Dag 2 i flyktinglägret

Efter en kort natts ganska orolig sömn vaknade jag upp. Jag tog en snabbdusch och smsade en kompis som jobbar för en kvinnoorganisation i Mae Sot, sedan möttes vi upp för frukost och cyklade därefter till flyktinglägret. Det var svårt att äta efter allt som hänt dagen innan, aptiten och att äta känns helt plötsligt inte viktigt.
Det var ett totalt kaos, inga toaletter, många hade inga filtar eller mattor att sova på och solen gassade starkt ifrån himlen. Människor sprang runt överallt och stämningen var desperat. Överallt satt eller stod människor och framme vid medicin och mattälten som thailändska röda korset hade anordnat trängdes människor. Trängseln var stundtals våldsam och stämningen hård, människor i grupper började stöta samma på vissa ställen, för det fanns inte mat och mediciner till alla.

Vi gick till thailändska röda korset för att se om vi kunde hjälpa till med något. Där möttes vi av leende thailändska kvinnor som tog emot oss med öppna armar och visade hur vi skulle lägga i ris i påsar, ifrån en jätteriskokare där nykokt ris spred ånga omkring sig. Vi började knö i riset i plastpåsarna som redan hade kycklingcurry i botten och knöt ihop påsarna innan de lades på hög i en stor kartong. Det finns någonting skönt i ett monotont arbete, att inte behöva tänka längre än till hur mycket ris man ska lägga i påsen och gå in helt i den uppgiften och stänga ute allting runt sig. Som att gå in i en tunnel där det värsta är att bränna fingrarna på nykokt ris medan vi lägger i det i påsarna. Stämningen bland alla som stod i det stora uteköket var varm och alla jobbade tillsammans, mat i påsar skickades i kedjor tills den var färdigpaketerad, enorma kärl med kycklingcurry stod på golvet och många stod och hackade grönsaker eller lade i ägg i påsar med ris. Längst in i uteköket stod några och kokade curry med vitlök och chili och chilin brände till i halsen, och röken låg som ett skimmer över köket.

FN hade vi inte sett röken av, trots att UNHCR har ett stort kontor i de finare delarna av Mae Sot. De sitter väl och petar naglarna i sina aircondition rum. De hade tydligen sagt att thailändska myndigheter skötte situationen bra. Ja det var ju intressant, eftersom de enda som verkade sköta någonting i lägret var frivilliga thailändska röda korset. Thailändsk militär sköter säkerheten i lägret och har förvånansvärt nog gjort ett relativt bra jobb. Förutom de militärer som tar tillfället i akt och visar sin makt lite extra, genom att tvinga människor som sitter ner att flytta på sig utan anledning och begära ID handlingar av burmeser som arbetar för frivilligorganisationer. Tydligen fick vi höra att tre burmeser som vart inne i Mae Sot kvällen innan för att köpa mer ris till flyktingarna, på vägen tillbaka blivit arresterade av thailändsk militär då de inte hade några ID handlingar. Smart drag där, för thailändsk militär själv verkar ju ha mycket mat och förnödenheter att ge flyktingarna i lägret. Förutom de snedstegen som tillhör thailändsk militärs maktutövande, har de behållit lugnet och många har hjälpt till att dela ut mat och vatten i lägret vilket förvånat många här.

Dagen innan hade Frida, (koordinator i S-studenternas burmautskott som är min organisation som är här för möten) samlat in pengar ifrån Sverige genom facebook. Nu behövde vi hitta vad som var mest välbehövligt att köpa till flyktinglägret. I kaoset försökte vi leta runt på någon som kunde ge oss mer information. Det var svårt att få tag i någon som pratade engelska och som visste vad som behövdes. Någon sa att många hade frusit inatt och att filtar var bra att köpa, någon mattor som de kunde sova på så att de slapp sitta och sova på marken, särskilt nu när det är så kallt på nätterna. Ytterligare ett bud var att hela flyktinglägret skulle tömmas på dagen och människor skulle tvingas tillbaka till Burma av thailändsk militär.
Solen hade stigit och började bränna tidigt och hettan var stark. Vi bestämde oss för att köpa mängder med vatten istället, för så många människor i lägret som var utan dricksvatten och solen gassade verkligen. Vi fick tag på två män som hjälpte oss med transport och vi körde till en stor vattenbutik i centrala Mae Sot. Där lastade vi på över hundra paket med vattenflaskor och fyllde upp hela flaket på bilen med flak med vattenflaskor.



När vi kom tillbaka till lägret fick vi genast hjälp av både militär och volontärer som lastade av allt vatten. Det gick på några minuter och vi insåg att det behövdes mer vatten. Vi fick tag på en annan burmesisk man som jobbar som chaufför här och han hjälpte oss genast med transport. Vi åkte tillbaka till vattenaffären och fyllde ännu ett flak med vatten, chauffören hoppade upp på taket och vi lyfte upp ett par flak på dit också.



Vatten var nog bra att köpa, för värmen var så tryckande och solen så stark.
När vi kom tillbaka var det om ännu mer kaos i lägret. Rödakorsetarbetarna hade fått order om att inte göra fler portioner mat till de drygt 10 000 människorna i lägret eftersom de skulle tillbaka till sina byar. En man stod med en megafon och skrek ut saker på burmesiska och människor trängdes runt bilen. Han ropar ut namn på olika byar som människor kommer ifrån, förklarade en kvinna för mig. Alla delar upp sig i lastbilar utifrån vilken by de kommer ifrån. Tankbilar, lastbilar, bilar för att frakta boskap rullade in genom grindarna till lägret. Så fort de stannade kom människor gående med sina barn knutna på ryggen eller höften med de få tillhörigheter de tagit med sig när de flytt och klättrade in i lastbilarna och trängde ihop sig på flaket för att åka tillbaka till sina byar.



Är det verkligen säkert att återvända nu? Jag fick som svar att militärjuntan (även kallad SPDC State Peace and Security Council ironiskt nog) lovat att sluta skjuta och att alla flyktingar kunde återvända. Trots att det hade skjutits mycket under stora delar av natten och trots att vi när vi kom till lägret på morgonen fått information om att SPDC skulle börja skjuta igen klockan 6 på kvällen. Men tydligen hade de ändrat sig vilket passade thailändska myndigheter bra, och de köpte det totalt. Thailändska myndigheters och militärs största önskan verkar vara att skicka tillbaka alla så fort som möjligt oavsett hur säkerheten ser ut. Att de också köper majoriteten av all sin el ifrån Burma och SPDC lär ju också vara något som gör att de gärna håller varandra om ryggen.



Människor forslades ur lägret packade som sardiner och kördes tillbaka till Mywaddy (gränsstaden där skjutningarna och granaterna ägt rum bara en halvdag tidigare). Där släpptes de av. Men många var för rädda för att återvända och SPDC hade enligt ryktet öppnat upp gränsen för alla flyktingar att komma tillbaka in i Burma. Inte så snyggt insåg de att ha över 20 000 flyktingar som flyr efter första ”valet” på 20 år. En av de stora anledningarna till att skjutningarna började överhuvudtaget var ju att SPDC tvingade invånarna i Myawaddy att rösta på deras parti USDP under pistolhot. En man vi träffade berättade att han precis kört en kvinna ifrån Myawaddy på över 70 år som sett sina tre döttrar skjutas i huvudet av SPDC. Då kom en utbrytargrupp ur karengerillan DKBA (Karen Democratic Buddhist Army) till staden för att försvara invånarna och stridigheterna blossade upp. Nu har tydligen SPDC tagit över Myawaddy och vinkar in alla flyktingar tillbaks in i landet. Ironiskt nog sägs det att DKBA stod vid en annan del av gränsen och hjälpte folk att fly tillbaka till Thailand. Myawaddy verkar vara en svängdörr.

Det som hänt nu är att flyktinglägrena är nästan helt tömda av thailändsk militär som fått order om att skicka alla flyktingar tillbaka till Burma. Många av de som flytt är burmeser som har flytt ifrån den thailändska sidan av gränsen där de bor och de har nu återvänt till sina byar. Men många som flytt ifrån burmesiska sidan vågar inte återvända och flyktinglägrena där det fanns skydd och mat och vatten är nu igenklappade av thailändsk militär eftersom de fått order av thailändsk regering att stänga dem då det nu är ”säkert” i Burma. Det finns ingen här som tror på det. Det som istället hänt är att många av de som blivit körda tillbaka nu driver runt vid gränsen och tagit skydd i närliggande tempel eller andra platser där de varken har mat eller skydd för att de inte vågar återvända. Tydligen enligt de senaste nyheterna härifrån har många återvänt till den burmesiska sidan säger de nu, men de vågar inte gå tillbaka till sina byar utan gömmer sig i djungeln utan tillgång till några förnödenheter.

Alla burmeser jag pratat med här säger att detta inte är slutet på någonting utan att snart, om mycket lite tid kommer en ännu större flyktingström strömma över till Thailand igen, för våldsamheterna kommer inte att lägga sig. En annan teori är att med allt fokus på Myawaddy nu så är det ingen som kommer ihåg att observera vad som faktiskt hände med valet. Valfusket har varit enormt, SPDC har använt döda människors röster för att rösta på sina partier och gått ut till byar där de gett människor mat och beskydd om de röstar på deras parti. En cyklon i Rakhain state i västra Burma har lämnat många människor utan någonting, och hjälp har endast kommit till de som röstat på SPDCs parti USDP. Det här är inget demokratiskt val och det är ingen legitim regim som vunnit makten i början. Jag upprepar vad alla redan sagt, SPDC bytte militärkläder mot kostym och körde ett spel för gallerierna där de hoppades kunna övertyga någon i internationella samfundet att de nu är en legitim regim som strävar mot demokrati. Och det finns inget som skulle kunna vara längre ifrån. Det är en humanitär katastrof och SPDC begår ständigt brott mänskligheten, våldtar befolkningen och kommer inte att sluta med det så länge det inte införs en total bojkott mot landet, total isolering och SPDC ställs till svars för sina brott mot civilbefolkningen. Om Aung San Suu Kyi släpps fri återstår att se.

Det är med de här tankarna jag ikväll lämnar Mae Sot och sätter mig på en nattbuss mot Bangkok.

I flyktinglägret

Vi var tillbaka på kontoret vid midnatt igår. Håret var kladdigt av sardinsås och kläderna fläckiga. Vi kom till flyktinglägret igår eftermiddag, jag och två andra tjejer ur burmautskottet, s-studenter. Vi hade köpt med oss en del filtar för att ge till de som behövde för natten. En droppe i ett hav visade det sig.
När vi kom fram såg vi ett hav av människor, det var fullt av folk som satt på mattor, låg ner, stod och väntade eller tog hand om sina barn. Stämningen var spänd på gränsen till desperation när vi gick in i lägret, människor har fördrivits ifrån sina hus och förlorat allt. Över tio tusen människor hade samlats i det läger vi besökte igår.



När vi kom fram till röda korsets tält såg vi att de höll på att öppna burkar med sardiner i tomatsås och hälla ner i en stor hink. Sen fördelades lite sardiner och sås och ris i plastpåsar som sedan skickades vidare till människor som stod och köade för att få någonting att äta. Vi satte oss ner och började ösa sardiner i plastpåsar tillsammans med många andra. På löpande band öste jag ner en bit sardin och två skedar tomatsås i varje plastpåse och skickade sedan den vidare till en kille som stod bredvid. Han fortsatte att skicka den vidare på löpande band, tills den nådde de som stod och köade och väntade på mat. Jag vet inte hur länge vi satt där och öste sardiner, jag vet bara att jag öste, öste och öste med skeden att byxorna blev fläckiga, håret kladdigt och att vi fortsatte ösa.

Tillsist tog riset slut. Och trots våra ansträngningnar så hade bara en liten del av alla i lägret kunnat få en påse med ris och sardiner och en flaska vatten. Vi tog en paus allihopa medan vi väntade på några som skulle åka och köpa mer ris. Restauranger, privatpersoner och organisationer har alla skänkt mat till de som tvingats fly. Många många frivilliga dök upp när vi satt och jobbade och började genast att hjälpa till och skicka mat eller vatten till de som väntade. Det var vackert att se hur alla jobbade tillsammans.

Efter ett tag kom de tillbaka med stora lådor, i lådorna fanns stora påsar med ris och ägg. Men påsarna var för stora och skulle räcka till alldeles för få, så vi började dela upp dem på plasttallrikar som vi sedan skickade iväg till de som väntade. Vi jobbade snabbt och alla ställde upp sig i en kedja där vi skickade påsarna och tallrikarna med mat emellan oss. Sedan stod människor på kö och fick gå igenom vår kedja där vi gav dem en flaska vatten och en påse mat. Många många barn och gamla gick sakta igenom. Barnen storögda och de gamla med nedböjda huvuden. Det går knappt att förstå. Det gör så ont att se, för att orka fortsätta så behöver man stänga av, och bara fokusera på att göra det man ska göra. Skicka, dela upp ris, dela ut påsar. Skicka, dela upp ris, dela ut mat. Adrenalinet pumpade i kroppen och i luften, alla jobbade så snabbt de kunde men riset tog slut igen. Vi väntade på en ny leverans men det kom ingen. Tillsist hade några fått tag på en stor gryta med bara ris som de delade ut i små tallrikar till de som väntade. Det gjorde ont att se att hur jäkla mycket vi än jobbade, hur mycket vi än delade ut så kunde vi aldrig nå ens en liten del av alla där.



Tillsist fanns det ingen mer mat kvar. Inget mer att dela upp eller dela ut. Vid midnatt gick vi alla ut tillsammans som arbetat ihop och klättrade upp på ett flak och åkte tillbaka till våra kontor. Vi var så trötta, arga, chockade, ledsna men också glada att se så många arbeta tillsammans. Några klättrade upp på taket, andra fick stå utanför och hänga sig fast i flaket när vi åkte genom natten. Kylan började krypa på, den kalla perioden är här nu och många har frusit inatt.



Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Flyktingar, demokrati, samhälle, politik

avsked och avslut ont gör det

Nu börjar allting ta slut här.

I lördags hade vi vår avslutningscermoni.
Tjejerna var alla uppe tidigt för att fixa håret, stryka sina traditionella kläder och göra sig fina. Det var lite högtidligt.

Min rumskompis satte uppe mitt hår med blommor och sen var det fotografering tillsammans, som alltid när det händer något speciellt.

Därefter kom en bil och hämtade upp oss och alla klättrade vi upp på flaket tillsammans, det var en fin stämning mycket fniss och skratt.
Sedan följde en ceremoni med olika talare, jag fick i uppdrag att säga några ord till tjejerna. De var så fina i sina traditionella dräkter där de satt tillsammans. Jag sa som det var, att jag verkligen har lärt mig så mycket av dem, och att jag inte bara varit lärare utan också elev samtidigt här. Också berättade jag om i början när jag kom till kontoret, hur alla sprang iväg om jag frågade dem någonting och hur alla skyndade sig att äta upp om jag satte mig vid bordet när de åt. Då skrattade de allihopa, för det var väldigt sant. Sen sa jag att jag tycker att det är så fint och roligt att se hur mycket alla har utvecklats sen jag kom, både i form av självförtroende men också att prata och skriva engelska, och att jag är väldigt glad över att få ha vart med på deras resa här. Sen sa jag att de alltid är välkomna till Sverige och mitt hem om de får tillfälle någon gång och att de alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit hann jag innan tårarna svämmade över, det är så sorgligt att ta avsked och skiljas åt, även om jag alltid vetat om det sen jag kom hit, att det är tidsbegränsat. Men att se alla tillsammans och hålla ett avskedstal för dem, det gjorde verkligen ont i hjärtat. De är så fina och smarta och roliga och fantastiska allihopa och de har lärt mig så mycket.


Den viktigaste lärdomen är verkligen att aldrig sluta lära sig av andra och deras erfarenheter och hur fint det är att kunna dela en vardag tillsammans här och leva ihop. Det är verkligen något speciellt och något väldigt lärorikt med detta projektet, att vi delar inte bara lektioner utan också kvällar, helger och mornar tillsammans. Att vi sett varandra gråta och skratta och vara sjuka och vara glada eller längta hem. Och att vi kommit varandra nära, lite i taget små steg i taget så har vi kommit varandra nära. Och tjejerna har också blivit mina lärare och jag imponeras så av dem, av hur de tänker och hur starka dem är på sina sätt.

Jag avslutade mitt tal med att läsa två meningar på burmesiska, där jag sa att ”ni är mina systrar och jag kommer alltid att minnas er, tack så mycket”. På burmesiska kallar man sina vänner för systrar och bröder på burmesiska, äldre syster amma eller yngre syster nimale. Några av tjejerna började också gråta så vi satt och snörvlade litegrann tillsammans, det var en fin stund.

På kvällen hade vi avskedsfest, och vi dukade upp med burmesiska tebladssallad, papayasallad, frukt och chips och nötter och öl. Sen sa de att den här festen var min avskedsfest och gav mig ett stort paket. I paketet låg en helrosa traditionell karendräkt (en etnisk grupp i burma, 3 av tjejerna är karen på kontoret). Jag satte på mig den genast och alla jublade.

Sedan tog jag fram MS LOVELY (en plyschgroda som vi användt när vi frågat hur alla mår varje morgon) och sa att jag visste att en speciell tjej har haft det kämpigt, henne som jag skrev ett porträtt om tidigare i bloggen. Jag vet att hon kämpat med engelskan varje lektion, jag har hört henne sitta själv på kvällen och ljuda sig igenom texterna i läroböckerna om och om igen och hon har alltid fått fråga någon av tjejerna när hon inte förstått, men hon hon har aldrig gett upp. Så hon fick MS LOVELY i present att ta med sig för att minnas alla här och våra engelskalektioner. Thank you teacher, very happy MS LOVELY very much I love sa hon och ansiktet strålade.

Sen började någon spela gitarr och de sjöng burmesiska fina sånger, de flesta av tjejerna sjunger verkligen jättebra även om jag inte förstår sångerna. Sedan sjöng vi alla tillsammans we are the world, en låt som tjejerna lärt sig av den volontären före mig. Det var fint och kanske låter det fjantigt, men det blev en fin stund när vi sjöng allihopa tillsammans med gitarrspel och tjejerna sjung i stämmor.

Igår hade vi vår sista aktivitet tillsammans, en debatt som jag och en irländsk tjej anordnat tillsammans med tjejerna och några killar och tjejer ifrån en annan organisation i Mae Sot. Debatten hade två teman och handlade om ”valet” 2010 i Burma och om kvinnans roll i Burma. Ett lag fick argumentera för att valet var bättre än inget val alls, och ett lag fick argumentera emot att valet skulle hållas. De hade förberett sig ganska mycket och var väldigt nervösa innan, det fanns en del publik också som satt och tittade på. Men de gjorde verkligen en fantastisk debatt, de ställde sig upp och var självsäkra och la fram argument och sade emot varandra.

Jag blev lite stolt att se hur duktiga de var och hur mycket de försökte hela tiden. Den andra debatten handlade om ifall kvinnans plats var i hemmet, en grupp skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet och en emot. För tjejerna som skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet blev det lite jobbigt. De har gått 9 månader på ett program där de lärt sig att ta plats, att bli ledare och lära sig om genus och könsroller och bryta traditioner, och så skulle de argumentera emot allt de lärt sig helt plötsligt. Men de gjorde verkligen sitt bästa hela tiden och debatterna blev jämna. Sedan fick alla ett litet pris i slutet och stora applåder.
Efteråt var alla lättade och log stort och sa att det var deras första debatt de deltagit i och det kändes som en väldigt bra erfarenhet och att de lärde sig mycket. Det känns som jag fick mer självförtroende efter det här sa några av dem.

En tjej blev lite ledsen för hon hade svårt att försvara att en kvinnas plats är i hemmet och argumenten tog slut. Det var jobbigt sa hon, jag tycker ju inte så och sen visste jag inte vad mer jag skulle säga och så kunde jag inte svara på alla publikens frågor. Tårarna rullade nerför hennes kinder en liten stund, men så är det ibland. Vi sa till henne att det är viktigt att kunna argumentera för andra sidan också och att hon lärt sig mycket av det också. Det höll hon med.

På flaket på vägen hem började jag gråta mitt i allt fint, skymningsljuset låg sådär starkt och lyste upp alla ängar och risfält som vi åkte förbi och tjejerna satt och pratade och skrattade uppsluppet. Nu är min tid tillsammans med dem alldeles strax slut och avsked gör ont. Det är som att lämna en liten del av sitt hjärta här med dem. Men jag vet att det måste bli så, och jag har alltid vetat det sen jag kom hit, men avsked gör alltid ont.

Idag har två av tjejerna sagt hejdå och åkt till sina kontor eller släktingar. Bara några kvar nu och alldeles strax ska vi säga hejdå. Jag avskyr avsked för det gör alltid ont.