Sjukdomar,operationer och bölder

För ett par veckor sedan blev plötsligt flera av tjejerna sjuka. En fick feber, en annan fick ett tryck över bröstet och hosta och en tredje fick två bölder i armhålan. Alla behövde de åka till Mae Tao clinic (som jag skrivit om tidigare, ett sjukhus som ger burmeser gratis sjukvård). En tjej ifrån kontoret och jag åkte med som sällskap till tjejerna och en bil kom och hämtade oss.

På kliniken var det fullt med folk, luften var tjock av olika lukter, damm, mediciner, och sjukdomar. Solen gassade ifrån en klarblå himmel och det var riktigt hett i luften. Vi fick sätta oss och vänta efter att alla tjejerna fått ett könummer. Jag följde med den yngsta tjejen in när det blev hennes tur. De tog blodprov och lyssnade på hennes lungor och tittade i hennes ögon och hals. Sedan fick vi sätta oss och vänta igen. Samtidigt hade en annan tjej vart inne hos doktorn och lämnat blodprov och den tredje tjejen med bölderna under armen var iväg till operation. Hennes ansikte grimaserade av smärta och bölderna såg ut som två svullna läppar under hennes arm, det gjorde så ont att hon inte ville lyfta på armen ens på grund av smärtan som högg henne då. De har tagit henne till operation, sa en av tjejerna. Efter en stund kom hon tillbaka, pupillerna stora och armen i mitella, och ett bandage runt armhålan. De hade opererat henne med en gång, sa de. Hon hade skrikit och de hade skurit av bölderna, som då hade släppt ifrån sig både var och blod. Hennes ögon tittade långt bort, men hon var lättad över att vara klar med operationen. Hon började ta starka smärtstillande tabletter med en gång.


Vi fick sitta kvar en stund och vänta på en tjejs blodprov, de ville se om hon hade denguefeber eller malaria. Väntan blev lång och under tiden försökte en av tjejerna lära mig lite burmesiska, vilket slutade med att alla skrattade högt när de hörde mig. En liten tant som satt bredvid var väldigt nyfiken på mig och frågade vart jag kom ifrån. Sen pekade hon på sina ögon, som var grumliga och berättade att hon var närapå blind och knappt såg någonting. Hon skrattade gott när hon hörde mina burmesiska försök. Sen sprang en av tjejerna och köpte drickor till oss i ett litet stånd över gatan. När hon kom tillbaka gav hon en dricka till tanten som log stort, med de få tänder hon hade kvar.

Efter ett tag fick vi resultaten, en av tjejerna hade denguefeber och fick en del paracetamol och den tjejen jag följt med in hade någon typ av virus, så hon fick också en del piller. Sedan blev vi upphämtade av bilen igen och hoppade upp på flaket på väg tillbaka hem.

Dagen efter behövde tjejen som opererats åka tillbaka till kliniken för att få operationssåret rengjort. Hon behövde sällskap så jag följde med. Vi blev upphämtade av den trevlige men tystlåtne chauffören som brukar hämta och lämna oss när vi behöver åka någonstans med tjejerna. I hans bil hänger ett kors och dinglar ifrån backspegeln och han har en rosdoftande bilparfym i framrutan. Han nickar alltid glatt när han hämtar oss. När vi kom fram till kliniken gick vi direkt till operationsavdelningen. På avdelningen finns ett stort rum med sängar i rader, där både barn, män och kvinnor ligger kvar efter operationer. Vi gick rakt till operationssalen och lade hennes nummerlapp i korgen utanför och satte oss för att vänta i skuggan. Det var många andra som satt utanför och väntade på att få komma in. Hon försökte bjuda mig på en typ av fruktgelé, men jag avböjde. Både för att jag inte riktigt gillar gelé och för att hon nog skulle behöva något själv innan vi gick in. Därefter ropade de upp oss och vi gick in förbi två bås där några blev opererade till slutet där hon fick lägga sig på en brits. De tog av gasbindan och började rengöra såret med alkohol. Hon skrek rakt ut av smärtan och jag höll henne i handen, det var så varmt att händerna nästan gled ur varandra av svetten. Hon slöt ögonen och gnällde tills hon inte kunde längre utan skrek högt rakt ut. Ifrån såren efter bölderna rann det ur lite var och blod. Men den manlige sjuksköterskan nickade uppmuntrande och desinfekterade gasbindan som han sedan puttade in i håligheterna av bölderna. Sen lade han omsorgsfullt på en gasbinda igen. Allting tog nog inte mer än fem minuter, och när hon fick sätta sig upp igen försökte hon le fast jag såg att hon var helt skakad. Jag höll henne lite under hennes friska arm när vi gick ut. Ni måste komma tillbaka imorgon igen, sa sjuksköterskan. Vi måste hålla ordning på såret. Hon grimaserade stort och började sedan fnissa. Aaaaaj jag vill inte tillbaka mer sa hon.

När vi kom ut hade chauffören inte kommit tillbaka ännu. Och hon hade inga pengar på telefonen och jag hade glömt min mobil på kontoret. Inget bra. Medan vi väntade sa hon att hon tyckte vi kunde gå och fika på en teservering som låg nära. Jag höll henne under armen och hon fnissade mellan grimaserna. När vi kom fram till teserveringen satte vi oss på ett bord och hon envisades med att bjuda mig på te och burmesiska kokostoppar som tack. Tet var sött, med kondenserad mjölk i botten. De små kokotopparna var deg med riven kokos och kondenserad mjölk invirat i bananblad som sedan kokats. Det ångade om dem och den söta fuktiga lukten av kokt bananblad kom emot mig när jag vecklade ut det lilla paketet. Solen stod mitt på himlen och vi svettades i skuggan. Hon verkade väldigt nöjd med fikan och pratade ivrigt om allt möjligt och gestikulerade när engelskan tog slut.

På kvällen hade hon väldigt ont. När hennes tabletter slutade verka knöt sig hennes ansikte av smärta. Hon kunde knappt lyfta armen som var het och svullen. Hon fick feber igen och kunde knappt sova alls sa hon.

Dagen därpå åkte vi tillbaka igen. Vi gick in i operationsrummet igen, till sista britsen och hon la sig spänt ner. De tog loss hennes gasbinda och hon ryckte till. När gasbindan lossade var såret rent och det fanns inget var kvar. Hon ryckte till lite och jag tror hon svor, det hade iallafall jag gjort om jag var hon. Men de rengjorde såret snabbt med alkohol och knöt omsorgsfullt om en ny gasbinda. Efter bara några minuter var det klart. Sjuksköterskan räckte oss en påse med gasbinda, alkohol och smärtstillande tabletter. Det ser fint ut nu, sa han. Nu kan ni göra rent det hemma så ska ni se att det läker snart. Hon såg ut som en stor tyngd hade lyfts från sina axlar.

Vi firar med en till fika tycker jag, sa hon glatt och tog mig under armen. Chauffören satt kvar utanför och väntade och hon bjöd honom också på burmesiska kokostoppar och te. Hon pratade en massa på burmesiska och skrattade högt flera gånger. Sen förklarade hon, han (chauffören) är bra vän till min man, så vi känner varandra väl redan. Han har en jättevacker fru och barn i Rangoon. Precis i samma ögonblick började min telefon vibrera och ett okänt nummer kom på nummerpresentatören. Hallå? svarade jag misstänksamt. Då hörde jag den välkända rösten hemifrån ifrån någon som jag jag alltid saknar här. Och blev sådär överraskad och lycklig över att höra hans röst att jag började storgråta på teserveringen. Både tjejen och chauffören började skratta högt och tyckte det var extremt roligt. Men det bjöd jag på.

autoretrato de una chava/ porträtt av en tjej

La semana que ha pasado ha sido muy interesante en muchas maneras aquí. Hemos tenido violencia domestica como tema en las clases y surgieron discusiones profundas y interesantes.

Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y sus experiencias de violencia doméstica en sus comunidades. Una de las chavas se abrió mucho y en inglés con mucho esfuerzo compartió partes de su vida. Cuando era pequeña se murió su mama. Después su papa volvió a conocer otra mujer, que no la trató bien. Su papa tomaba mucho alcohol todos los días y no tenía trabajo. La mujer le maltrataba mucho en su casa, la mordía y la golpeaba. Con el conocimiento de su papa que no intervenía. Ellos dos formaban un equipo contra ella, nos estaba diciendo, y sentía angustia en su casa. Nos enseñó las marcas de los dientes de la señora en su mano la cicatriz todavía como una marca oscura en su piel.

Iba a la escuela, a la primaria pero por la situación en su casa por fin su tía en Rangoon, (una ciudad grande birmanesa) le dijo a su papa que ella quería cuidarla. Tenía que salirse de la escuela y se fue para Rangoon. En la casa de su tía no atendió la escuela. Se quedo trabajando en la casa de su tía, mientras sus primos iban a la escuela. Ella se levantaba muy temprano para limpiar, cocinar y cuidar al bebe de la casa. Luego iba a la tienda de sus tíos para trabajar allí todo el día. En la tarde regresaba del trabajo para hacer más oficios, cocinar, lavar la ropa de la familia antes de por fin caer a la cama. Dijo que sus tíos eran muy buenas personas, su tío doctor y su tía la dueña de la tienda donde trabajaba casi todos los días.

Luego siguió para Thailandia, Mae Sot. Aquí costaba un poco entenderla su historia pero en alguna manera terminó con los 16 años trabajando en una fábrica de textiles por dos años. En la fábrica vivía en un cuarto pequeño con otra gente, y le daban de comer en el mismo lugar. Trabajaba muchas horas todos los días, costurando y cortando fabricando ropa que tal vez llega a Europa o Suecia para la venta.

Después por lo que nos explicó sigió a una organización birmanesa que trabaja para su grupo. Allí cuando surgió la oportunidad de que ella pudiera ir aquí a SYCB (Student Youth Congress of Burma) para atender el curso de derechos humanos, inglés, democracia, la sociedad civil, sciencias políticas y computación le dieron al oportunidad. Y aquí esta ahora, siempre sonriendo todos los días y esforzándose mucho en inglés. Con ganas de aprender y siempre cuidando a los demás. Su risa es como un río pequeño claro con gotas de cristal que pasan por unas piedritas de la selva. Y ha aprendido mucho en esos meses aquí.

Acaba de atender un curso sobre HIV/sida en birmanes, fue un workshop de 5 días. Regresó encantada con tantas ganas de compartir con nosotros sus nuevos conocimientos y su inglés no le alcanzaba pero insistía y se esforzaba para compartirlo conmigo y los demás. Siempre oigo su risa clara por la casa, y le fascina ver caricaturas como el Tom y Jerry en la tele. Cada semana tienen que escribirme un diario de sus pensamientos y sentimientos por el momento. Y ella me pone que lo que realmente disfruta aquí es aprender pero también tener el tiempo libre, que antes no lo tenía casi nunca, por eso lo valora mucho.

Yo creo que el conocimiento y la capacitación de las mujeres o a cualquier grupo que les hace falta otras perspectivas y autoestima es una llave para mejor poder reflexionar sobre su vida, sus experiencias y cambiar un poco la perspectiva. Además el proyecto aquí de poder compartir sus experiencias todas las chavas, vivir juntas y estudiar juntas es algo muy valioso. Mi esperanza es que se llevan mas confianza, mejor autoestima y que puede sentir aun mas su valor y creer en sí misma como persona. Yo creo que a veces el conocimiento puede ayudar a subir la autoestima y agregar una perspectiva distinta a la vida. Y muchas, sobre todo mujeres necesitan creer mas en sí mismas y necesitan saber que el lugar que ocupan es valioso y que tienen el mismo valor que los hombres, y que ellas también tienen mucho que aportar con sus pensamientos y opiniones. Que la sociedad es un equipo mixto para mejorar la situación para todos. Y que tienen la fuerza para tomar la decisión de sus vidas y volar libre.

La risa de la chavita me reconforta, es como un río claro, profundo y fuerte y yo se que ella con su nuevo conocimiento sigue su camino, adelante.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Veckan som gått har vart väldigt intressant på många sätt. Vi har haft våld i hemmet som tema och lektionerna har medfört lärorika och fördjupade diskussioner.

Vi har pratat mycket om stereotyper mellan män och kvinnor och deras egna erfarenheter ifrån våld i hemmet i sina orter. En av tjejerna har öppnat sig mycket och delade med sig av sina erfarenheter på engelska, hon ansträngde sig verkligen för att berätta för oss.

När hon var liten dog hennes mamma. Efter träffade hennes pappa en annan kvinna, som inte behandlade henne bra. Hennes pappa drack alkohol varje dag och hade inget jobb. Hennes styvmor misshandlade henne ofta i hemmet, hon bet henne och slog henne. Hennes pappa visste om det men reagerade inte. Hon berättade att hennes pappa och hennes styvmor bildade ett enat team emot henne, och att hon mådde dåligt hemma. Hon visade upp sin hand, där ett mörkt ärr efter hennes styvmoders tänder finns markerat mörkt emot hennes hy på handryggen.

Hon gick i skolan, låg och mellanstadiet men hade mycket problem pga situationen i hemmet. Tillsist bröt en av hennes fastrar som bor i Rangoon in, och sa att hon kunde ta hand om henne och att hon kunde flytta dit. Hon fick hoppa av skolan för att flytta till Rangoon. Hos hennes faster fick hon inte fortsätta sin skolgång utan stannade och arbetade i hemmet. Hon gick upp tidigt varje dag för att städa och laga mat och tvätta familjens kläder. Därefter fortsatte hon till sin fasters butik där hon arbetade hela dagen. När hon kom hem fortsatte hon att städa, laga mat och ta hand om sin lilla kusin som var bebis, tills hon stupade i säng. Hon säger att hennes faster och farbror är bra människor, hennes farbror är doktor och hennes faster ägare till butiken där hon arbetade varje dag.

Därefter fortsatte hon sin resa till Thailand, Mae Sot. Här är hennes historia lite svår att följa med i, men på något sätt fick hon arbete i en textilfabrik här vid sexton års ålder, där hon arbetade i två år. På fabriken bodde hon i ett litet rum som hon delade med flera andra som jobbade där, hon fick mat och husrum på samma ställe som hon arbetade. Hon jobbade många timmar med att sy, klippa och färdigställa kläder som kanske hamnar i Europa eller Sverige tillsist.
Efteråt vad jag förstod så fick hon kontakt med en burmesisk organisation som arbetar med hennes etniska grupps rättigheter. Där fick hon tillfället att komma hit, till SYCB (Student Youth Congress of Burma) och vara med i Women Internship och få lära sig; engelska, demokrati, mänskliga rättigheter, politik, datorkunskap m.m. Här är hon nu med mycket motivation att lära sig och tar alltid hand om alla andra.

Hennes skratt är som en liten klar flod som rinner inne i regnskogen kristallklar, förbi stora stenar. Hon har lärt sig mycket på sina månader här. För några veckor sedan var hon på en kurs för att lära sig mer om hur man skyddar sig mot HIV/aids under 5 dagar. Hon kom tillbaka med en massa inspiration och ville dela med sig till oss alla här med sin nya kunskap, hon ville berätta så mycket för mig att engelskan inte räckte till, men hon fortsatte med gester och miner ändå. Varje dag hör jag hennes klara skratt i huset, hon älskar att se på tecknat och särskilt Tom och Jerry får henne att skaka av skratt. Varje vecka skriver tjejerna dagbok till mig och delar med sig av sina tankar och känslor för stunden. Där skriver hon att hon trivs bra här och gillar att lära sig mycket. Men också hur hon uppskattar sina lediga stunder enormt, hon har inte vart ledig så mycket innan så det är värdefullt för henne.

Jag tror att kunskap och utbildning av kvinnor eller vilken annan grupp som helst som inte fått ta del tidigare, kan ge nya perspektiv och förnyad självkänsla. Det blir som en nyckel för att kunna reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och byta perspektiv. Även att projektet här betyder att tjejerna får bo tillsammans med andra tjejer ifrån olika etniska grupper är något väldigt värdefullt. Mitt hopp är att de alla kan ta med sig nytt självförtroende och att de kan känna sig värdefulla som personer och tro på sig själva. Jag tror ibland att kunskap kan hjälpa till att stärka vår självkänsla och ge oss ett nytt perspektiv som förändrar våra liv. Och många, särskilt kvinnor behöver mer tro på sig själva och de behöver veta att deras plats är värdefull och att de är lika viktiga som männen och att de också har mycket att tillföra med sina reflektioner och åsikter. Att samhället är ett mixat team för att förbättra allas situationer. Att de har kraften att ta sina egna beslut och flyga fritt.

Hennes skratt inger trygghet, det är som en klar flod, djup och stark och jag vet att med kunskapens hjälp kommer hon att fortsätta sin väg, framåt.

Sara

Chang mai y PYO en español

El fin pasado fui al norte a una ciudad que se llama Chang mai para tener un poco de vacaciones, conocer otro lugar ademas ir a conocer otra organisacion birmanesa que se llama PYO(Pa-oh Youth Organisation) y votar en el consulado sueco. Fue un fin lindo, la ciudad es bonita y grande y disfrute salir a comer y conocer otra gente.

El domingo en la noche me invitaron a cenar en PYO (Pa-oh Youth organisation) que trabaja por la democracia y derechos humanos en Burma con enfoque a la gente Pa-oh que es un grupo etnico. Un señor me recogio en su motocicleta en el centro y nos fuimos unos 15 minutos en motocicleta para la oficina de ellos. Alli me recibieron muy bien muy buenas gentes todos,me contaron mucho sobre como trabaja su organisacion y los problemas que tienen. Antes tenían su oficina en Mae Sot, pero por peligro de que llegara la policia thailandesa a molestar o a deportarles tenían que modar la oficina para Chang mai.

En el territorio donde vive su gente en Burma, se han metido empresas rusas y chinas y han creado fabricas grandes para recolectar carbón de alli. Han corrido a la población y mucha gente ha tenido que huir porque tomaron sus tierras para las fabricas. Es la misma historia como por todo el lado, la propia gente de esas tierras se vuelven refugiados y tienen que huir, mientras las grandes empresas se hacen millonarios con los recursos que encuentran en las tierras. Tambien contaminan los ríos, cuando hechan el agua contaminada por el río lleno de quimicos y la gente se enferma grave. Ademas sus tierras donde siembran arroz quedan destruidas del polvo del carbón que con las lluvias llega a contaminar. Mucha gente se queda cerca de la fabrica, en espera de poder regresar. No tienen dinero ni para huir a Thailandia si no que solo vivían de sus tierras en este lugar.
PYO ha recolectado información sobre los efectos de las fabricas rusas y chinas en sus tierras. Me mostraron un documental con imagenes de alli con los problemas. Fue muy peligroso sacar la informacion del país, ademas gravarla en el area de la fabrica. Ya presentaron el documental a la embajada rusa y china, pero sin resultado. Simplemente los ignoraron. Por todo el lado pasa lo mismo, aunque sea en latino america, africa o asia. A veces se vuelve uno casi resignada al oir todo, tienen tanto poder las empresas y tan poco les importa los efectos secundarios que causan a la gente con menos recursos. Solo que pueden ganarse dinero ellos, y el resto no tiene importancia. Es poca la esperanza de la gente Pa-oh, cuando hasta el gobierno militar de Burma hicieron el negocio de vender sus tierras a las empresas. Despues llegaron las empresas y cuando la gente protesto, simplemente les pedía sus pruebas juridicas de las tierras. Claro, como no tenían ningún papel de que la tierra era de ellos, rapido los pudieron correr de alli con el contrato que hicieron con el militar birmanes. Ademas en Burma no hay ley, si no la palabra del militar es la ley. Ellos mismos dicen que sus palabra estan encima de la ley.

Checa su blog: http://paoyouthorganization.blogspot.com/ alli pueden leer más en ingles sobre los problemas de las fabricas en Burma.

Me invitaron a cenar con ellos, me llenaron bien mi plato con arroz ademas me sirvieron un pescado rico y una salsa picosa antes de que me llevaron de regreso al centro de Chang mai. . La lluvia cayo muy fuerte, y las gotas se metieron por dentro de mi ropa. Pero disfrute el viaje en motocicleta y la lluvia fresca ya en la noche oscura. Me dejo en el centro y se despedió rapido, en un segundo se desapareció y alli me fui caminando entre la lluvia pesada viendo todos los restaurantes, tiendas y bares. Si a veces los mundos son muy pequeños y separados, de todo se vive en un momento. Pero lo mejor es compartirlos con buenas personas y siempre seguir aprendiendo.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Efter en fin helg i Chang mai, en stad ett par timmar längre norrut, är jag nu tillbaka i vardagen på kontoret. Jag har hunnit rösta rött på svenska konsulatet och träffat en trevlig burmesisk organisation som bjudit på middag.

De berättade om många intressanta erfarenheter de haft och vilka svårigheter som de har i sitt arbete. PYO (Pa-oh youth organisation) heter dem och arbetar med fokus på den etniska gruppen Pa-oh inne i Burma. De berättade om ett stort projekt i deras provins, där både ryska och kinesiska företag satt upp stora fabriker för att bryta kol. Detta har medfört att många av Pa-oh folket har blivit tvångsvräkta ifrån sina marker, eftersom de inte har något legalt ägarbevis på att det är deras mark. De har oftast ärvt marken ifrån generation till generation. De ryska och kinesiska företagen släpper ut förorenat vatten i floden som har gjort många människor sjuka och förstört deras möjligheter till att försörja sig, tvätta sig och dricksvatten.

De som fortfarande har kvar sin mark i närheten av fabriken har fått stora problem med sina risodlingar, eftersom de gigantiska kolberg som fabrikerna skapat bidrar till att förorena deras land. När regnet faller på kolbergen rinner kol med vattnet rakt ut på Pa-oh folkets grödor, som i många fall är deras enda försörjningsmöjlighet. Det är som på samma många andra platser på jorden, där stora företag tränger bort människor med mindre makt och resurser för att själva kunna ta de värdefulla råvaror som finns på deras mark. Många har tvingats på flykt till Thailändska gränsen och flyktingläger, ekonomiska flyktingar. De som inte kunnat ta sig ifrån området har slagit läger i närheten och väntar och hoppas på att en dag kunna återvända till sin mark.

Burmesisk militär har ironiskt nog sålt deras land till de utländska företagen, de har på så sätt tjänat pengar på att sälja mark som inte är deras. Företagen har fått ägarbevis till marken av militären, och när de kör bort Pa-oh ifrån marken frågar de:

- Har ni något ägarbevis till marken? Inte det? Men det har vi.
Militärens ord och handlingar står ovanför lagen. Lagen kan ändras såsom militären önskar.

PYO visade mig en dokumentär med filmklipp ifrån fabrikerna inne i Burma, information som är livsfarlig att smuggla ut ur landet. Men människor tar risker för att kunna kämpa emot orättvisorna. De har visat filmen för både ryska och kinesiska ambassaden som bägge ignorerar den totalt och vägrar kommentera problemen överhuvudtaget, de tigs ihjäl.

De var väldigt trevliga och tog emot mig väldigt fint och bjöd på middag och vi satt och pratade en lång stund. Efteråt blev jag körd in tillbaka till Chang mai i ösregnet, himlen hade totalt öppnat sig och regndropparna var tunga och smög innanför kläderna längs med ryggraden. Mörkret hade redan fallit och vi susade fram på en motorcykel tillbaks till stan. Jag blev avsläppt mitt i Chang mai och började promenera tillbaka till mitt hostel i regnet. Ibland går det så snabbt att transportera sig mellan så olika världar, från en liten organisation i kamp mot de stora företagsjättarna till en stad full med restauranger och små barer. Världen är så full av små separata världar och jag tror det viktigaste av allt är att alltid fortsätta mötas och lära av varandra.

För er som är mer intresserade av Pa-oh, kolla in deras blogg:
http://paoyouthorganization.blogspot.com/

Sara