avsked och avslut ont gör det

Nu börjar allting ta slut här.

I lördags hade vi vår avslutningscermoni.
Tjejerna var alla uppe tidigt för att fixa håret, stryka sina traditionella kläder och göra sig fina. Det var lite högtidligt.

Min rumskompis satte uppe mitt hår med blommor och sen var det fotografering tillsammans, som alltid när det händer något speciellt.

Därefter kom en bil och hämtade upp oss och alla klättrade vi upp på flaket tillsammans, det var en fin stämning mycket fniss och skratt.
Sedan följde en ceremoni med olika talare, jag fick i uppdrag att säga några ord till tjejerna. De var så fina i sina traditionella dräkter där de satt tillsammans. Jag sa som det var, att jag verkligen har lärt mig så mycket av dem, och att jag inte bara varit lärare utan också elev samtidigt här. Också berättade jag om i början när jag kom till kontoret, hur alla sprang iväg om jag frågade dem någonting och hur alla skyndade sig att äta upp om jag satte mig vid bordet när de åt. Då skrattade de allihopa, för det var väldigt sant. Sen sa jag att jag tycker att det är så fint och roligt att se hur mycket alla har utvecklats sen jag kom, både i form av självförtroende men också att prata och skriva engelska, och att jag är väldigt glad över att få ha vart med på deras resa här. Sen sa jag att de alltid är välkomna till Sverige och mitt hem om de får tillfälle någon gång och att de alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit hann jag innan tårarna svämmade över, det är så sorgligt att ta avsked och skiljas åt, även om jag alltid vetat om det sen jag kom hit, att det är tidsbegränsat. Men att se alla tillsammans och hålla ett avskedstal för dem, det gjorde verkligen ont i hjärtat. De är så fina och smarta och roliga och fantastiska allihopa och de har lärt mig så mycket.


Den viktigaste lärdomen är verkligen att aldrig sluta lära sig av andra och deras erfarenheter och hur fint det är att kunna dela en vardag tillsammans här och leva ihop. Det är verkligen något speciellt och något väldigt lärorikt med detta projektet, att vi delar inte bara lektioner utan också kvällar, helger och mornar tillsammans. Att vi sett varandra gråta och skratta och vara sjuka och vara glada eller längta hem. Och att vi kommit varandra nära, lite i taget små steg i taget så har vi kommit varandra nära. Och tjejerna har också blivit mina lärare och jag imponeras så av dem, av hur de tänker och hur starka dem är på sina sätt.

Jag avslutade mitt tal med att läsa två meningar på burmesiska, där jag sa att ”ni är mina systrar och jag kommer alltid att minnas er, tack så mycket”. På burmesiska kallar man sina vänner för systrar och bröder på burmesiska, äldre syster amma eller yngre syster nimale. Några av tjejerna började också gråta så vi satt och snörvlade litegrann tillsammans, det var en fin stund.

På kvällen hade vi avskedsfest, och vi dukade upp med burmesiska tebladssallad, papayasallad, frukt och chips och nötter och öl. Sen sa de att den här festen var min avskedsfest och gav mig ett stort paket. I paketet låg en helrosa traditionell karendräkt (en etnisk grupp i burma, 3 av tjejerna är karen på kontoret). Jag satte på mig den genast och alla jublade.

Sedan tog jag fram MS LOVELY (en plyschgroda som vi användt när vi frågat hur alla mår varje morgon) och sa att jag visste att en speciell tjej har haft det kämpigt, henne som jag skrev ett porträtt om tidigare i bloggen. Jag vet att hon kämpat med engelskan varje lektion, jag har hört henne sitta själv på kvällen och ljuda sig igenom texterna i läroböckerna om och om igen och hon har alltid fått fråga någon av tjejerna när hon inte förstått, men hon hon har aldrig gett upp. Så hon fick MS LOVELY i present att ta med sig för att minnas alla här och våra engelskalektioner. Thank you teacher, very happy MS LOVELY very much I love sa hon och ansiktet strålade.

Sen började någon spela gitarr och de sjöng burmesiska fina sånger, de flesta av tjejerna sjunger verkligen jättebra även om jag inte förstår sångerna. Sedan sjöng vi alla tillsammans we are the world, en låt som tjejerna lärt sig av den volontären före mig. Det var fint och kanske låter det fjantigt, men det blev en fin stund när vi sjöng allihopa tillsammans med gitarrspel och tjejerna sjung i stämmor.

Igår hade vi vår sista aktivitet tillsammans, en debatt som jag och en irländsk tjej anordnat tillsammans med tjejerna och några killar och tjejer ifrån en annan organisation i Mae Sot. Debatten hade två teman och handlade om ”valet” 2010 i Burma och om kvinnans roll i Burma. Ett lag fick argumentera för att valet var bättre än inget val alls, och ett lag fick argumentera emot att valet skulle hållas. De hade förberett sig ganska mycket och var väldigt nervösa innan, det fanns en del publik också som satt och tittade på. Men de gjorde verkligen en fantastisk debatt, de ställde sig upp och var självsäkra och la fram argument och sade emot varandra.

Jag blev lite stolt att se hur duktiga de var och hur mycket de försökte hela tiden. Den andra debatten handlade om ifall kvinnans plats var i hemmet, en grupp skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet och en emot. För tjejerna som skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet blev det lite jobbigt. De har gått 9 månader på ett program där de lärt sig att ta plats, att bli ledare och lära sig om genus och könsroller och bryta traditioner, och så skulle de argumentera emot allt de lärt sig helt plötsligt. Men de gjorde verkligen sitt bästa hela tiden och debatterna blev jämna. Sedan fick alla ett litet pris i slutet och stora applåder.
Efteråt var alla lättade och log stort och sa att det var deras första debatt de deltagit i och det kändes som en väldigt bra erfarenhet och att de lärde sig mycket. Det känns som jag fick mer självförtroende efter det här sa några av dem.

En tjej blev lite ledsen för hon hade svårt att försvara att en kvinnas plats är i hemmet och argumenten tog slut. Det var jobbigt sa hon, jag tycker ju inte så och sen visste jag inte vad mer jag skulle säga och så kunde jag inte svara på alla publikens frågor. Tårarna rullade nerför hennes kinder en liten stund, men så är det ibland. Vi sa till henne att det är viktigt att kunna argumentera för andra sidan också och att hon lärt sig mycket av det också. Det höll hon med.

På flaket på vägen hem började jag gråta mitt i allt fint, skymningsljuset låg sådär starkt och lyste upp alla ängar och risfält som vi åkte förbi och tjejerna satt och pratade och skrattade uppsluppet. Nu är min tid tillsammans med dem alldeles strax slut och avsked gör ont. Det är som att lämna en liten del av sitt hjärta här med dem. Men jag vet att det måste bli så, och jag har alltid vetat det sen jag kom hit, men avsked gör alltid ont.

Idag har två av tjejerna sagt hejdå och åkt till sina kontor eller släktingar. Bara några kvar nu och alldeles strax ska vi säga hejdå. Jag avskyr avsked för det gör alltid ont.