Nu börjar jag äntligen tillfriskna ifrån denguefebern som har hållt mig i sitt grepp sen i förra veckan. Allt började som en förkylning med halsont, men följande natt vaknade jag upp i feberfrossa. Tjejerna tar väldigt fin hand om mig och när de hörde mig hacka tänder kom två tjejer in i rummet och min rumskompis vaknade. En av dem hämtade filtar och lade över mig, en tjej masserade mitt huvud, axlar, armar och händer och min rumskompis plockade fram paracetamol. Här är vi alla systrar avslutade en av tjejerna med att säga. Jag är välomhändertagen här.
Därefter har jag åkt till kliniken i tre dagar i rad, där de kollat mitt blodvärde. Jag har haft lite svårt att förstå doktorn, men tydligen finns det inget riktigt botemedel mot dengue, det är bara att vila och ta febernedsättande och dricka mycket så man inte riskerar att bli uttorkad. Jag har skött mig väl och druckit en massa vätskeersättning och vilat och nu är jag feberfri och bara förkyld. Många andra som haft dengue verkar ha mått sämre än mig, jag klarade mig undan med bara hög feber så lite tur ändå. Jag fick den antagligen någon av de första dagarna när jag inte skyddade mig mot myggen med tillräckligt myggmedel. Så nu är det myggmedel som gäller morgon, middag och kväll.
Under denguetiden har jag inte orkat undervisa, men vi har haft två födelsedagskalas som vi firat på burmesiskt sätt. Ett förra fredagen och ett på lördagen. Det blev tårta på burmesiskt vis, genom att födelsedagspersonen skär upp en stor bit tårta och lägger på en tallrik och sedan matar sina gäster ifrån samma tallrik med tårta runt hela bordet. Man går runt flera varv och fyller på tårttallriken när den tar slut, allt ackompanjerat av skratt,fniss och fotograferande.
En ganska rolig tradition och jag har lärt mig nu att man får säga nej efter tredje varvet med tårta. Ganska smart ur disksynpunkt också. Sen blev det dans och tjejerna satte på Shakiras vm låt, som är en av deras stora favorit här. "waaaakaaaawaaakaaaaeeeeeeehhhh" sjunger dem och dansar glada till. Jag satt fullproppad med paracetamol och tårta bredvid och var ganska nöjd trots allt, burmesiska kalas är fina.
Denna veckan har jag precis kommit igång med undervisningen igen och nu är det kvinnors arbetsvillkor och löner som står på tapeten. Vi diskuterar arbetsvillkor,traditioner, lönenivåer och självförtroende i arbetslivet, vi har många intressanta diskussioner. De lär sig väldigt fort och har verkligen blivit bättre på både uttal och att prata och skriva redan. De är verkligen motiverade, trots vissa dagar när de får hemlängtan, vilket man ju kan förstå. Jag får lära mig väldigt mycket av dem genom våra diskussioner och skrattet ligger alltid nära och glimrar till när man minst anar det. Det är verkligen intressant att diskutera och lyssna på deras tankar och erfarenheter och läsa deras dagböcker som de skriver till mig. Nu under regnperioden är det flera som längtar hem till sina familjer. En tjej sa idag: När det är molnigt och mulet längtar jag som mest hem till min familj, för jag vet att de jobbar mycket på risfälten nu och jag skulle vilja hjälpa dem. Flera av tjejerna kommer ifrån enkla förhållande och är väldigt ödmjuka, men så oerhört smarta.
Nu hör jag dagens regnportion ösa ner och smattra hårt mot taket. Hoppas ni också njuter av somrigt regn!
Sara
-------------------------------------------------------------------------------------
Ya por fin estoy mejorando del fiebre dengue que me ha tenido bien firme en sus brazos desde la semana pasada. Todo empezó el martes pasado como un tipo de gripa con resfrio y dolor de la garganta, pero en la noche siguiente desperté con calofríos y calentura. Las chavas me cuidan muy bien y cuando me oyeron con los dientes temblando entraron al cuarto y mi compañera de cuarto tambien se despertó. Una de ellas me cubrió con cobijas, otra me dió un masajito y mi compañera de cuarto me dió agua y paracetamol. Aqui somos todas hermanas me dicen. Si de verdad que me cuidan bien aqui.
Despues he ido a la clinica aqui tres días seguidos, y han checado mi sangre. Me costó un poco entender al doctor, pero parece que no hay ningún tratamento contra el dengue solo hay que descansar y tomar aspirinas y mucha agua para no deshidratarse. Me he cuidado bastante y he tomado un montón de suero además he descansado bastante. Ahora estoy sin calentura y con solo un poco de gripa nada mas. A muchos que han tenido dengue antes de mi le han tocado dengue mas grave y han estado mucho peor que yo, así que tuve suerte que solo me tocó calentura. Me imagino que lo agarré uno de los primeros días aqui cuando no andaba repelente suficiente. Así que desde ahora ando con olor a repelente para desayuno, almuerzo y cena.
Durante mi epoca de dengue no he podido enseñar por el cansancio, pero han tenido dos fiestas de cumpleaños aqui y los hemos celebrado en una manera burmesa. Para comer pastel en la manera burmesa el/la cumpleañero-a corta un pedasito de pastel y lo pone en un plato. Despues pasa por todos los invitados dandoles a comer de del mismo platillo. Pasa varias veces dandoles pastel, y cuando se acaba el pedasito va y rellena el plato otra vez, todo acompañado por muchas sonrisitas, risas y alguien sacando fotos. Una tradición divertida, ya aprendí que despues de la tercera vez que pasan con el pastel ya es suficiente para mi. Ademas es practico se ahorra muchos trastes. Luego empezaron a bailar las chavas, su canción preferida es la canción de shakira para el mundial, siempre cantan el: waaaaaaakaaaaawaaaakaaaaeeeeehhh” y bailan bien contentas. Yo estaba llena de pastel y paracetamol , me sentía bien contenta de todas maneras, que son lindas los cumpleaños burmeses aqui.
Esta semana acabo de empezar la enseñanza otra vez, y ahora estamos hablando sobre las condiciones de mujeres en cuestión de trabajo, salario, tradiciones y autoestima . Aprenden muy rapido la pronuncación, como escribir y hablar el ingles, ya veo que avanzaron mucho en poco tiempo. Tienen mucha motivación, aunque algunos días si tienen mal de patria, claro. Realmente aprendo mucho de ellas y la risa siempre esta con nosotras y de repente sube y brilla un rato. Es muy interesante hablar con ellas y platicar sobre sus pensamientos, experiencias y leer sus diarios que me escriben alguna vez a la semana. Ahora durante la epoca de lluvia muchas de ellas tienen mal de patria. Hoy me dijo una de ellas: cuando esta nublado extraño mucho a mi familia, porque sé que trabajan mucho ahora en los campos de arroz y me gustaría ayudarles. Algunas de ellas son bien sencillas y humildes y superinteligentes.
Ahora llegó la porción de lluvia de hoy y truena bien rico contra el techo. Ojala ustedes tambien disfrutan de la lluvia en dónde esten!
Sara
torsdag 22 juli 2010
söndag 11 juli 2010
Sill och proteser
Veckan har flugit iväg och helt plötsligt är det helg återigen. Den gångna veckan har vart ganska lugn, tjejerna har haft workshop hela dagarna i office training, hur man organiserar ett kontor i planering och genomförande. De verkar vara nöjda med den och säger att de lärt sig jättemycket. Men de har kommit tillbaka bleka och trötta på eftermiddagarna så vi har bara haft en timma engelskaundervisning på kvällarna. Vi har pratat manliga och kvinnliga stereotyper och gjort lite övningar och lekar.
Har även börjat tröttna något otroligt på burmesisk romantisk smörmusik som verkar vara extremt populärt här. Har lyssnat på samma låt nu i två veckors tid, det verkar tyvärr bara vara jag som tröttnat. Har också fått njuta av ”my heart will go on” på burmesiska, tydligen tycker juntan att all musik som är på orginalspråket(särskilt engelska) är kommersiell imperialism, så då översätter de bara låten till burmesiska istället med exakt samma musik. Då är imperialismen ur världen tydligen. Ganska enkelt sätt.
Jag har också börjat undervisa tre av tjejerna som jobbar på kontoret, de ville gärna ha lite repetition av grammatik, skrivande och läsande. De är väldigt koncentrerade elever och verkar nöjda med att få lite mer engelskaundervisning. Vi har diskuterat arbetsförhållanden och fokuserat på genusfrågor, vilket har vart väldigt intressant. Resten av tiden har jag haft det ganska lugnt, skrivit någon artikel om besöket på soptippen och läst en del.
Igår åkte vi till Mae Tao clinik som är ett sjukhus för burmeser, där de ger gratis sjukvård. Vi blev runtvisade av en kvinna som hetter Eh Thwa och jobbade som manager där. Hon tog oss med oss till alla avdelningarna alltifrån barnsjukvården till ögonoperationssalen. Sjukhuset hade bra resurser och fick stöd av flera internationella organisationer ifrån USA, Canada, Norge och Holland. Av de som kommer dit är ungefär hälften burmeser ifrån Mae Sot och andra hälften kommer inifrån Burma och korsar gränsen för att få gratis sjukvård och mediciner. De hade också en särskild avdelning för familjeplanering där man kunde göra graviditetstest och ta prover för HIV/aids.
De utför flera små operationer på sjukhuset men vid större operationer skickar de dem vidare till centrala sjukhuset i Mae Sot. Det är många som kommer pga malaria, denguefeber, Hepatit eller HIV/aids till sjukhuset och många som lider av närings och vätskebrist. De som har tuberkulos skickas till det större sjukhuset pga smittorisken.
På sjukhuset gör man även proteser för fot och ben. Många måste amputera delar av sina fötter eller ben då de trampat på en landmina. Landminor är vanligt i Burma. Mannen som idag arbetar med att konstruera proteser har själv råkat ut för en landmina och har därför tvingats amputera sitt ben strax ovanför knäet. De tre andra männen som arbetar på protesavdelningen har samma historia och de arbetar nu för att hjälpa andra med samma öde.
På Mae Tao clinic behandlar man alla, oavsett om de är gerillasoldater eller militärer ifrån militärjuntan i Burma. För att råda bot på blodbristen på sjukhuset har man kontakt med flera fabriksägare till textilfabriker där majoriteten som arbetar är burmeser. De låter sin personal ta ledigt en dag för att komma till kliniken och lämna blod. När de lämnar blod görs samtidigt tester för HIV/aids och andra sjukdomar och de får en kortare HIV/aidsworkshop samt lunch för mödan. Lite som vårt eget blodgivarsystem i Sverige. Fast det kanske vore bra om vi gick alla som kunde och lämnade blod på arbetstid och dessutom fick en workshop på köpet?
Igår lagade vi svenska potäter och kokade ägg till tjejerna. Jag hade köpt med två burkar matjesill från Landvetters flygshop också som blandades med lite hackat ägg. Det blev succée! Faten länsades helt och potatisen var en riktig hit. Till och med sillen gick åt! Hundarna fick sin del när de gick ner i papperskorgen och tog med sig sillkonservburken någonstans för att slicka upp det sista.
Alla var nöjda och glada! Hoppas allt är fint därhemma och att ni njuter av en fin sommar!
-------------------------------------------------------------------------------------
La semana ha pasado de volada y de repente es fin de semana otra vez. La semana pasada pasó tranquilamente, las chavas han tenido un curso en manejo de oficina todos los días, como se organisa una oficina desde planear hasta como manejarlo. Estan contentas con su curso y dicen que han aprendido mucho. Pero si han regresado aqui pálidas y super cansadas en las tardes entonces solo les he dado una hora de inglés en las noches. Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y jugado un poco.
Además ya estoy cansadísima de la música romantica burmesa que parece muy pero muy popular aqui. He escuchado la misma canción ahora desde hace dos semanas, y parece que soy la única en cansarme. Me han contado que el militar de Burma piensan que toda las canciones en su idioma original(sobre todo si están en ingles) es imperialismo comercial, entonces traducen todas las canciones a burmes con exactamente la misma musica. Alli si se resuelve el imperialismo acuerdo de ellos. Una manera bien sencilla y irónica.
He empezado a enseñar inglés a tres chavas de la oficina aqui, querían un poco de repetición de gramática, escribir y leer en inglés. Son chavas muy concentradas y parecen contentas de tener un poco de clases otra vez. Hemos hablado sobre las condiciones de trabajo y nos hemos enfocado en cuestiones de generos y igualdad, que ha sido muy interesante. A parte he tenido una semana muy tranquila, he escrito algun articúlo sobre la montaña de basura y he leido bastante.
Ayer fuimos a una clinica que se llama Mae Tao clinic dónde dan servicio de salud gratis a gente burmesa. Una señora que se llama Eh Thwa es manager allí y nos enseñó el lugar. Nos llevó a ver todas las partes distintas del hospital desde servicio a niños hasta operación de ojos. El hospital tiene buenos recursos y está apoyado por varias ong:s de Estados unidos, Canada, Noruega y Holanda. La mitad de la gente que va allí son residentes de Mae Sot y la otra mitad viene de Burma, cruzan la frontera para recibir atención medica gratis. En Burma los hospitales no atienden a la mayoría de los grupos étnicos, porque no los reconozen como residentes del pais.
Tambien en la clinica tienen un departamento para mujeres embarazadas dónde pueden tomar muestras de sangre par aver si tienen VIH/sida, lo cual es común en Burma.
En Mae Tao clinic dan atención medica a todo el mundo, aunque fueron soldados de guerillas o militares del regimen de Burma. Para no tener escacez de sangre en la clinica tienen contacto con dueños de fabricas de textiles dónde la mayoría de los trabajadores son burmeses. Los dueños los dejan libres un día completo para que puedan ir a la clinica y donar sangre. A la misma vez se aprovecha para sacar muestras de sangre para controlar si no tienen alguna enfermedad además les da un curso de como prevenir el VIH/sida y almuerzo. Un poco parecido como el sistema en Suecia cuando uno dona sangre. Tal vez sería buena idea si todos los que podemos fueramos en horario de trabajo para donar sangre y además recibieramos algun curso al mismo tiempo?
En la clinica hacen operaciones pequeñas pero cuando son mas avancadas y grandes les mandan al hospital central de Mae Sot. Mucha gente viene por causas de malaria, fiebre dengue, hepatitis o VIH/sida y muchos sufren de malnutrición y deshidratación. Los que tienen tuberculosis los mandan a otro hospital por el riesgo de contaminación. A parte hay un taller dónde construyen protesises para sustituir piernas y pies. Muchos han tenido que amputar pies o piernas cuando han pisado alguna mina terrestre. Minas terrestres son comunes en Burma. El hombre que hoy trabaja contruyendo protesises tambien ha perdido su pierna por causa de una mina terrestre. Lo han cortado encima de la rodilla. Los tres otros hombres que tambien trabajan con el tienen la misma historía y ahora trabajan para ayudar otros con el mismo destino.
Ayer cocinabamos papas hervidas, huevo duro y yo había traido unas latas de sill, pescado tradicional sueco. Fue un suceso! Les gusto bastante y los platos quedaron vacíos, hasta el sill les gusto! Tambien los perros tuvieron su parte cuando se metieron en el basurero y agarraron las latas de pescado para chuparse lo que quedó. Todo el mundo contento! Ojala todo por alli dondé estén ustedes esta muy bien y que disfrutan!
Har även börjat tröttna något otroligt på burmesisk romantisk smörmusik som verkar vara extremt populärt här. Har lyssnat på samma låt nu i två veckors tid, det verkar tyvärr bara vara jag som tröttnat. Har också fått njuta av ”my heart will go on” på burmesiska, tydligen tycker juntan att all musik som är på orginalspråket(särskilt engelska) är kommersiell imperialism, så då översätter de bara låten till burmesiska istället med exakt samma musik. Då är imperialismen ur världen tydligen. Ganska enkelt sätt.
Jag har också börjat undervisa tre av tjejerna som jobbar på kontoret, de ville gärna ha lite repetition av grammatik, skrivande och läsande. De är väldigt koncentrerade elever och verkar nöjda med att få lite mer engelskaundervisning. Vi har diskuterat arbetsförhållanden och fokuserat på genusfrågor, vilket har vart väldigt intressant. Resten av tiden har jag haft det ganska lugnt, skrivit någon artikel om besöket på soptippen och läst en del.
Igår åkte vi till Mae Tao clinik som är ett sjukhus för burmeser, där de ger gratis sjukvård. Vi blev runtvisade av en kvinna som hetter Eh Thwa och jobbade som manager där. Hon tog oss med oss till alla avdelningarna alltifrån barnsjukvården till ögonoperationssalen. Sjukhuset hade bra resurser och fick stöd av flera internationella organisationer ifrån USA, Canada, Norge och Holland. Av de som kommer dit är ungefär hälften burmeser ifrån Mae Sot och andra hälften kommer inifrån Burma och korsar gränsen för att få gratis sjukvård och mediciner. De hade också en särskild avdelning för familjeplanering där man kunde göra graviditetstest och ta prover för HIV/aids.
De utför flera små operationer på sjukhuset men vid större operationer skickar de dem vidare till centrala sjukhuset i Mae Sot. Det är många som kommer pga malaria, denguefeber, Hepatit eller HIV/aids till sjukhuset och många som lider av närings och vätskebrist. De som har tuberkulos skickas till det större sjukhuset pga smittorisken.
På sjukhuset gör man även proteser för fot och ben. Många måste amputera delar av sina fötter eller ben då de trampat på en landmina. Landminor är vanligt i Burma. Mannen som idag arbetar med att konstruera proteser har själv råkat ut för en landmina och har därför tvingats amputera sitt ben strax ovanför knäet. De tre andra männen som arbetar på protesavdelningen har samma historia och de arbetar nu för att hjälpa andra med samma öde.
På Mae Tao clinic behandlar man alla, oavsett om de är gerillasoldater eller militärer ifrån militärjuntan i Burma. För att råda bot på blodbristen på sjukhuset har man kontakt med flera fabriksägare till textilfabriker där majoriteten som arbetar är burmeser. De låter sin personal ta ledigt en dag för att komma till kliniken och lämna blod. När de lämnar blod görs samtidigt tester för HIV/aids och andra sjukdomar och de får en kortare HIV/aidsworkshop samt lunch för mödan. Lite som vårt eget blodgivarsystem i Sverige. Fast det kanske vore bra om vi gick alla som kunde och lämnade blod på arbetstid och dessutom fick en workshop på köpet?
Igår lagade vi svenska potäter och kokade ägg till tjejerna. Jag hade köpt med två burkar matjesill från Landvetters flygshop också som blandades med lite hackat ägg. Det blev succée! Faten länsades helt och potatisen var en riktig hit. Till och med sillen gick åt! Hundarna fick sin del när de gick ner i papperskorgen och tog med sig sillkonservburken någonstans för att slicka upp det sista.
Alla var nöjda och glada! Hoppas allt är fint därhemma och att ni njuter av en fin sommar!
-------------------------------------------------------------------------------------
La semana ha pasado de volada y de repente es fin de semana otra vez. La semana pasada pasó tranquilamente, las chavas han tenido un curso en manejo de oficina todos los días, como se organisa una oficina desde planear hasta como manejarlo. Estan contentas con su curso y dicen que han aprendido mucho. Pero si han regresado aqui pálidas y super cansadas en las tardes entonces solo les he dado una hora de inglés en las noches. Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y jugado un poco.
Además ya estoy cansadísima de la música romantica burmesa que parece muy pero muy popular aqui. He escuchado la misma canción ahora desde hace dos semanas, y parece que soy la única en cansarme. Me han contado que el militar de Burma piensan que toda las canciones en su idioma original(sobre todo si están en ingles) es imperialismo comercial, entonces traducen todas las canciones a burmes con exactamente la misma musica. Alli si se resuelve el imperialismo acuerdo de ellos. Una manera bien sencilla y irónica.
He empezado a enseñar inglés a tres chavas de la oficina aqui, querían un poco de repetición de gramática, escribir y leer en inglés. Son chavas muy concentradas y parecen contentas de tener un poco de clases otra vez. Hemos hablado sobre las condiciones de trabajo y nos hemos enfocado en cuestiones de generos y igualdad, que ha sido muy interesante. A parte he tenido una semana muy tranquila, he escrito algun articúlo sobre la montaña de basura y he leido bastante.
Ayer fuimos a una clinica que se llama Mae Tao clinic dónde dan servicio de salud gratis a gente burmesa. Una señora que se llama Eh Thwa es manager allí y nos enseñó el lugar. Nos llevó a ver todas las partes distintas del hospital desde servicio a niños hasta operación de ojos. El hospital tiene buenos recursos y está apoyado por varias ong:s de Estados unidos, Canada, Noruega y Holanda. La mitad de la gente que va allí son residentes de Mae Sot y la otra mitad viene de Burma, cruzan la frontera para recibir atención medica gratis. En Burma los hospitales no atienden a la mayoría de los grupos étnicos, porque no los reconozen como residentes del pais.
Tambien en la clinica tienen un departamento para mujeres embarazadas dónde pueden tomar muestras de sangre par aver si tienen VIH/sida, lo cual es común en Burma.
En Mae Tao clinic dan atención medica a todo el mundo, aunque fueron soldados de guerillas o militares del regimen de Burma. Para no tener escacez de sangre en la clinica tienen contacto con dueños de fabricas de textiles dónde la mayoría de los trabajadores son burmeses. Los dueños los dejan libres un día completo para que puedan ir a la clinica y donar sangre. A la misma vez se aprovecha para sacar muestras de sangre para controlar si no tienen alguna enfermedad además les da un curso de como prevenir el VIH/sida y almuerzo. Un poco parecido como el sistema en Suecia cuando uno dona sangre. Tal vez sería buena idea si todos los que podemos fueramos en horario de trabajo para donar sangre y además recibieramos algun curso al mismo tiempo?
En la clinica hacen operaciones pequeñas pero cuando son mas avancadas y grandes les mandan al hospital central de Mae Sot. Mucha gente viene por causas de malaria, fiebre dengue, hepatitis o VIH/sida y muchos sufren de malnutrición y deshidratación. Los que tienen tuberculosis los mandan a otro hospital por el riesgo de contaminación. A parte hay un taller dónde construyen protesises para sustituir piernas y pies. Muchos han tenido que amputar pies o piernas cuando han pisado alguna mina terrestre. Minas terrestres son comunes en Burma. El hombre que hoy trabaja contruyendo protesises tambien ha perdido su pierna por causa de una mina terrestre. Lo han cortado encima de la rodilla. Los tres otros hombres que tambien trabajan con el tienen la misma historía y ahora trabajan para ayudar otros con el mismo destino.
Ayer cocinabamos papas hervidas, huevo duro y yo había traido unas latas de sill, pescado tradicional sueco. Fue un suceso! Les gusto bastante y los platos quedaron vacíos, hasta el sill les gusto! Tambien los perros tuvieron su parte cuando se metieron en el basurero y agarraron las latas de pescado para chuparse lo que quedó. Todo el mundo contento! Ojala todo por alli dondé estén ustedes esta muy bien y que disfrutan!
söndag 4 juli 2010
Mr davis och de spräckliga bergen
Undervisningen denna veckan har mest av allt handlat om att lära känna varandra. Vi har lektion tre timmar på förmiddagen och en timma på eftermiddagen. Vi började första dagen med attalla fick göra varsin liten dialog för att presentera sig för varandra. När två tjejer står och redovisar och berättar vad de heter och var de kommer ifrån så kommer plötsligt den tredje tjejen ifrån gruppen fram till dem och säger högt: Hello my name is Mr Davis. How are you? Alla bröt ut i gapskratt.
Därefter har vi repeterat en del grammatik och alla tjejerna har fått skriva lite dagbok till mig om vad de tycker om lektionerna. De flesta tycker om dem, men tyckte att jag pratade för fort och så ville de gärna ha mer läxor. Jag tog till mig kritiken och delar nu ut läxa varje lektion och försöker dra ner lite på takten, de verkar trivas med det. Vi hade en brainstorming där alla fick säga alla länder de kom på, så skrev vi upp dem på tavlan. Därefter delade vi upp dem i olika världsdelar, det var nog nyttigt. De tyckte det var klurigt att placera dem i olika världsdelar. Att Afrika inte är ett land fick vi återkomma till flera gånger.
Tjejerna är oftast väldigt glada och positiva och skrattar mycket på lektionerna. De har alla väldigt olika bakgrund, några har föräldrar som är risbönder i norra Burma och någons pappa jobbar på bank. Någons mamma gick bort när hon var liten, och hennes pappa lämnade henne att växa upp med sin faster. Hon har gått ut mellanstadiet men inte mer. Två tjejer avslutade gymnasiet och påbörjade studier efteråt. Någon hoppade av högstadiet för att hennes föräldrar inte hade råd att betala skolavgifterna, så hon började hjälpa till hemma istället. Någon är precis nygift och har lite svårt att koncentrera sig på lektionerna, tankarna svävar på annat håll. Tjejerna har därför olika nivå på engelska och olika lätt att ta till sig olika saker. Men de flesta är väldigt ambitiösa och suger åt sig allt de lär sig som svampar!
Tjugo minuter utanför Mae Sot ligger ett stort berg av sopor, stadens soptipp. På soptippen bor över 100 burmesiska familjer som flytt ifrån Burma. De försörjer sig på att samla ihop plast på soptippen som de sedan säljer vidare för återvinning. När sopbilen kommer körande för att tömma sina sopor flockas människor ifrån hela soptippen runt bilen för att hitta de största plastbitarna först. Igår tog munken King Zero och några av hans kollegor med oss dit.
Soptippen ser på håll ut som en spräcklig bergskedja. Området runt soptippen består utav fina villor med stora grindar utanför. Men på soptippen har man inga grindar eller stora villor.
När vi hoppar ur bilen kommer flera pojkar springande emot oss. King Zero har med sig en stor låda med kex som han delar ut till barnen som kommer springande. De vuxna närmar sig också långsamt, alla hälsar och utbyter artighetsfraser, det är inte första gången de kommer hit till soptippen. En av King Zeros kollegor säger till oss att följa med uppför sopberget för att prata med några av de familjer som bor där. Vi hoppar mellan olika sopor som sjunkt ner i dyn som omger soptippen, regnperioden har satt sina spår. Uppför kullen av sopor går vi långsamt, marken består utav gammalt tyg, gamla flaskor, söndriga kläder, här och där någon sko och en hel del nedtrampade sopor som inte går att identifiera. Det har blivit nästan som en liten stig som vi följer uppför.
Vi kommer fram till ett enkelt trähus och hälsar på kvinnorna som sitter inne i huset. Vår guide säger att vi gärna får ställa frågor till dem om vi vill. Det känns lite konstigt att stå på soptippen och se dem i deras hus och börja ställa frågor. Men nyfikenheten tar över och jag tar fram mitt anteckningsblock. En av kvinnorna ler stort mot oss och svarar gärna på frågor säger hon, guiden verkar känna henne sen tidigare. Hon är ensamstående och har bott på soptippen i drygt tre år.
Om man säljer plast ifrån soptippen i Thailand tjänar man dubbelt så mycket som man gör i Burma som jordbrukare. Historien är densamma för de flesta som bor här, de har flytt ifrån Burma på grund av ekonomiska skäl. De klarar inte att försörja sin familj på det de kan få ihop där. De hoppas att läget i Burma ska bli bättre så att de ska kunna återvända snart. Men än så länge talar ingenting för en förändring.
På klädstrecket hänger några kjolar som rör sig i brisen, solen steker ifrån klar himmel och flugorna surrar på soptippen. Soptippen som är hem för över tvåhundra burmeser som bor där för att det helt enkelt är bättre där än i Burma. De skrattar emellan sig och ler stort emot oss, ett litet barn gnäller lite och tystas av sin mamma. Vardag på soptippen, några utländska människor kommer och hälsar på en liten stund och går sedan vidare med sina nya upplevelser.
Munkarna har öppnat en skola för burmesiska barn i närheten av soptippen, så att de ska kunna få rätt till utbildning på sitt eget språk. Polisen kommer två gånger om året och förstör allt som de byggt upp på soptippen, deras hus och möjligheter till försörjning. Allt som de byggt. De är ju trots allt illegala, papperslösa. Utan papper inga rättigheter. När polisen kommer rusar befolkningen ner och gömmer sig i den närliggande skogen bredvid, tills kusten är klar. De är rädda för att bli deporterade. Då tar de sig tillbaka för att börja om på noll, med att bygga upp sina hus på nytt och skapa ett drägligt liv där. Ett liv som vi bara besöker under några timmar en vanlig lördag på soptippen utanför Mae Sot.
Sara
_______________________________________________________________________________
La enseñanza esta semana se ha enfocado sobre todo en conocernos. Tenemos clase tres horas en la mañana y una hora en la tarde. Empezamos el primer día con la tarea de hacer un dialogo para presentar enfrente de todas en el salón. Cuando dos chavas están presentando su dialogo diciendo como se llaman y de dónde vienen se acerca la tercera chava del grupo de repente y les dice bien fuerte: Hello yo me llamo Mr Davis. Cómo están? Todas nos empezamos a reirnos bastante.
Además hemos repetido un poco de gramática y me han escrito un poco de diario para decirme que piensan de la clase. A la mayoría les gustan las clases, pero piensan que hablo demasiado rapido y quieren que les doy mas tareas para hacer fuera de la clase. Tomé su critica al pecho entonces ahora todos los días les doy tareas y intento hablar un poco más lento, yo creo que vamos bien. Un día teníamos un poco de brainstorming de países en ingles en la pizarra, o sea todas tenían que decir todos los países que conocían en ingles. Después los colocabamos en el continente dónde pertenecen geográficamente. Que Africa no es un país teníamos que repetir varías veces.
Las chavas están felizes y muy positivas y se ríen mucho en las clases. Todas tienen pasados muy diferentes, los papas de algunas son campesinos que siembran arróz en el norte de Burma, y el papa de alguien trabaja en un banco. La mama de alguien murió cuando era niña y creció con su tía. Ha terminado la primaria pero nada más de estudios. Dos chavas terminaron el preparatorio y empezaron otros estudios después. Alguien se salió de la secundaria porque sus papas no pudieron pagar la escuela, entonces se quedó ayudandoles en casa. Alguien esta recien casada y le cuesta concentrarse en las clases, sus pensamientos se van volando a otros lados. Entonces ellas tienen niveles diferentes de inglés y tambien del aprendizaje. Pero la mayoría si tienen muchas ganas de aprender y agarran todo lo que aprenden como unas esponjas!
Viente minutos fuera de Mae Sot hay una montaña muy grande de pura basura, el centro de basura de la ciudad. Alli vive más de 100 familias burmesas que huyeron de Burma. Se mantienen de recolectar plástico de basura que después venden al reciclaje. Cuando viene el camilló para vaciar la basura la gente se junta para encontrar los pedazos de plástico más grandes primero. Ayer nos llevó allí el monje King Zero y sus compañeros.
De distancia la montaña de basura parece una cadena de montañas de varios colores. El barrio alrededor está formado de casas bonitas con portónes grandes fuera. Pero en la montaña de basura no hay portónes ni casas grandes y bonitas.
Cuando salímos del carro algunos chichitos venían corriendo hacia nos. King Zero se había llevado una caja grande de galletas y empezó a repartirlas entre los niños. Los adultos se acercaban poco a poco, todos se saludaron y intercambiaron frases de cortezía, no era la primera vez que llegaron alli. Un compañero de King Zero nos dijó que iríamos a subir la montaña de basura para conocer a algunas de las familias que viven alli. Brincamos entre la basura que estaba hundiendose en el lodo humédo que rodeaba el lugar, la epoca de lluvia si ha dejado sus huellas. Subimos la colina de basura lentamente, pisando tierra hecha de tela vieja, botellas viejas, ropa rota y por aqui y allá algún zapato y más basura que no se podía identificar. Casi se había hecho un caminito de subida.
Llegamos a una casa sencilla y saludamos a las mujeres que estában adentro de la casa. Nuestro guía nos dijó que podíamos hacer preguntas a las mujeres allí. Se sentía un poco extraño estar entre la basura y verles y empezar y hacerles preguntas. Pero la curiosidad ganó y sacé mi cuaderno. Una de las mujeres nos sonría y contestó que con mucho gusto le podíamos hacer preguntas, parece que se conocían el guía y ella desde antes. Es soltera y lleva mas de tres años viviendo entre la basura. Si uno vende plástico de basura en Thailandia se gana el doble de lo que se gana un campesino en Burma. Es la misma historía para todos los que viven allí, se han huido de Burma por razones económicas. No pueden mantener su familia con lo que pueden reunir en Burma. Esperan que todo se mejora en su país para que puedan volver pronto. Pero todavía no hay nada que dice que las cosas van cambiando.
En la cuerda de tender ropa estan colgadas unas faldas que se mueven un poco en la brisa, el sol quema desde el cielo claro y las moscas zumban alrededor de la basura. La montaña de basura es residencia por más de doscientos burmeses que allí viven porque la situación esta major allí que en Burma. Se ríen entre ellas y nos sonríen, un niño se queja un poco y su mama le hace callar. Un día cotidiano en la montaña de basura, llegan unos extranjeros a visitar un ratito y siguen despues con sus nuevas experiencias.
Los monjes han abierto una escuela para niños burmeses cerca de la basura, para que puedan adquirir educación en su propio idioma. La policia llega dos veces al año y destruyen todo lo que construyeron alli entre las montañas de basura, sus casas y sus posibilidades de ganarse la vida. Realmente todo lo que crearon alli. De todas maneras son ilegales, sin papeles. Sin papeles no derechos. Cuando llega la policia la gente baja corriendo para esconderse en el bosque alrededor, hasta que ya se han ido otra vez.Tienen miedo de que la policia los deportan. Al rato regresan para empezar de zero otra vez, a construir una casa nueva y crear una vida aguantable. Una vida que nosotros solo visitamos durante unas horas un sabado cotidiano en la montaña de basura fuera de Mae Sot.
Sara
Därefter har vi repeterat en del grammatik och alla tjejerna har fått skriva lite dagbok till mig om vad de tycker om lektionerna. De flesta tycker om dem, men tyckte att jag pratade för fort och så ville de gärna ha mer läxor. Jag tog till mig kritiken och delar nu ut läxa varje lektion och försöker dra ner lite på takten, de verkar trivas med det. Vi hade en brainstorming där alla fick säga alla länder de kom på, så skrev vi upp dem på tavlan. Därefter delade vi upp dem i olika världsdelar, det var nog nyttigt. De tyckte det var klurigt att placera dem i olika världsdelar. Att Afrika inte är ett land fick vi återkomma till flera gånger.
Tjejerna är oftast väldigt glada och positiva och skrattar mycket på lektionerna. De har alla väldigt olika bakgrund, några har föräldrar som är risbönder i norra Burma och någons pappa jobbar på bank. Någons mamma gick bort när hon var liten, och hennes pappa lämnade henne att växa upp med sin faster. Hon har gått ut mellanstadiet men inte mer. Två tjejer avslutade gymnasiet och påbörjade studier efteråt. Någon hoppade av högstadiet för att hennes föräldrar inte hade råd att betala skolavgifterna, så hon började hjälpa till hemma istället. Någon är precis nygift och har lite svårt att koncentrera sig på lektionerna, tankarna svävar på annat håll. Tjejerna har därför olika nivå på engelska och olika lätt att ta till sig olika saker. Men de flesta är väldigt ambitiösa och suger åt sig allt de lär sig som svampar!
Tjugo minuter utanför Mae Sot ligger ett stort berg av sopor, stadens soptipp. På soptippen bor över 100 burmesiska familjer som flytt ifrån Burma. De försörjer sig på att samla ihop plast på soptippen som de sedan säljer vidare för återvinning. När sopbilen kommer körande för att tömma sina sopor flockas människor ifrån hela soptippen runt bilen för att hitta de största plastbitarna först. Igår tog munken King Zero och några av hans kollegor med oss dit.
Soptippen ser på håll ut som en spräcklig bergskedja. Området runt soptippen består utav fina villor med stora grindar utanför. Men på soptippen har man inga grindar eller stora villor.
När vi hoppar ur bilen kommer flera pojkar springande emot oss. King Zero har med sig en stor låda med kex som han delar ut till barnen som kommer springande. De vuxna närmar sig också långsamt, alla hälsar och utbyter artighetsfraser, det är inte första gången de kommer hit till soptippen. En av King Zeros kollegor säger till oss att följa med uppför sopberget för att prata med några av de familjer som bor där. Vi hoppar mellan olika sopor som sjunkt ner i dyn som omger soptippen, regnperioden har satt sina spår. Uppför kullen av sopor går vi långsamt, marken består utav gammalt tyg, gamla flaskor, söndriga kläder, här och där någon sko och en hel del nedtrampade sopor som inte går att identifiera. Det har blivit nästan som en liten stig som vi följer uppför.
Vi kommer fram till ett enkelt trähus och hälsar på kvinnorna som sitter inne i huset. Vår guide säger att vi gärna får ställa frågor till dem om vi vill. Det känns lite konstigt att stå på soptippen och se dem i deras hus och börja ställa frågor. Men nyfikenheten tar över och jag tar fram mitt anteckningsblock. En av kvinnorna ler stort mot oss och svarar gärna på frågor säger hon, guiden verkar känna henne sen tidigare. Hon är ensamstående och har bott på soptippen i drygt tre år.
Om man säljer plast ifrån soptippen i Thailand tjänar man dubbelt så mycket som man gör i Burma som jordbrukare. Historien är densamma för de flesta som bor här, de har flytt ifrån Burma på grund av ekonomiska skäl. De klarar inte att försörja sin familj på det de kan få ihop där. De hoppas att läget i Burma ska bli bättre så att de ska kunna återvända snart. Men än så länge talar ingenting för en förändring.
På klädstrecket hänger några kjolar som rör sig i brisen, solen steker ifrån klar himmel och flugorna surrar på soptippen. Soptippen som är hem för över tvåhundra burmeser som bor där för att det helt enkelt är bättre där än i Burma. De skrattar emellan sig och ler stort emot oss, ett litet barn gnäller lite och tystas av sin mamma. Vardag på soptippen, några utländska människor kommer och hälsar på en liten stund och går sedan vidare med sina nya upplevelser.
Munkarna har öppnat en skola för burmesiska barn i närheten av soptippen, så att de ska kunna få rätt till utbildning på sitt eget språk. Polisen kommer två gånger om året och förstör allt som de byggt upp på soptippen, deras hus och möjligheter till försörjning. Allt som de byggt. De är ju trots allt illegala, papperslösa. Utan papper inga rättigheter. När polisen kommer rusar befolkningen ner och gömmer sig i den närliggande skogen bredvid, tills kusten är klar. De är rädda för att bli deporterade. Då tar de sig tillbaka för att börja om på noll, med att bygga upp sina hus på nytt och skapa ett drägligt liv där. Ett liv som vi bara besöker under några timmar en vanlig lördag på soptippen utanför Mae Sot.
Sara
_______________________________________________________________________________
La enseñanza esta semana se ha enfocado sobre todo en conocernos. Tenemos clase tres horas en la mañana y una hora en la tarde. Empezamos el primer día con la tarea de hacer un dialogo para presentar enfrente de todas en el salón. Cuando dos chavas están presentando su dialogo diciendo como se llaman y de dónde vienen se acerca la tercera chava del grupo de repente y les dice bien fuerte: Hello yo me llamo Mr Davis. Cómo están? Todas nos empezamos a reirnos bastante.
Además hemos repetido un poco de gramática y me han escrito un poco de diario para decirme que piensan de la clase. A la mayoría les gustan las clases, pero piensan que hablo demasiado rapido y quieren que les doy mas tareas para hacer fuera de la clase. Tomé su critica al pecho entonces ahora todos los días les doy tareas y intento hablar un poco más lento, yo creo que vamos bien. Un día teníamos un poco de brainstorming de países en ingles en la pizarra, o sea todas tenían que decir todos los países que conocían en ingles. Después los colocabamos en el continente dónde pertenecen geográficamente. Que Africa no es un país teníamos que repetir varías veces.
Las chavas están felizes y muy positivas y se ríen mucho en las clases. Todas tienen pasados muy diferentes, los papas de algunas son campesinos que siembran arróz en el norte de Burma, y el papa de alguien trabaja en un banco. La mama de alguien murió cuando era niña y creció con su tía. Ha terminado la primaria pero nada más de estudios. Dos chavas terminaron el preparatorio y empezaron otros estudios después. Alguien se salió de la secundaria porque sus papas no pudieron pagar la escuela, entonces se quedó ayudandoles en casa. Alguien esta recien casada y le cuesta concentrarse en las clases, sus pensamientos se van volando a otros lados. Entonces ellas tienen niveles diferentes de inglés y tambien del aprendizaje. Pero la mayoría si tienen muchas ganas de aprender y agarran todo lo que aprenden como unas esponjas!
Viente minutos fuera de Mae Sot hay una montaña muy grande de pura basura, el centro de basura de la ciudad. Alli vive más de 100 familias burmesas que huyeron de Burma. Se mantienen de recolectar plástico de basura que después venden al reciclaje. Cuando viene el camilló para vaciar la basura la gente se junta para encontrar los pedazos de plástico más grandes primero. Ayer nos llevó allí el monje King Zero y sus compañeros.
De distancia la montaña de basura parece una cadena de montañas de varios colores. El barrio alrededor está formado de casas bonitas con portónes grandes fuera. Pero en la montaña de basura no hay portónes ni casas grandes y bonitas.
Cuando salímos del carro algunos chichitos venían corriendo hacia nos. King Zero se había llevado una caja grande de galletas y empezó a repartirlas entre los niños. Los adultos se acercaban poco a poco, todos se saludaron y intercambiaron frases de cortezía, no era la primera vez que llegaron alli. Un compañero de King Zero nos dijó que iríamos a subir la montaña de basura para conocer a algunas de las familias que viven alli. Brincamos entre la basura que estaba hundiendose en el lodo humédo que rodeaba el lugar, la epoca de lluvia si ha dejado sus huellas. Subimos la colina de basura lentamente, pisando tierra hecha de tela vieja, botellas viejas, ropa rota y por aqui y allá algún zapato y más basura que no se podía identificar. Casi se había hecho un caminito de subida.
Llegamos a una casa sencilla y saludamos a las mujeres que estában adentro de la casa. Nuestro guía nos dijó que podíamos hacer preguntas a las mujeres allí. Se sentía un poco extraño estar entre la basura y verles y empezar y hacerles preguntas. Pero la curiosidad ganó y sacé mi cuaderno. Una de las mujeres nos sonría y contestó que con mucho gusto le podíamos hacer preguntas, parece que se conocían el guía y ella desde antes. Es soltera y lleva mas de tres años viviendo entre la basura. Si uno vende plástico de basura en Thailandia se gana el doble de lo que se gana un campesino en Burma. Es la misma historía para todos los que viven allí, se han huido de Burma por razones económicas. No pueden mantener su familia con lo que pueden reunir en Burma. Esperan que todo se mejora en su país para que puedan volver pronto. Pero todavía no hay nada que dice que las cosas van cambiando.
En la cuerda de tender ropa estan colgadas unas faldas que se mueven un poco en la brisa, el sol quema desde el cielo claro y las moscas zumban alrededor de la basura. La montaña de basura es residencia por más de doscientos burmeses que allí viven porque la situación esta major allí que en Burma. Se ríen entre ellas y nos sonríen, un niño se queja un poco y su mama le hace callar. Un día cotidiano en la montaña de basura, llegan unos extranjeros a visitar un ratito y siguen despues con sus nuevas experiencias.
Los monjes han abierto una escuela para niños burmeses cerca de la basura, para que puedan adquirir educación en su propio idioma. La policia llega dos veces al año y destruyen todo lo que construyeron alli entre las montañas de basura, sus casas y sus posibilidades de ganarse la vida. Realmente todo lo que crearon alli. De todas maneras son ilegales, sin papeles. Sin papeles no derechos. Cuando llega la policia la gente baja corriendo para esconderse en el bosque alrededor, hasta que ya se han ido otra vez.Tienen miedo de que la policia los deportan. Al rato regresan para empezar de zero otra vez, a construir una casa nueva y crear una vida aguantable. Una vida que nosotros solo visitamos durante unas horas un sabado cotidiano en la montaña de basura fuera de Mae Sot.
Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)