söndag 3 oktober 2010

Dammprojekt i Karenstaten

En av tjejerna som kommer ifrån en stat som gränsar till Thailand(Karen staten) berättar att Burmas militärjunta håller på att bygga flera dammar i deras område. De har tvingat de människorna som bodde där tidigare att flytta ifrån sina hus och risodlingar. De har tvingats fly och bosätta sig på andra platser. De män som bodde där tidigare har nu tvingats arbeta gratis för militärjuntan, med att bygga en damm. De arbetar under hårda förhållanden och får ingenting för arbetet. Militärjuntan använder dammen för att skapa el. El som de sedan säljer till Thailand eller Kina. För pengarna köper de mer vapen till militären i Burma, trots att stora delar av landet saknar tillgång till elektricitet.

Befolkningen mister viktig jordbruksmark som de försörjer sig på. Även regnskog skövlas för byggandet av dammarna. Militären bränner ner byar och skjuter ihjäl människor för att ta över deras mark. När en damm byggts färdigt vaktas den av hårt beväpnad militär, som kontrollerar området runt dammen. Inga obehöriga får komma i närheten. Våldet i området ökar lavinartat, särskilt mot de människor som tidigare levde där. Floden svämmar över när dammen byggts. Vattnet stiger och förstör deras jordbruksmarker och risodlingar. Människor förlorar försörjningsmöjligheten och tvingas lämna sina hus och marker för att fly till Thailand eller till den närliggande jungeln som finns kvar. Där har de varken mat eller sjukvård och många insjuknar i malaria eller andra sjukdomar.


Förra året, 2009 organiserade de protester i de kringliggande byarna runt dammprojektet. Man samlade ihop fingeravtryck av alla de som ville protestera mot dammbygget för att sedan skicka alla protesterna till FN för att få hjälp att stoppa dammprojektet. FN satte då press på militärjuntan, vilket fick dem att stoppa byggandet av en andra damm i samma område. En av tjejerna jag undervisar var med och samlade ihop fingeravtryck i flera byar:

- Vi var tvugna att springa allt vi kunde för att inte bli fasttagna av militären, de sprang efter oss. Vi var rädda för vad de skulle göra om de fick fast oss. Men vi kändes oss trygga att ha vår Karengerilla(arme för folket som bor där) på vår sida, de är beväpnade och skyddar oss ifrån militärjuntan, berättar hon. Tillsammans slåss vi mot militärjuntan för vårt folks rättigheter!

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Una de las chavas viene de un estado que está en la frontera con Tailandia (se llama el estado Karen). Nos cuenta que el militar de Burma está construyendo presas en su área. El militar quema sus pueblos y mata la gente con balazos para controlar sus terrenos. Mucha gente que vivía allí antes ha tenido que huir de sus casas y de sus terrenos. Han tenido que buscar otro lugar para vivir. Los hombres que vivían allí antes han tenido que trabajar a la fuerza sin salario, construyendo las presas del gobierno militar. Trabajan bajo condiciones duras y no les dan nada en cambio. El militar usa la presa para sacar electricidad, lo cual venden a otros países como China y Tailandia. Por el dinero que hacen compran más armas, aunque áreas grandes del país todavía no tiene electricidad.

La población pierde su terreno, y con ello la posibilidad de comer y vivir. También cortan selva lluviosa, jungla para construir las presas. Cuando una presa esta lista, está controlada por militar armada. Nadie fuera del militar puede asesar. La violencia en esta área aumenta sin límite, sobre todo contra la gente que allí vivía antes. El río inunde los terrenos de la gente. Pierden la posibilidad de vivir y comer y tienen que dejar sus casas y huir para Tailandia o esconderse en la selva cercana. Allí no tienen comida ni asistencia médica, y muchos se enferman de malaria y otras enfermedades.

El año pasado, 2009, organizaron protestas en los pueblos cercanos de la presa. Coleccionaron huellas de dedos de todos que estaban en contra de la construcción de la presa, para después mandarles a las Naciones Unidas para recibir su ayuda para parar el proyecto. La ONU presionó el militar, les hizo parar el proyecto con la construcción de la segunda presa en el mismo área. Una de las chavas que estoy dando clases coleccionaba huellas de gente en varios pueblos:

- Tuvimos que correr lo más rápido posible, para que el militar no nos alcanzara, nos estaban persiguiendo. Teníamos miedo de lo que nos harían si nos iban a agarrar. Pero nos sentíamos seguras de tener nuestra guerrilla armada. Ellos nos protejan del militar, me dijo. Juntos luchamos contra el militar por nuestros derechos!


Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

fredag 1 oktober 2010

Några korta anekdoter

Idag har vi pratat om självförtroende på lektionen. Om vem som har bra självförtroende, om man kan se det på personen och hur man kan träna upp sitt självförtroende. Sen pratade vi om hur det känns att ha dåligt självförtroende. En tjej sa att när man har dåligt självförtroende så tror man inte att man klarar av något. Och när man skriver ett prov så kanske man skriver av någon annan istället för att skriva det man egentligen tänkte, för man tror inte att man har rätt. Sen får man fel för att den andre skrev fel svar som man kopierade. När hon har sagt det blir det lite tyst. Och jag vet att hon gjorde precis så, igår när vi hade prov. Jag tror hon ångrade sig, så jag sa ingenting.

Efteråt satte vi oss alla i en ring med våra stolar, så fick en person i taget sätta sig i ringen och alla fick ge den personen komplimanger, som jag skrev ned på ett papper. Alla fick i tur och ordning säga något bra om personen och så gick vi två varv runt. Några sa saker som vit hy och lång kropp och blir en bra mamma, men också snäll, en bra vän, intelligent och ger aldrig upp. Sen fick personen alla komplimangerna nedskrivna med sig därifrån. Vi avslutade det hela med en stor applåd för alla. Sen sa tjejerna, men du då Sara, du måste också sitta i ringen och få komplimanger! Så då fick jag också sitta i ringen. En tjej antecknade åt mig. Några saker de sa var bra lärare, bra kunskap, diskriminerar inte sina studenter (det var ju tur) , bra ledare, har tur (?) och hon är en stark tjej. Alla skrattade och gick därifrån med stora leenden.

En annan lektion berättade en tjej att hennes mamma och pappa varken kan skriva eller läsa. Och att när hon sitter och läser en bok, vilken som helst så lämnar de henne alltid ifred. De tror att hon studerar något viktigt, eftersom de inte kan se vilken typ av bok hon läser. Sen började alla skratta.

En kväll hör jag skrik och fnissande ifrån vardagsrummet. Två tjejer tjuter och skrattar hysteriskt. Jag frågar vad de skrattar åt. Det hänger spökkläder på en galge här! Vi har frågat alla vems det är, och det är ingen av våra kläder. Den har hängt här jättelänge viskar hon med stora ögon. När jag vänder mig om ser jag min tunna sommarjacka hänga skrynklig på en galge i vardagsrummet. Jag hade tänkt stryka den när jag kom, men behövde den aldrig och lät den hänga kvar. Det är jag som är spöket isåfall sa jag, för det är min jacka. Då började de gapskratta högt igen, sen skrek en tjej till de andra: Det är Sara som är spöket!

En annan dag när jag kommer in i mitt och min rumskompis rum luktar det väldigt illa i rummet. Hon sitter och äter ett kokt ägg som verkligen stinker.
- Hi Sara! You want to try dog-egg?
Jag börjar gapskratta och frågar, vad sa du igen? Hon gör ett nytt försök, dooogeeggg. Jag skrattar igen och säger, vaaa? Då förklarar hon, you know not the hen but the other bird, doooog? Aaaaahh you mean duck? säger jag.(Du menar ankägg?) Då börjar hon också gapskratta och sager, yes I mean the dooock. Det har vi väldigt roligt åt fortfarande och jag retar henne emellanåt och frågar om hon har något mer doogegg att bjuda på.

En annan dag ska jag åka med en av cheferna till vår organisation till ett internationellt möte. Han är en ganska stor man runt 35 år som ofta ser ganska allvarlig ut, fast är väldigt snäll. Vi pratar om vilken tid på morgonen han ska hämta upp mig på sin motorcykel. Jag säger:
- What about if you come here at 7.30? Then we have time to go there and have breakfast before the meeting starts. Då svarar han:
- Oh no, you know then I don´t have time to do my morning exercise you know. Maybe if I come at 8 instead? Then I can finish my morning exercise before you know.
( - Du kanske kan komma runt halv åtta? Så har vi tid att åka dit och äta frukost innan mötet börjar. Då säger han:
Åååh nej, du vet då hinner jag inte göra min morgongymnastik du vet. Kanske om jag kan hämta dig åtta istället? Då hinner jag göra morgongymnastiken innan. )
Jag skrattar lite och går med på det.

Att tillägga är att det även var han som körde mig till kliniken tre dagar i rad när jag hade dengue. Han bor ensam. En dag när jag lämnat blod på kliniken och vi ska tillbaka till kontoret, stannar vi till på seven eleven på vägen tillbaka. Jag köper hygienartiklar och när jag står i kön och väntar på min tur kommer han med tre påsar med rulltårta, muffins och kex i handen. Jag tittar undrande på honom och han säger:
- You know I´m hungry so I bought some lunch.
Då skrattar jag jättemycket och då tittar han undrande på mig.

En kväll när regnet dryper ner kommer han körande på sin motorcykel och kommer in till oss. Han har lite feber säger han. En av tjejerna som också är Kachin,(etnisk grupp) hämtar en konservburk med sardiner. Sen häller hon kokosolja på undersidan av burken och börjar hårt dra den över hans armar, nacke, bröst och rygg tills han är alldeles rödflammig och hans ytliga blodkärl brustit. Han blundar och kvider, det verkar göra ont. Jag frågar varför hon gör så? Då förklarar hon:
- I vår kultur när någon är sjuk så betyder det att blodet är dåligt. När vi gör sönder de ytliga blodkärlen så gör kroppen nytt friskt blod, så då blir vi friska igen. Vi tar nästan aldrig någon medicin, utan gör alltid såhär.

Alltid spännande med burmesisk medicin. Det finns en typ av medicin som kommer ifrån barken ifrån ett träd, som sedan mals ner till ett rött pulver. Sedan blandas det med socker och vatten och lime och man dricker det. Efter ungefär tio minuter sover man gott, hela natten. Man förstår aldrig riktigt vad de innehåller, de burmesiska medicinerna men ibland funkar de. Det är mysigt här på kontoret och jag kommer på mig själv med att småsjunga lite medan jag tvättar för hand. Vi fick tillökning förra veckan, så nu vaknar jag av små pip ackompanjerat av tuppens galande.