Det var ett totalt kaos, inga toaletter, många hade inga filtar eller mattor att sova på och solen gassade starkt ifrån himlen. Människor sprang runt överallt och stämningen var desperat. Överallt satt eller stod människor och framme vid medicin och mattälten som thailändska röda korset hade anordnat trängdes människor. Trängseln var stundtals våldsam och stämningen hård, människor i grupper började stöta samma på vissa ställen, för det fanns inte mat och mediciner till alla.
Vi gick till thailändska röda korset för att se om vi kunde hjälpa till med något. Där möttes vi av leende thailändska kvinnor som tog emot oss med öppna armar och visade hur vi skulle lägga i ris i påsar, ifrån en jätteriskokare där nykokt ris spred ånga omkring sig. Vi började knö i riset i plastpåsarna som redan hade kycklingcurry i botten och knöt ihop påsarna innan de lades på hög i en stor kartong. Det finns någonting skönt i ett monotont arbete, att inte behöva tänka längre än till hur mycket ris man ska lägga i påsen och gå in helt i den uppgiften och stänga ute allting runt sig. Som att gå in i en tunnel där det värsta är att bränna fingrarna på nykokt ris medan vi lägger i det i påsarna. Stämningen bland alla som stod i det stora uteköket var varm och alla jobbade tillsammans, mat i påsar skickades i kedjor tills den var färdigpaketerad, enorma kärl med kycklingcurry stod på golvet och många stod och hackade grönsaker eller lade i ägg i påsar med ris. Längst in i uteköket stod några och kokade curry med vitlök och chili och chilin brände till i halsen, och röken låg som ett skimmer över köket.
FN hade vi inte sett röken av, trots att UNHCR har ett stort kontor i de finare delarna av Mae Sot. De sitter väl och petar naglarna i sina aircondition rum. De hade tydligen sagt att thailändska myndigheter skötte situationen bra. Ja det var ju intressant, eftersom de enda som verkade sköta någonting i lägret var frivilliga thailändska röda korset. Thailändsk militär sköter säkerheten i lägret och har förvånansvärt nog gjort ett relativt bra jobb. Förutom de militärer som tar tillfället i akt och visar sin makt lite extra, genom att tvinga människor som sitter ner att flytta på sig utan anledning och begära ID handlingar av burmeser som arbetar för frivilligorganisationer. Tydligen fick vi höra att tre burmeser som vart inne i Mae Sot kvällen innan för att köpa mer ris till flyktingarna, på vägen tillbaka blivit arresterade av thailändsk militär då de inte hade några ID handlingar. Smart drag där, för thailändsk militär själv verkar ju ha mycket mat och förnödenheter att ge flyktingarna i lägret. Förutom de snedstegen som tillhör thailändsk militärs maktutövande, har de behållit lugnet och många har hjälpt till att dela ut mat och vatten i lägret vilket förvånat många här.
Dagen innan hade Frida, (koordinator i S-studenternas burmautskott som är min organisation som är här för möten) samlat in pengar ifrån Sverige genom facebook. Nu behövde vi hitta vad som var mest välbehövligt att köpa till flyktinglägret. I kaoset försökte vi leta runt på någon som kunde ge oss mer information. Det var svårt att få tag i någon som pratade engelska och som visste vad som behövdes. Någon sa att många hade frusit inatt och att filtar var bra att köpa, någon mattor som de kunde sova på så att de slapp sitta och sova på marken, särskilt nu när det är så kallt på nätterna. Ytterligare ett bud var att hela flyktinglägret skulle tömmas på dagen och människor skulle tvingas tillbaka till Burma av thailändsk militär.
Solen hade stigit och började bränna tidigt och hettan var stark. Vi bestämde oss för att köpa mängder med vatten istället, för så många människor i lägret som var utan dricksvatten och solen gassade verkligen. Vi fick tag på två män som hjälpte oss med transport och vi körde till en stor vattenbutik i centrala Mae Sot. Där lastade vi på över hundra paket med vattenflaskor och fyllde upp hela flaket på bilen med flak med vattenflaskor.
När vi kom tillbaka till lägret fick vi genast hjälp av både militär och volontärer som lastade av allt vatten. Det gick på några minuter och vi insåg att det behövdes mer vatten. Vi fick tag på en annan burmesisk man som jobbar som chaufför här och han hjälpte oss genast med transport. Vi åkte tillbaka till vattenaffären och fyllde ännu ett flak med vatten, chauffören hoppade upp på taket och vi lyfte upp ett par flak på dit också.
Vatten var nog bra att köpa, för värmen var så tryckande och solen så stark.
När vi kom tillbaka var det om ännu mer kaos i lägret. Rödakorsetarbetarna hade fått order om att inte göra fler portioner mat till de drygt 10 000 människorna i lägret eftersom de skulle tillbaka till sina byar. En man stod med en megafon och skrek ut saker på burmesiska och människor trängdes runt bilen. Han ropar ut namn på olika byar som människor kommer ifrån, förklarade en kvinna för mig. Alla delar upp sig i lastbilar utifrån vilken by de kommer ifrån. Tankbilar, lastbilar, bilar för att frakta boskap rullade in genom grindarna till lägret. Så fort de stannade kom människor gående med sina barn knutna på ryggen eller höften med de få tillhörigheter de tagit med sig när de flytt och klättrade in i lastbilarna och trängde ihop sig på flaket för att åka tillbaka till sina byar.
Är det verkligen säkert att återvända nu? Jag fick som svar att militärjuntan (även kallad SPDC State Peace and Security Council ironiskt nog) lovat att sluta skjuta och att alla flyktingar kunde återvända. Trots att det hade skjutits mycket under stora delar av natten och trots att vi när vi kom till lägret på morgonen fått information om att SPDC skulle börja skjuta igen klockan 6 på kvällen. Men tydligen hade de ändrat sig vilket passade thailändska myndigheter bra, och de köpte det totalt. Thailändska myndigheters och militärs största önskan verkar vara att skicka tillbaka alla så fort som möjligt oavsett hur säkerheten ser ut. Att de också köper majoriteten av all sin el ifrån Burma och SPDC lär ju också vara något som gör att de gärna håller varandra om ryggen.
Människor forslades ur lägret packade som sardiner och kördes tillbaka till Mywaddy (gränsstaden där skjutningarna och granaterna ägt rum bara en halvdag tidigare). Där släpptes de av. Men många var för rädda för att återvända och SPDC hade enligt ryktet öppnat upp gränsen för alla flyktingar att komma tillbaka in i Burma. Inte så snyggt insåg de att ha över 20 000 flyktingar som flyr efter första ”valet” på 20 år. En av de stora anledningarna till att skjutningarna började överhuvudtaget var ju att SPDC tvingade invånarna i Myawaddy att rösta på deras parti USDP under pistolhot. En man vi träffade berättade att han precis kört en kvinna ifrån Myawaddy på över 70 år som sett sina tre döttrar skjutas i huvudet av SPDC. Då kom en utbrytargrupp ur karengerillan DKBA (Karen Democratic Buddhist Army) till staden för att försvara invånarna och stridigheterna blossade upp. Nu har tydligen SPDC tagit över Myawaddy och vinkar in alla flyktingar tillbaks in i landet. Ironiskt nog sägs det att DKBA stod vid en annan del av gränsen och hjälpte folk att fly tillbaka till Thailand. Myawaddy verkar vara en svängdörr.
Det som hänt nu är att flyktinglägrena är nästan helt tömda av thailändsk militär som fått order om att skicka alla flyktingar tillbaka till Burma. Många av de som flytt är burmeser som har flytt ifrån den thailändska sidan av gränsen där de bor och de har nu återvänt till sina byar. Men många som flytt ifrån burmesiska sidan vågar inte återvända och flyktinglägrena där det fanns skydd och mat och vatten är nu igenklappade av thailändsk militär eftersom de fått order av thailändsk regering att stänga dem då det nu är ”säkert” i Burma. Det finns ingen här som tror på det. Det som istället hänt är att många av de som blivit körda tillbaka nu driver runt vid gränsen och tagit skydd i närliggande tempel eller andra platser där de varken har mat eller skydd för att de inte vågar återvända. Tydligen enligt de senaste nyheterna härifrån har många återvänt till den burmesiska sidan säger de nu, men de vågar inte gå tillbaka till sina byar utan gömmer sig i djungeln utan tillgång till några förnödenheter.
Alla burmeser jag pratat med här säger att detta inte är slutet på någonting utan att snart, om mycket lite tid kommer en ännu större flyktingström strömma över till Thailand igen, för våldsamheterna kommer inte att lägga sig. En annan teori är att med allt fokus på Myawaddy nu så är det ingen som kommer ihåg att observera vad som faktiskt hände med valet. Valfusket har varit enormt, SPDC har använt döda människors röster för att rösta på sina partier och gått ut till byar där de gett människor mat och beskydd om de röstar på deras parti. En cyklon i Rakhain state i västra Burma har lämnat många människor utan någonting, och hjälp har endast kommit till de som röstat på SPDCs parti USDP. Det här är inget demokratiskt val och det är ingen legitim regim som vunnit makten i början. Jag upprepar vad alla redan sagt, SPDC bytte militärkläder mot kostym och körde ett spel för gallerierna där de hoppades kunna övertyga någon i internationella samfundet att de nu är en legitim regim som strävar mot demokrati. Och det finns inget som skulle kunna vara längre ifrån. Det är en humanitär katastrof och SPDC begår ständigt brott mänskligheten, våldtar befolkningen och kommer inte att sluta med det så länge det inte införs en total bojkott mot landet, total isolering och SPDC ställs till svars för sina brott mot civilbefolkningen. Om Aung San Suu Kyi släpps fri återstår att se.
Det är med de här tankarna jag ikväll lämnar Mae Sot och sätter mig på en nattbuss mot Bangkok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar