La semana que ha pasado ha sido muy interesante en muchas maneras aquí. Hemos tenido violencia domestica como tema en las clases y surgieron discusiones profundas y interesantes.
Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y sus experiencias de violencia doméstica en sus comunidades. Una de las chavas se abrió mucho y en inglés con mucho esfuerzo compartió partes de su vida. Cuando era pequeña se murió su mama. Después su papa volvió a conocer otra mujer, que no la trató bien. Su papa tomaba mucho alcohol todos los días y no tenía trabajo. La mujer le maltrataba mucho en su casa, la mordía y la golpeaba. Con el conocimiento de su papa que no intervenía. Ellos dos formaban un equipo contra ella, nos estaba diciendo, y sentía angustia en su casa. Nos enseñó las marcas de los dientes de la señora en su mano la cicatriz todavía como una marca oscura en su piel.
Iba a la escuela, a la primaria pero por la situación en su casa por fin su tía en Rangoon, (una ciudad grande birmanesa) le dijo a su papa que ella quería cuidarla. Tenía que salirse de la escuela y se fue para Rangoon. En la casa de su tía no atendió la escuela. Se quedo trabajando en la casa de su tía, mientras sus primos iban a la escuela. Ella se levantaba muy temprano para limpiar, cocinar y cuidar al bebe de la casa. Luego iba a la tienda de sus tíos para trabajar allí todo el día. En la tarde regresaba del trabajo para hacer más oficios, cocinar, lavar la ropa de la familia antes de por fin caer a la cama. Dijo que sus tíos eran muy buenas personas, su tío doctor y su tía la dueña de la tienda donde trabajaba casi todos los días.
Luego siguió para Thailandia, Mae Sot. Aquí costaba un poco entenderla su historia pero en alguna manera terminó con los 16 años trabajando en una fábrica de textiles por dos años. En la fábrica vivía en un cuarto pequeño con otra gente, y le daban de comer en el mismo lugar. Trabajaba muchas horas todos los días, costurando y cortando fabricando ropa que tal vez llega a Europa o Suecia para la venta.
Después por lo que nos explicó sigió a una organización birmanesa que trabaja para su grupo. Allí cuando surgió la oportunidad de que ella pudiera ir aquí a SYCB (Student Youth Congress of Burma) para atender el curso de derechos humanos, inglés, democracia, la sociedad civil, sciencias políticas y computación le dieron al oportunidad. Y aquí esta ahora, siempre sonriendo todos los días y esforzándose mucho en inglés. Con ganas de aprender y siempre cuidando a los demás. Su risa es como un río pequeño claro con gotas de cristal que pasan por unas piedritas de la selva. Y ha aprendido mucho en esos meses aquí.
Acaba de atender un curso sobre HIV/sida en birmanes, fue un workshop de 5 días. Regresó encantada con tantas ganas de compartir con nosotros sus nuevos conocimientos y su inglés no le alcanzaba pero insistía y se esforzaba para compartirlo conmigo y los demás. Siempre oigo su risa clara por la casa, y le fascina ver caricaturas como el Tom y Jerry en la tele. Cada semana tienen que escribirme un diario de sus pensamientos y sentimientos por el momento. Y ella me pone que lo que realmente disfruta aquí es aprender pero también tener el tiempo libre, que antes no lo tenía casi nunca, por eso lo valora mucho.
Yo creo que el conocimiento y la capacitación de las mujeres o a cualquier grupo que les hace falta otras perspectivas y autoestima es una llave para mejor poder reflexionar sobre su vida, sus experiencias y cambiar un poco la perspectiva. Además el proyecto aquí de poder compartir sus experiencias todas las chavas, vivir juntas y estudiar juntas es algo muy valioso. Mi esperanza es que se llevan mas confianza, mejor autoestima y que puede sentir aun mas su valor y creer en sí misma como persona. Yo creo que a veces el conocimiento puede ayudar a subir la autoestima y agregar una perspectiva distinta a la vida. Y muchas, sobre todo mujeres necesitan creer mas en sí mismas y necesitan saber que el lugar que ocupan es valioso y que tienen el mismo valor que los hombres, y que ellas también tienen mucho que aportar con sus pensamientos y opiniones. Que la sociedad es un equipo mixto para mejorar la situación para todos. Y que tienen la fuerza para tomar la decisión de sus vidas y volar libre.
La risa de la chavita me reconforta, es como un río claro, profundo y fuerte y yo se que ella con su nuevo conocimiento sigue su camino, adelante.
Sara
-------------------------------------------------------------------------------------
Veckan som gått har vart väldigt intressant på många sätt. Vi har haft våld i hemmet som tema och lektionerna har medfört lärorika och fördjupade diskussioner.
Vi har pratat mycket om stereotyper mellan män och kvinnor och deras egna erfarenheter ifrån våld i hemmet i sina orter. En av tjejerna har öppnat sig mycket och delade med sig av sina erfarenheter på engelska, hon ansträngde sig verkligen för att berätta för oss.
När hon var liten dog hennes mamma. Efter träffade hennes pappa en annan kvinna, som inte behandlade henne bra. Hennes pappa drack alkohol varje dag och hade inget jobb. Hennes styvmor misshandlade henne ofta i hemmet, hon bet henne och slog henne. Hennes pappa visste om det men reagerade inte. Hon berättade att hennes pappa och hennes styvmor bildade ett enat team emot henne, och att hon mådde dåligt hemma. Hon visade upp sin hand, där ett mörkt ärr efter hennes styvmoders tänder finns markerat mörkt emot hennes hy på handryggen.
Hon gick i skolan, låg och mellanstadiet men hade mycket problem pga situationen i hemmet. Tillsist bröt en av hennes fastrar som bor i Rangoon in, och sa att hon kunde ta hand om henne och att hon kunde flytta dit. Hon fick hoppa av skolan för att flytta till Rangoon. Hos hennes faster fick hon inte fortsätta sin skolgång utan stannade och arbetade i hemmet. Hon gick upp tidigt varje dag för att städa och laga mat och tvätta familjens kläder. Därefter fortsatte hon till sin fasters butik där hon arbetade hela dagen. När hon kom hem fortsatte hon att städa, laga mat och ta hand om sin lilla kusin som var bebis, tills hon stupade i säng. Hon säger att hennes faster och farbror är bra människor, hennes farbror är doktor och hennes faster ägare till butiken där hon arbetade varje dag.
Därefter fortsatte hon sin resa till Thailand, Mae Sot. Här är hennes historia lite svår att följa med i, men på något sätt fick hon arbete i en textilfabrik här vid sexton års ålder, där hon arbetade i två år. På fabriken bodde hon i ett litet rum som hon delade med flera andra som jobbade där, hon fick mat och husrum på samma ställe som hon arbetade. Hon jobbade många timmar med att sy, klippa och färdigställa kläder som kanske hamnar i Europa eller Sverige tillsist.
Efteråt vad jag förstod så fick hon kontakt med en burmesisk organisation som arbetar med hennes etniska grupps rättigheter. Där fick hon tillfället att komma hit, till SYCB (Student Youth Congress of Burma) och vara med i Women Internship och få lära sig; engelska, demokrati, mänskliga rättigheter, politik, datorkunskap m.m. Här är hon nu med mycket motivation att lära sig och tar alltid hand om alla andra.
Hennes skratt är som en liten klar flod som rinner inne i regnskogen kristallklar, förbi stora stenar. Hon har lärt sig mycket på sina månader här. För några veckor sedan var hon på en kurs för att lära sig mer om hur man skyddar sig mot HIV/aids under 5 dagar. Hon kom tillbaka med en massa inspiration och ville dela med sig till oss alla här med sin nya kunskap, hon ville berätta så mycket för mig att engelskan inte räckte till, men hon fortsatte med gester och miner ändå. Varje dag hör jag hennes klara skratt i huset, hon älskar att se på tecknat och särskilt Tom och Jerry får henne att skaka av skratt. Varje vecka skriver tjejerna dagbok till mig och delar med sig av sina tankar och känslor för stunden. Där skriver hon att hon trivs bra här och gillar att lära sig mycket. Men också hur hon uppskattar sina lediga stunder enormt, hon har inte vart ledig så mycket innan så det är värdefullt för henne.
Jag tror att kunskap och utbildning av kvinnor eller vilken annan grupp som helst som inte fått ta del tidigare, kan ge nya perspektiv och förnyad självkänsla. Det blir som en nyckel för att kunna reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och byta perspektiv. Även att projektet här betyder att tjejerna får bo tillsammans med andra tjejer ifrån olika etniska grupper är något väldigt värdefullt. Mitt hopp är att de alla kan ta med sig nytt självförtroende och att de kan känna sig värdefulla som personer och tro på sig själva. Jag tror ibland att kunskap kan hjälpa till att stärka vår självkänsla och ge oss ett nytt perspektiv som förändrar våra liv. Och många, särskilt kvinnor behöver mer tro på sig själva och de behöver veta att deras plats är värdefull och att de är lika viktiga som männen och att de också har mycket att tillföra med sina reflektioner och åsikter. Att samhället är ett mixat team för att förbättra allas situationer. Att de har kraften att ta sina egna beslut och flyga fritt.
Hennes skratt inger trygghet, det är som en klar flod, djup och stark och jag vet att med kunskapens hjälp kommer hon att fortsätta sin väg, framåt.
Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar