono muy fuerte. Despues de un rato largo me duermo exhausta en el hotel de las cucas.

El dia siguiente me despierto temprano y me salgo de una vez del hotel. Desayuno en un lugar thailandes arroz y verduras. Mejor comer bien de una vez, como no se hasta cuando voy a poder comer otra vez por lo revuelto y tengo un viaje bieen largo adelante. Despues voy a buscar algun tuktuk para ir a la estacion de buses. Paso muchos tuktuks pero estan vacios y los choferes ya se fueron a otro lado. Veo solo un chofér que esta dormido atras en su tuktuk, digo en voz baja “perdon, perdon” pero no despierta, tiene la boca abierta y esta dormiendo muy profundo. Entonces sigo buscando. Un hombre mayor me mira y le pregunto tuktuk? Me dice que si, y toma un ultimo trago de su cerveza, la cual enrolla bien en una camisa y la guarda atras en el tuktuk. Arrancamos, el tuktuk va un poco de lado al lado y cuando pone el gas empieza a sonar algo del tuktuk muy fuerte, y todo tiembla un poco. Un señor en moto nos pasa y se queda viendo a algo en el tuktuk, le señala al chófer con la mano varias veces y le grita algo. El chófer lo ignora completamente y hecha mas gas. Pero si llegamos sin problemas.

Despues de un viaje largo me siento muy revuelta, solo como unas galletas a la hora del almuerzo y al rato paramos a algun lugar para ir al baño. Una señora viejita esta parada atras de una mesa donde vende frutas, galletas y aguas. Tiene pocos dientes, y los que tiene estan parados muy derechos y le cuesta cerrar la boca. Pero sonrie grande de todas maneras y sus ojos brillan alegres en su cara arrugadita. Tiene un traste grande transparente con mango dulce por dentro y yo que ando revuelta pienso que tal vez mango estaria bien comer, fruta siempre hace bien. Enseño con el dedo hacia el mango y me saca un pedasito para probarlo. Sabe muy acido, como si estuviera en algun acido o algo. Me revuelve aun mas este sabor y me da ganas de vomitar. La viejita me mira curiosamente y me sonrie cuando ve que mi cara hace muchas muecas, no puedo evitar. Se rie mucho la viejita. Despues señala al mango como preguntando si quiero comprar. Un momento me quedo media congelada, se ve muy dulce la viejita pero ese mango si sabe muy feo. Sonrio un poco y le señalo que no y se rie muy alto con la boca abierta, parece que le dio mucha risa que no me gusto. Antes de subirme al bus me doy la vuelta y alli esta la viejita viendome, sonriendo levantando la mano despediendose de mi muy alegre.

Luego llegamos a otra estacion de bus y cambio rapido para otro. Ya es mediodia y dentro del bus hay mas o menos 40 grados y mucho sol. Cuando se va el bus no se sabe y me siento para esperar dentro del bus con mucha paciencia. Despues de un rato me acostumbro y no me molesta tanto el calor. Por fin si nos movemos y algunas horas pasan tranquilamente. Oscurese y por las ventanas puedo ver las estrellas, el viento se siente tibio y entra por las ventanas abiertas. Llegamos a otra estacion de bus ya esta todo oscuro y tengo muchisima hambre. En la estacion venden unas tasas de noodles y agua caliente. Como la turista que soy pregunto a que hora sale el proximo bus para Mae Sot. “ Ahora sale, ahora sale” me contesta el chofer. Pero no hay nadie en el bus ni el chofer ha entrado. Sigo comiendo mis noodles con bastante chile y espero fuera yo tambien. Despues de un rato empieza a entrar gente y el chofer me señala que ya.

Vamos pasando por la noche hacia Mae Sot, por fin. Alguien que esta atras de mi esta moqueando mucho y despues de un rato le mando una servieta. Luego alguien me toca el hombro y me da algo en la mano. No siento lo que es, pero me doy cuenta que es un chicle que me mando la persona atras como gracias. Esta bonito todo pienso cuando estoy sentada en la oscuridad del bus pasando por las montañas hacia Mae Sot con el viento en el cabello, ya para la destinacion final.

Por fin empezamos a pasar lampáras de las calles y semáforos y de repente reconozco la tiendita en la esquina. Aqui vivo! Para por favor, le grito al chofer, que para un poco sorprendido. Le agradezco mucho y me bajo del minibus y empiezo a caminar hacia la calle donde vivo en este momento. Siento calido ya todo el estomago, ya regresé! Cuando toco el timbre un poco despuesito de las diez de la noche una chava me mira atras del porton y se rie fuerte cuando me reconoce. Otra chava llega para abrazarme cuando entro, siento tan rico de haber vuelto aqui, hasta casi se me lagriman un poco mis ojos. Es tan hermoso haber vuelto a este mundo despues de la visita en el otro.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------
Dagen efter vaknar jag halv 9 och drar mig segt och långsamt upp ur den sköna och breda hotellsängen, de tyska tjejerna snusar tyst i sin dubbelsäng bredvid. Sedan vaknar de till och undrar vart jag ska så tidigt.

Kroppen känns lite som att jag blivit påkörd, jag är verkligen öm överallt och huvudet är så segt att jag längtar efter en kopp kaffe till frukost för att vakna upp. Jag smyger ner och äter en hotellfrukost bestående av baguett och äggröra och en söt kopp kaffe. Sedan är det dags att dra till thailändska ambassaden för att ansöka om nytt visum, än är inte allt över.


Ett par tuktuk står och väntar i skuggan på gatan, luften är fuktig och det är kvavt. En tuktukförare i slitna kläder och fårat ansikte erbjuder sin tuktuk till mig, och jag hoppar in. Vi åker iväg till ambassaden och han ställer sig och väntar på mig, så att han tjänar pengar på både dit och tillbakavägen. Jag går rakt in genom de stora pampiga grindarna under guldbokstäverna som deklarerar ”Kingdom of Thailand”.

Inne i väntsalen sitter fullt med folk och fyller i blanketter eller köar til luckan. Blanketterna står i ett ställ och jag går fram och tar en och sätter mig och börjar fylla i. En bit ifrån mig ser jag en prydlig välbärgad man i välpressade kläder och portfölj med ett klarrött pass i handen där det står ”Republic of Myanmar”. Ja det beror väl helt på hur man deifinierar republik tänker jag ironiskt och blir genast misstänksam mot mannen. Han ser inte direkt ut som någon migrantarbetare och jag börjar tro att han tillhör militärjuntan, så kallade SPDC, så jag håller mig ifrån honom.

Efter en massa ifyllande av blanketter, fotografering, kopiering av pass och ett långt köande lämnar jag tillsist in min turistvisumansökan och pass till thailändska ambassaden. Dagen efter måste jag komma tillbaka och hämta ut visumet, som jag förhoppningsvis får godkänt. Det är viktigt att inte prata högt om att man arbetar som volontär med illegala burmeser i Thailand på thailändska ambassaden. Annars riskerar man att inte få igenom sin visumansökan, då denna typen av arbete ogillas starkt av Thailand och dess tjänstemän. Därför är det bättre att säga att man bara reser omkring lite på måfå i Thailand.

Jag träffar en filippinsk grupp med folk som arbetar i Thailand och vi håller sällskap under väntetiden. De arbetar som fabrikskontrollanter för textilfabriker i Thailand för bland annat PUMA och ADIDAS. Nyfiken som jag är kan jag inte låta bli att fråga om det är arbetsförhållandena de kontrollerar, men nej inte alls. Det är slutprodukten som de kontrollerar kvalitén på. Jag frågar försynt om arbetsförhållandena i fabrikerna de besöker och de säger kort att allt är bra där. Så jag biter mig i tungan för att inte börja fråga ännu mera eller som min hjärna vill; börja fråga hur de behandlar burmesiska migrantarbetare på fabriken.
Istället frågar jag om de gillar sina jobb, och de rycker på axlarna. En av de filippinska kvinnorna säger att hon arbetat som fabrikskontrollant i över 25 år och att hon ständigt är på resande fot och nästan aldrig träffar sin familj på Filippinerna. Hon säger att hon träffar dem ungefär en gång om året. Men hon undviker att åka hem över jul, för det blir så sentimentalt och så mycket känslor då och det är alltför jobbigt att åka tillbaks till sitt arbete sen.
”Varje gång jag träffar mina barn och mina barnbarn går mitt hjärta sönder när jag måste lämna dem. Det tar väldigt lång tid för det att läka ihop igen,säger hon sorgset.
”Ibland kan det kännas tungt och jobbigt flera månader i sträck efter att jag vart hemma, för jag tänker på dem, säger hon. Det blir aldrig lättare hur många gånger jag än gör det.” Hon suckar tungt och tittar bortåt. Hon skickar pengar hem till familjen varje månad och tjänar ganska bra på sitt arbete. Vi skiljs åt och säger vi ses imorgon, då vi alla ska hämta våra visum.

Resten av dagen spenderar jag på hotellrummet i sängen och läser och sover omvartannat. Tyskarna har hyrt cyklar och kollar på något monument. Jag äter lunch på en laotisk restaurang väggivägg med hotellet och provar deras specialrätt, laapfisk. Det är en vit fisk som de marinerat med lime och sedan steker med chili och vitlök och sedan blandar med färsk koriander och någon typ av annan färsk krydda. Den är väldigt fräsch och god och jag övar på att säga tack på laotiska, kobchai.

Jag strosar runt lite i Vientiane, staden är lugn och ungefär lika stor som Borås och det kryllar av västerländska backpackers och det finns många franska och italienska restauranger och internetcaféer. Men jag trivs inte riktigt, jag inser mer och mer att jag hellre vill tillbaks till Mae Sot även om det är fullt av gathundar i gäng, regn och inte ser mycket ut för världen som stad. Det finns en känsla där som jag gillar, en känsla i magen som känns fin.

I Vientiane skaver någonting mitt i allt, jag kan inte förklara det men någonting skaver. När en nordamerikansk kille i ett gathörn viskande frågar mig när jag går förbi ”Want some drugs? What do you want? I have everything” så går jag tillbaks till hotellet och lägger mig igen. Hetsen hos en del turister att ständigt upptäcka nya saker, ständigt hitta det billigaste stället och dricka den billigaste ölen skaver. Det skaver att se äldre män med unga laotiska tjejer. Det skaver att se människor som inte respekterar andra människor och deras land och som tror att de kan köpa allt för pengar. Det skaver att de är höga som hus mitt på dagen inne på en laotisk restaurang och öppet säljer droger. Det skaver att de tror att de är mer värda än andra och värst av allt skaver det att det känns som att jag är del av allt det där när jag ser likadan ut och turistar i Vientiane.

När tyskarna kommer tillbaka berättar de att det inte var så kul med cykelturen. De klagar på att det inte är särskilt välanpassat för att cykla i stan, det är så mycket trafik och avgaser och det finns inga cykelbanor. Monumentet var inte heller särskilt kul och de har glömt att ta på sig solkräm och är rödbrända. ”Du missade ingenting”säger den ena tjejen. Kvällen innan var vi ute och åt tillsammans innan vi stupade i säng. Då träffade vi på två franska backpackers och tyskarna började prata med dem, medan jag satt som en zombie bredvid. ”Hur mycket kostade det där de bodde? Hade de vart på något särskilt ställe de kunde rekommendera? Var det billigt där? Visste de om något särskilt ställe som inte var så turistigt? Vad hade de för guidebok?”

På kvällen har tyskarna bestämt att de ska gå och få laotisk helkroppsmassage. De har läst i sin guidebok att massage i Laos är ett måste. Jag följer nyfiket med. Stället är lugnt och fint och luktar av olika doftoljor. Mild musik spelas i bakgrunden, gamla västerländska kärleksballader på nån typ av flöjt. En liten tjej kommer fram och undrar om jag också vill prova en timmes helkroppsmassage. Jag säger ja och vi får sätta på oss stora vida kläder och lägga oss på varsin liten säng. Därefter blir vi ordentligt knådade och bankade på och det känns helt ljuvligt skönt. Efter massagen känns kroppen lugn och mjuk och vi betalar och tackar så mycket innan vi går därifrån. Därefter fortsätter vi till en laotisk restaurang och beställer in fisk och kött. En av de tyska tjejerna försöker förgäves fråga servitrisen hur de brukar äta en viss kötträtt, med fläsk eller nötkött eller blandat i Laos. Servitrisen svarar artigt att hon kan få den precis som hon vill. Hon frågar igen hur man äter den i LAOS, för hon vill gärna prova den äkta laotiska maten. Servitrisen ler återigen och säger som du vill, vi äter den som DU vill. Därefter avslutar vi kvällen med att ta en öl på baren intill vårt hotell, vi pratar och skrattar och har en trevlig kväll som de turister vi är, också jag.

Dagen efter ska jag tillbaka till ambassaden för att hämta mitt visum. Jag åker tuktuk dit och sätter mig och väntar i den stora väntsalen bredvid filippinerna som redan sitter längst bak och väntar. De ler när de ser mig och vinkar. Vi pratar lite medan vi väntar. De tyska tjejerna har pratat om något ställe som heter Vang Vieng som tydligen ska vara jättevackert med grottor och sjöar mitt ute på landsbygden. Ärligt talat så längtar jag faktiskt mest av allt tillbaka till Mae Sot och är inte alls särskilt sugen på att turista runt och träffa fler backpackers för tillfället.

En tjej och en kille sitter bredvid mig på andra sidan i väntsalen, de ser västerländska ut. Jag frågar om de vart i Vang Vieng och vad de tyckte om det. De berättar att de precis kom därifrån. Jag frågar om det var trevligt där, killen svarar:
”Staden består av guesthouse(hostel) och västerländska restauranger. Det är fullt av amerikaner som är fulla och tar droger hela dagarna. Om man gillar sånt så ska man åka dit”, avslutar han hårt.
Jag frågar vad han gör och han säger att han bara reser omkring. Jag frågar vart de är på väg och de säger Chang Mai, en stad i norra Thailand. Han frågar vart jag är på väg och jag säger Mae Sot. Hans ögon lyser upp och han säger då gör du antagligen det som alla gör i Mae Sot? Vad?undrar jag misstänksamt. Han viskar ”Burma” och jag nickar försiktigt. Sen säger han att han jobbat som volontär i Mae Sot i 6 månader som lärare på en skola och nu arbetar på en organisation som arbetar för demokrati i Burma i Chang Mai. Några runtomkring oss vänder sig om och tittar på oss, han kommer på sig själv och säger högt några gånger ehh alltså jag reser bara omkring, reser runt jag är turist. Vi säger inget mera och jag får mitt pass med nytt visum och försvinner snabbt därifrån ut till min tuktuk som väntar. Det är skönt att det finns många som jobbar för samma saker.

Jag bestämmer mig för att jag vill bada i en pool som ligger nära hotellet och tänka över vad jag ska göra härnäst, det är kvavt ute och solen gassar på, jag är genomsvettig. Det känns som att jag borde vilja åka runt och upptäcka landet och resa omkring, men jag känner ingensomhelst reslust. Jag vill bara tillbaka till tjejerna och Mae Sot. Jag tar med mina grejer till poolen och badar några gånger och läser lite i min bok. Bredvid mig på en solstol sitter en kvinna och iakttar oroligt sina barn med en rynka mellan ögonbrynen. Hon ser asiatisk ut. Vi börjar prata och det visar sig att hon bor i Paris men ursprungligen kommer ifrån Laos och nu är här på semester med sin familj. När jag säger att jag är svensk lyser hon upp och säger:
”Ååh vilket vackert bröllop! Vilket fantastiskt vackert bröllop!”
”Förlåt?”
”Ja tänk att er prinsessa gifte sig med sin gymtränare, det är ju helt otroligt att hon själv kunde välja sin man, att kungen och drottningen inte lade sig i. Det verkar som äkta kärlek tycker jag, jag följde hela bröllopet ska du veta i tidningarna och på tv”. Hon släpper inte ämnet och berättar att hon älskar att läsa alla typer av skvallertidningar.
”En man av folket alltså ja det är stort det, tänk att hon gifte sig med en man av folket och hennes gymtränare till på köpet”. Jag nickar lite och hummar med. Sen har jag bestämt mig, jag vill faktiskt inte alls vara kvar i Laos längre, utan vill åka tillbaka till Mae Sot nu, på en gång.

Jag tänker att ok, nu innan jag åker mot gränsen så ska jag iallafall prova en ordentlig pasta på den där italienska restaurangen. Pasta har jag inte ätit på länge och jag intalar mig, nu blir det ris ris ris när jag kommer tillbaka så lite pasta är nog gott. När jag stiger in på restaurangen är jag den enda där. Fyra laotiska tjejer står uppradade uppklädda i någonting som ska se ut som nån typ av italienska kostymer. Italiensk musik med darrande gitarrer hörs ifrån högtalarna och de kommer med en meny, det är iskallt av luftkonditioneringen. Jag beställer en pasta pesto, enkelt och gott och passar på att beställa ett glas rött vin också, det har jag ju inte druckit på länge. Vinet smakar surt och är importerat långt bortifrån såklart, men pastan är vällagad. Trots det kommer skavet tillbaka, det är helt enkelt dags att dra härifrån nu. Skitsamma att klockan redan är 7 på kvällen jag vill iallafall påbörja resan tillbaka nu, så kan jag sova nånstans på vägen. Jag betalar och hoppar in i en taxi mot gränsen.

Vid gränsen kommer jag över utan problem, och på andra sidan delar jag tuktuk med två laotiska killar och en tjej. Jag kommer fram till busstationen och kommer på rätt buss till Odon Thani. Efter en timmes bussresa är jag framme och hoppar av och möts av ett skyfall med stora tunga droppar som fullkomligt dundrar och brakar ner. Jag hittar ett hotell, men tyvärr säger receptionisten är det fullt. Över gatan finns ett annat, jag småspringer dit i hällregnet. Kvinnan i receptionen ser yrvaken ut och förstår inte så mycket engelska. Men jag får ett enkelrum med fläkt iallafall och det räcker.

Tre våningar upp låser jag upp ett hänglås som hänger på en dörr. Rummet ser helt ok ut, och nu vill jag bara sova och få av mig mina genomblöta kläder. När jag går mot sängen möts jag av den största kackerlackan jag sett som landat direkt på kudden. Jag blir lite gråtfärdig och vet inte riktigt vad jag ska göra, de är ju inte farliga men jag vill inte ta i den. Tillsist öppnar jag fönstret och skakar kudden och kackerlackan försvinner.
Jag andas ut och lägger tillbaka kudden. När jag vänder mig om ser jag något komma flygande och landa mitt på kudden. En till lika stor kackerlacka! Den har långa känselspröt som rör sig fram och tillbaka. Jag tar tag i kudden och den försvinner in under sängen. När jag går in i badrummet sitter det en annan stor kackerlacka på toalettstolen. Nu blir jag sådär gråtfärdig igen, jag orkar liksom inte med nån sorts kackerlacksjakt. Så jag börjar hysteriskt smsa Rommel min pojkvän och berätta om kackerlackorna. Han svarar tålmodigt på alla mina sms och säger att de inte är farliga, men om jag bor på ett hotell fullt med kackerlackor så kan det nog finnas andra människor där som är värre än kackerlackorna, så lås ordentligt omkring dig säger han. Jag lyder och låser ordentligt och lägger mig i sängen stel som en pinne, och kan inte sova av rädsla för att de ska börja klättra över mig. Så fort jag känner något rycker jag till. Efter en låång låång stund somnar jag utmattad på kackerlackshotellet.

Dagen efter vaknar jag upp tidigt och beger mig snabbt ifrån hotellet. Jag äter frukost på ett litet thailändskt ställe och beställer ris och grönsaker. Lika bra att ladda upp om jag nu inte kommer att kunna äta på många timmar på bussen.

Därefter försöker jag leta upp någon tuktukförare. Jag går förbi en rad med tuktuks men förarna verkar vara försvunna. En ligger och sover på sitt flak, jag säger försiktigt ”ursäkta” men får ingen reaktion så jag fortsätter letandet. En äldre man med fårat ansikte nickar när jag säger ”tuktuk”. Han tar en sista slurk ur sin ölburk, som han sedan omsorgsfullt sparar på flaket och virar in i en trasa. Sedan kör vi iväg till busstationen. Tuktuken vinglar från sida till sida och någonting skramlar när han gasar. En man kör förbi på motorcykel och börjar gestikulera till tuktukföraren och peka på någonting på tuktuken. Föraren skakar på huvudet och gasar lite till, han ignorerar totalt skramlandet och pekandet och tittar envist framåt. Fram kommer vi utan problem.

Därefter väntar en lång bussresa full med illamående åksjuka, men jag klarar mig ändå. Jag får i mig några kex vid lunchtid och sedan stannar vi för toalettpaus. En gammal kvinna står vid ett bord och säljer frukt och kex och vatten. De få tänder hon har kvar står rakt ut ifrån käken, och hon har svårt att få stängt munnen ordentligt. Hon ler ändå och hennes ögon glimmar snällt i hennes fårade ansikte. Hon har en stor behållare med skalad mango och jag som är åksjuk tänker att det kanske jag kan få i mig iallafall, frukt är alltid bra. Jag pekar på mangobehållaren och hon fiskar upp en bit som hon ger mig för att smaka. Smaken är sur, som att den ligger inlagd i någon sorts ättika. Magen vänder sig och jag är nära att få upp den lilla biten igen. Tanten tittar på mig och ler och mitt ansikte grimaserar stort, kan inte hejda mig. Hon skrattar varmt. Sen pekar hon på mangon och undrar om jag vill köpa. Ett ögonblick står jag fastfrusen, hon är ju så himla snäll tanten men den där mangon var verkligen något av det värsta jag provat. Jag ler försiktigt och skakar på huvudet och hon skrattar högt. Hon verkar tycka att det är väldigt kul att jag tyckte att den var så äcklig och blinkar lite till mig. Innan jag går på bussen igen vänder jag mig om och tanten ler stort och vinkar till mig.

Därefter anländer vi till ännu en busstation och jag byter snabbt buss. Det är mitt på dagen och bussen är runt 40 grader varm och står mitt i solen. När den skall gå vet man aldrig riktigt och jag sitter tålmodigt och väntar, men besväras inte så mycket av värmen trots allt. Tillsist rör vi på oss och ännu ett par timmar passerar. Det skymmer och genom fönstret skymtar jag den klara stjärnhimlen, vinden är ljummen genom de öppna fönstrena. Därefter kommer vi till den sista busstationen för dagen och det har redan börjat skymma. Jag är vrålhungrig och hittar ett stånd där man kan köpa en nudelkopp och hett vatten på busstationen. Som den turist jag är frågar jag sedan när nästa buss avgår. ”Nu, nu” säger busschauffören. Men ingen sitter i bussen och inte han själv heller. Jag sörplar i mig mina chilismakande nudlar och väntar utanför minibussen som ska ta mig till Mae Sot. Efter en stund börjar människor hoppa in i bussen och chauffören vinkar till mig.

Vi kör iväg i natten mot Mae Sot. Någon som sitter på sätet bakom mig snörvlar oupphörligt och efter ett tag skickar jag bak en servett som jag har i min väska i mörkret. En stund efter klappar någon mig på axeln och ger mig något i handen. Först förstår jag inte alls vad det är, men sen känner jag att det är ett tuggummi som personen bakom skickar fram till mig som tack. Lite fint tycker jag när jag tuggar tuggummi i mörkret på serpentinvägarna och håret blåser av den svala vinden som kommer in genom fönstrena.

Tillsist börjar vi passera lampor och trafikljus och plötsligt känner jag igen affären på hörnet. Här bor ju jag! Jag ropar högt stop!Och chauffören stannar förvånat. Jag tackar så mycket och hoppar ner ifrån minibussen och börjar gå tillbaka till min gata och kontoret. Värmen har redan börjat sprida sig från magen upp igenom kroppen, jag är alldeles strax tillbaka!När jag ringer på ringklockan är klockan strax efter tio och en av tjejerna kikar på mig genom grinden. Hon skrattar högt när hon ser mig och en annan tjej kommer fram och omfamnar mig. Det känns så fantastiskt j-kla bra att vara tillbaka att jag nästan blir lite tårögd. Det är skönt att vara tillbaka i denna världen igen efter besöket i den andra.

Sara