Sjukdomar,operationer och bölder

För ett par veckor sedan blev plötsligt flera av tjejerna sjuka. En fick feber, en annan fick ett tryck över bröstet och hosta och en tredje fick två bölder i armhålan. Alla behövde de åka till Mae Tao clinic (som jag skrivit om tidigare, ett sjukhus som ger burmeser gratis sjukvård). En tjej ifrån kontoret och jag åkte med som sällskap till tjejerna och en bil kom och hämtade oss.

På kliniken var det fullt med folk, luften var tjock av olika lukter, damm, mediciner, och sjukdomar. Solen gassade ifrån en klarblå himmel och det var riktigt hett i luften. Vi fick sätta oss och vänta efter att alla tjejerna fått ett könummer. Jag följde med den yngsta tjejen in när det blev hennes tur. De tog blodprov och lyssnade på hennes lungor och tittade i hennes ögon och hals. Sedan fick vi sätta oss och vänta igen. Samtidigt hade en annan tjej vart inne hos doktorn och lämnat blodprov och den tredje tjejen med bölderna under armen var iväg till operation. Hennes ansikte grimaserade av smärta och bölderna såg ut som två svullna läppar under hennes arm, det gjorde så ont att hon inte ville lyfta på armen ens på grund av smärtan som högg henne då. De har tagit henne till operation, sa en av tjejerna. Efter en stund kom hon tillbaka, pupillerna stora och armen i mitella, och ett bandage runt armhålan. De hade opererat henne med en gång, sa de. Hon hade skrikit och de hade skurit av bölderna, som då hade släppt ifrån sig både var och blod. Hennes ögon tittade långt bort, men hon var lättad över att vara klar med operationen. Hon började ta starka smärtstillande tabletter med en gång.


Vi fick sitta kvar en stund och vänta på en tjejs blodprov, de ville se om hon hade denguefeber eller malaria. Väntan blev lång och under tiden försökte en av tjejerna lära mig lite burmesiska, vilket slutade med att alla skrattade högt när de hörde mig. En liten tant som satt bredvid var väldigt nyfiken på mig och frågade vart jag kom ifrån. Sen pekade hon på sina ögon, som var grumliga och berättade att hon var närapå blind och knappt såg någonting. Hon skrattade gott när hon hörde mina burmesiska försök. Sen sprang en av tjejerna och köpte drickor till oss i ett litet stånd över gatan. När hon kom tillbaka gav hon en dricka till tanten som log stort, med de få tänder hon hade kvar.

Efter ett tag fick vi resultaten, en av tjejerna hade denguefeber och fick en del paracetamol och den tjejen jag följt med in hade någon typ av virus, så hon fick också en del piller. Sedan blev vi upphämtade av bilen igen och hoppade upp på flaket på väg tillbaka hem.

Dagen efter behövde tjejen som opererats åka tillbaka till kliniken för att få operationssåret rengjort. Hon behövde sällskap så jag följde med. Vi blev upphämtade av den trevlige men tystlåtne chauffören som brukar hämta och lämna oss när vi behöver åka någonstans med tjejerna. I hans bil hänger ett kors och dinglar ifrån backspegeln och han har en rosdoftande bilparfym i framrutan. Han nickar alltid glatt när han hämtar oss. När vi kom fram till kliniken gick vi direkt till operationsavdelningen. På avdelningen finns ett stort rum med sängar i rader, där både barn, män och kvinnor ligger kvar efter operationer. Vi gick rakt till operationssalen och lade hennes nummerlapp i korgen utanför och satte oss för att vänta i skuggan. Det var många andra som satt utanför och väntade på att få komma in. Hon försökte bjuda mig på en typ av fruktgelé, men jag avböjde. Både för att jag inte riktigt gillar gelé och för att hon nog skulle behöva något själv innan vi gick in. Därefter ropade de upp oss och vi gick in förbi två bås där några blev opererade till slutet där hon fick lägga sig på en brits. De tog av gasbindan och började rengöra såret med alkohol. Hon skrek rakt ut av smärtan och jag höll henne i handen, det var så varmt att händerna nästan gled ur varandra av svetten. Hon slöt ögonen och gnällde tills hon inte kunde längre utan skrek högt rakt ut. Ifrån såren efter bölderna rann det ur lite var och blod. Men den manlige sjuksköterskan nickade uppmuntrande och desinfekterade gasbindan som han sedan puttade in i håligheterna av bölderna. Sen lade han omsorgsfullt på en gasbinda igen. Allting tog nog inte mer än fem minuter, och när hon fick sätta sig upp igen försökte hon le fast jag såg att hon var helt skakad. Jag höll henne lite under hennes friska arm när vi gick ut. Ni måste komma tillbaka imorgon igen, sa sjuksköterskan. Vi måste hålla ordning på såret. Hon grimaserade stort och började sedan fnissa. Aaaaaj jag vill inte tillbaka mer sa hon.

När vi kom ut hade chauffören inte kommit tillbaka ännu. Och hon hade inga pengar på telefonen och jag hade glömt min mobil på kontoret. Inget bra. Medan vi väntade sa hon att hon tyckte vi kunde gå och fika på en teservering som låg nära. Jag höll henne under armen och hon fnissade mellan grimaserna. När vi kom fram till teserveringen satte vi oss på ett bord och hon envisades med att bjuda mig på te och burmesiska kokostoppar som tack. Tet var sött, med kondenserad mjölk i botten. De små kokotopparna var deg med riven kokos och kondenserad mjölk invirat i bananblad som sedan kokats. Det ångade om dem och den söta fuktiga lukten av kokt bananblad kom emot mig när jag vecklade ut det lilla paketet. Solen stod mitt på himlen och vi svettades i skuggan. Hon verkade väldigt nöjd med fikan och pratade ivrigt om allt möjligt och gestikulerade när engelskan tog slut.

På kvällen hade hon väldigt ont. När hennes tabletter slutade verka knöt sig hennes ansikte av smärta. Hon kunde knappt lyfta armen som var het och svullen. Hon fick feber igen och kunde knappt sova alls sa hon.

Dagen därpå åkte vi tillbaka igen. Vi gick in i operationsrummet igen, till sista britsen och hon la sig spänt ner. De tog loss hennes gasbinda och hon ryckte till. När gasbindan lossade var såret rent och det fanns inget var kvar. Hon ryckte till lite och jag tror hon svor, det hade iallafall jag gjort om jag var hon. Men de rengjorde såret snabbt med alkohol och knöt omsorgsfullt om en ny gasbinda. Efter bara några minuter var det klart. Sjuksköterskan räckte oss en påse med gasbinda, alkohol och smärtstillande tabletter. Det ser fint ut nu, sa han. Nu kan ni göra rent det hemma så ska ni se att det läker snart. Hon såg ut som en stor tyngd hade lyfts från sina axlar.

Vi firar med en till fika tycker jag, sa hon glatt och tog mig under armen. Chauffören satt kvar utanför och väntade och hon bjöd honom också på burmesiska kokostoppar och te. Hon pratade en massa på burmesiska och skrattade högt flera gånger. Sen förklarade hon, han (chauffören) är bra vän till min man, så vi känner varandra väl redan. Han har en jättevacker fru och barn i Rangoon. Precis i samma ögonblick började min telefon vibrera och ett okänt nummer kom på nummerpresentatören. Hallå? svarade jag misstänksamt. Då hörde jag den välkända rösten hemifrån ifrån någon som jag jag alltid saknar här. Och blev sådär överraskad och lycklig över att höra hans röst att jag började storgråta på teserveringen. Både tjejen och chauffören började skratta högt och tyckte det var extremt roligt. Men det bjöd jag på.