Dag 2 i flyktinglägret

Efter en kort natts ganska orolig sömn vaknade jag upp. Jag tog en snabbdusch och smsade en kompis som jobbar för en kvinnoorganisation i Mae Sot, sedan möttes vi upp för frukost och cyklade därefter till flyktinglägret. Det var svårt att äta efter allt som hänt dagen innan, aptiten och att äta känns helt plötsligt inte viktigt.
Det var ett totalt kaos, inga toaletter, många hade inga filtar eller mattor att sova på och solen gassade starkt ifrån himlen. Människor sprang runt överallt och stämningen var desperat. Överallt satt eller stod människor och framme vid medicin och mattälten som thailändska röda korset hade anordnat trängdes människor. Trängseln var stundtals våldsam och stämningen hård, människor i grupper började stöta samma på vissa ställen, för det fanns inte mat och mediciner till alla.

Vi gick till thailändska röda korset för att se om vi kunde hjälpa till med något. Där möttes vi av leende thailändska kvinnor som tog emot oss med öppna armar och visade hur vi skulle lägga i ris i påsar, ifrån en jätteriskokare där nykokt ris spred ånga omkring sig. Vi började knö i riset i plastpåsarna som redan hade kycklingcurry i botten och knöt ihop påsarna innan de lades på hög i en stor kartong. Det finns någonting skönt i ett monotont arbete, att inte behöva tänka längre än till hur mycket ris man ska lägga i påsen och gå in helt i den uppgiften och stänga ute allting runt sig. Som att gå in i en tunnel där det värsta är att bränna fingrarna på nykokt ris medan vi lägger i det i påsarna. Stämningen bland alla som stod i det stora uteköket var varm och alla jobbade tillsammans, mat i påsar skickades i kedjor tills den var färdigpaketerad, enorma kärl med kycklingcurry stod på golvet och många stod och hackade grönsaker eller lade i ägg i påsar med ris. Längst in i uteköket stod några och kokade curry med vitlök och chili och chilin brände till i halsen, och röken låg som ett skimmer över köket.

FN hade vi inte sett röken av, trots att UNHCR har ett stort kontor i de finare delarna av Mae Sot. De sitter väl och petar naglarna i sina aircondition rum. De hade tydligen sagt att thailändska myndigheter skötte situationen bra. Ja det var ju intressant, eftersom de enda som verkade sköta någonting i lägret var frivilliga thailändska röda korset. Thailändsk militär sköter säkerheten i lägret och har förvånansvärt nog gjort ett relativt bra jobb. Förutom de militärer som tar tillfället i akt och visar sin makt lite extra, genom att tvinga människor som sitter ner att flytta på sig utan anledning och begära ID handlingar av burmeser som arbetar för frivilligorganisationer. Tydligen fick vi höra att tre burmeser som vart inne i Mae Sot kvällen innan för att köpa mer ris till flyktingarna, på vägen tillbaka blivit arresterade av thailändsk militär då de inte hade några ID handlingar. Smart drag där, för thailändsk militär själv verkar ju ha mycket mat och förnödenheter att ge flyktingarna i lägret. Förutom de snedstegen som tillhör thailändsk militärs maktutövande, har de behållit lugnet och många har hjälpt till att dela ut mat och vatten i lägret vilket förvånat många här.

Dagen innan hade Frida, (koordinator i S-studenternas burmautskott som är min organisation som är här för möten) samlat in pengar ifrån Sverige genom facebook. Nu behövde vi hitta vad som var mest välbehövligt att köpa till flyktinglägret. I kaoset försökte vi leta runt på någon som kunde ge oss mer information. Det var svårt att få tag i någon som pratade engelska och som visste vad som behövdes. Någon sa att många hade frusit inatt och att filtar var bra att köpa, någon mattor som de kunde sova på så att de slapp sitta och sova på marken, särskilt nu när det är så kallt på nätterna. Ytterligare ett bud var att hela flyktinglägret skulle tömmas på dagen och människor skulle tvingas tillbaka till Burma av thailändsk militär.
Solen hade stigit och började bränna tidigt och hettan var stark. Vi bestämde oss för att köpa mängder med vatten istället, för så många människor i lägret som var utan dricksvatten och solen gassade verkligen. Vi fick tag på två män som hjälpte oss med transport och vi körde till en stor vattenbutik i centrala Mae Sot. Där lastade vi på över hundra paket med vattenflaskor och fyllde upp hela flaket på bilen med flak med vattenflaskor.



När vi kom tillbaka till lägret fick vi genast hjälp av både militär och volontärer som lastade av allt vatten. Det gick på några minuter och vi insåg att det behövdes mer vatten. Vi fick tag på en annan burmesisk man som jobbar som chaufför här och han hjälpte oss genast med transport. Vi åkte tillbaka till vattenaffären och fyllde ännu ett flak med vatten, chauffören hoppade upp på taket och vi lyfte upp ett par flak på dit också.



Vatten var nog bra att köpa, för värmen var så tryckande och solen så stark.
När vi kom tillbaka var det om ännu mer kaos i lägret. Rödakorsetarbetarna hade fått order om att inte göra fler portioner mat till de drygt 10 000 människorna i lägret eftersom de skulle tillbaka till sina byar. En man stod med en megafon och skrek ut saker på burmesiska och människor trängdes runt bilen. Han ropar ut namn på olika byar som människor kommer ifrån, förklarade en kvinna för mig. Alla delar upp sig i lastbilar utifrån vilken by de kommer ifrån. Tankbilar, lastbilar, bilar för att frakta boskap rullade in genom grindarna till lägret. Så fort de stannade kom människor gående med sina barn knutna på ryggen eller höften med de få tillhörigheter de tagit med sig när de flytt och klättrade in i lastbilarna och trängde ihop sig på flaket för att åka tillbaka till sina byar.



Är det verkligen säkert att återvända nu? Jag fick som svar att militärjuntan (även kallad SPDC State Peace and Security Council ironiskt nog) lovat att sluta skjuta och att alla flyktingar kunde återvända. Trots att det hade skjutits mycket under stora delar av natten och trots att vi när vi kom till lägret på morgonen fått information om att SPDC skulle börja skjuta igen klockan 6 på kvällen. Men tydligen hade de ändrat sig vilket passade thailändska myndigheter bra, och de köpte det totalt. Thailändska myndigheters och militärs största önskan verkar vara att skicka tillbaka alla så fort som möjligt oavsett hur säkerheten ser ut. Att de också köper majoriteten av all sin el ifrån Burma och SPDC lär ju också vara något som gör att de gärna håller varandra om ryggen.



Människor forslades ur lägret packade som sardiner och kördes tillbaka till Mywaddy (gränsstaden där skjutningarna och granaterna ägt rum bara en halvdag tidigare). Där släpptes de av. Men många var för rädda för att återvända och SPDC hade enligt ryktet öppnat upp gränsen för alla flyktingar att komma tillbaka in i Burma. Inte så snyggt insåg de att ha över 20 000 flyktingar som flyr efter första ”valet” på 20 år. En av de stora anledningarna till att skjutningarna började överhuvudtaget var ju att SPDC tvingade invånarna i Myawaddy att rösta på deras parti USDP under pistolhot. En man vi träffade berättade att han precis kört en kvinna ifrån Myawaddy på över 70 år som sett sina tre döttrar skjutas i huvudet av SPDC. Då kom en utbrytargrupp ur karengerillan DKBA (Karen Democratic Buddhist Army) till staden för att försvara invånarna och stridigheterna blossade upp. Nu har tydligen SPDC tagit över Myawaddy och vinkar in alla flyktingar tillbaks in i landet. Ironiskt nog sägs det att DKBA stod vid en annan del av gränsen och hjälpte folk att fly tillbaka till Thailand. Myawaddy verkar vara en svängdörr.

Det som hänt nu är att flyktinglägrena är nästan helt tömda av thailändsk militär som fått order om att skicka alla flyktingar tillbaka till Burma. Många av de som flytt är burmeser som har flytt ifrån den thailändska sidan av gränsen där de bor och de har nu återvänt till sina byar. Men många som flytt ifrån burmesiska sidan vågar inte återvända och flyktinglägrena där det fanns skydd och mat och vatten är nu igenklappade av thailändsk militär eftersom de fått order av thailändsk regering att stänga dem då det nu är ”säkert” i Burma. Det finns ingen här som tror på det. Det som istället hänt är att många av de som blivit körda tillbaka nu driver runt vid gränsen och tagit skydd i närliggande tempel eller andra platser där de varken har mat eller skydd för att de inte vågar återvända. Tydligen enligt de senaste nyheterna härifrån har många återvänt till den burmesiska sidan säger de nu, men de vågar inte gå tillbaka till sina byar utan gömmer sig i djungeln utan tillgång till några förnödenheter.

Alla burmeser jag pratat med här säger att detta inte är slutet på någonting utan att snart, om mycket lite tid kommer en ännu större flyktingström strömma över till Thailand igen, för våldsamheterna kommer inte att lägga sig. En annan teori är att med allt fokus på Myawaddy nu så är det ingen som kommer ihåg att observera vad som faktiskt hände med valet. Valfusket har varit enormt, SPDC har använt döda människors röster för att rösta på sina partier och gått ut till byar där de gett människor mat och beskydd om de röstar på deras parti. En cyklon i Rakhain state i västra Burma har lämnat många människor utan någonting, och hjälp har endast kommit till de som röstat på SPDCs parti USDP. Det här är inget demokratiskt val och det är ingen legitim regim som vunnit makten i början. Jag upprepar vad alla redan sagt, SPDC bytte militärkläder mot kostym och körde ett spel för gallerierna där de hoppades kunna övertyga någon i internationella samfundet att de nu är en legitim regim som strävar mot demokrati. Och det finns inget som skulle kunna vara längre ifrån. Det är en humanitär katastrof och SPDC begår ständigt brott mänskligheten, våldtar befolkningen och kommer inte att sluta med det så länge det inte införs en total bojkott mot landet, total isolering och SPDC ställs till svars för sina brott mot civilbefolkningen. Om Aung San Suu Kyi släpps fri återstår att se.

Det är med de här tankarna jag ikväll lämnar Mae Sot och sätter mig på en nattbuss mot Bangkok.

I flyktinglägret

Vi var tillbaka på kontoret vid midnatt igår. Håret var kladdigt av sardinsås och kläderna fläckiga. Vi kom till flyktinglägret igår eftermiddag, jag och två andra tjejer ur burmautskottet, s-studenter. Vi hade köpt med oss en del filtar för att ge till de som behövde för natten. En droppe i ett hav visade det sig.
När vi kom fram såg vi ett hav av människor, det var fullt av folk som satt på mattor, låg ner, stod och väntade eller tog hand om sina barn. Stämningen var spänd på gränsen till desperation när vi gick in i lägret, människor har fördrivits ifrån sina hus och förlorat allt. Över tio tusen människor hade samlats i det läger vi besökte igår.



När vi kom fram till röda korsets tält såg vi att de höll på att öppna burkar med sardiner i tomatsås och hälla ner i en stor hink. Sen fördelades lite sardiner och sås och ris i plastpåsar som sedan skickades vidare till människor som stod och köade för att få någonting att äta. Vi satte oss ner och började ösa sardiner i plastpåsar tillsammans med många andra. På löpande band öste jag ner en bit sardin och två skedar tomatsås i varje plastpåse och skickade sedan den vidare till en kille som stod bredvid. Han fortsatte att skicka den vidare på löpande band, tills den nådde de som stod och köade och väntade på mat. Jag vet inte hur länge vi satt där och öste sardiner, jag vet bara att jag öste, öste och öste med skeden att byxorna blev fläckiga, håret kladdigt och att vi fortsatte ösa.

Tillsist tog riset slut. Och trots våra ansträngningnar så hade bara en liten del av alla i lägret kunnat få en påse med ris och sardiner och en flaska vatten. Vi tog en paus allihopa medan vi väntade på några som skulle åka och köpa mer ris. Restauranger, privatpersoner och organisationer har alla skänkt mat till de som tvingats fly. Många många frivilliga dök upp när vi satt och jobbade och började genast att hjälpa till och skicka mat eller vatten till de som väntade. Det var vackert att se hur alla jobbade tillsammans.

Efter ett tag kom de tillbaka med stora lådor, i lådorna fanns stora påsar med ris och ägg. Men påsarna var för stora och skulle räcka till alldeles för få, så vi började dela upp dem på plasttallrikar som vi sedan skickade iväg till de som väntade. Vi jobbade snabbt och alla ställde upp sig i en kedja där vi skickade påsarna och tallrikarna med mat emellan oss. Sedan stod människor på kö och fick gå igenom vår kedja där vi gav dem en flaska vatten och en påse mat. Många många barn och gamla gick sakta igenom. Barnen storögda och de gamla med nedböjda huvuden. Det går knappt att förstå. Det gör så ont att se, för att orka fortsätta så behöver man stänga av, och bara fokusera på att göra det man ska göra. Skicka, dela upp ris, dela ut påsar. Skicka, dela upp ris, dela ut mat. Adrenalinet pumpade i kroppen och i luften, alla jobbade så snabbt de kunde men riset tog slut igen. Vi väntade på en ny leverans men det kom ingen. Tillsist hade några fått tag på en stor gryta med bara ris som de delade ut i små tallrikar till de som väntade. Det gjorde ont att se att hur jäkla mycket vi än jobbade, hur mycket vi än delade ut så kunde vi aldrig nå ens en liten del av alla där.



Tillsist fanns det ingen mer mat kvar. Inget mer att dela upp eller dela ut. Vid midnatt gick vi alla ut tillsammans som arbetat ihop och klättrade upp på ett flak och åkte tillbaka till våra kontor. Vi var så trötta, arga, chockade, ledsna men också glada att se så många arbeta tillsammans. Några klättrade upp på taket, andra fick stå utanför och hänga sig fast i flaket när vi åkte genom natten. Kylan började krypa på, den kalla perioden är här nu och många har frusit inatt.



Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Flyktingar, demokrati, samhälle, politik

avsked och avslut ont gör det

Nu börjar allting ta slut här.

I lördags hade vi vår avslutningscermoni.
Tjejerna var alla uppe tidigt för att fixa håret, stryka sina traditionella kläder och göra sig fina. Det var lite högtidligt.

Min rumskompis satte uppe mitt hår med blommor och sen var det fotografering tillsammans, som alltid när det händer något speciellt.

Därefter kom en bil och hämtade upp oss och alla klättrade vi upp på flaket tillsammans, det var en fin stämning mycket fniss och skratt.
Sedan följde en ceremoni med olika talare, jag fick i uppdrag att säga några ord till tjejerna. De var så fina i sina traditionella dräkter där de satt tillsammans. Jag sa som det var, att jag verkligen har lärt mig så mycket av dem, och att jag inte bara varit lärare utan också elev samtidigt här. Också berättade jag om i början när jag kom till kontoret, hur alla sprang iväg om jag frågade dem någonting och hur alla skyndade sig att äta upp om jag satte mig vid bordet när de åt. Då skrattade de allihopa, för det var väldigt sant. Sen sa jag att jag tycker att det är så fint och roligt att se hur mycket alla har utvecklats sen jag kom, både i form av självförtroende men också att prata och skriva engelska, och att jag är väldigt glad över att få ha vart med på deras resa här. Sen sa jag att de alltid är välkomna till Sverige och mitt hem om de får tillfälle någon gång och att de alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit hann jag innan tårarna svämmade över, det är så sorgligt att ta avsked och skiljas åt, även om jag alltid vetat om det sen jag kom hit, att det är tidsbegränsat. Men att se alla tillsammans och hålla ett avskedstal för dem, det gjorde verkligen ont i hjärtat. De är så fina och smarta och roliga och fantastiska allihopa och de har lärt mig så mycket.


Den viktigaste lärdomen är verkligen att aldrig sluta lära sig av andra och deras erfarenheter och hur fint det är att kunna dela en vardag tillsammans här och leva ihop. Det är verkligen något speciellt och något väldigt lärorikt med detta projektet, att vi delar inte bara lektioner utan också kvällar, helger och mornar tillsammans. Att vi sett varandra gråta och skratta och vara sjuka och vara glada eller längta hem. Och att vi kommit varandra nära, lite i taget små steg i taget så har vi kommit varandra nära. Och tjejerna har också blivit mina lärare och jag imponeras så av dem, av hur de tänker och hur starka dem är på sina sätt.

Jag avslutade mitt tal med att läsa två meningar på burmesiska, där jag sa att ”ni är mina systrar och jag kommer alltid att minnas er, tack så mycket”. På burmesiska kallar man sina vänner för systrar och bröder på burmesiska, äldre syster amma eller yngre syster nimale. Några av tjejerna började också gråta så vi satt och snörvlade litegrann tillsammans, det var en fin stund.

På kvällen hade vi avskedsfest, och vi dukade upp med burmesiska tebladssallad, papayasallad, frukt och chips och nötter och öl. Sen sa de att den här festen var min avskedsfest och gav mig ett stort paket. I paketet låg en helrosa traditionell karendräkt (en etnisk grupp i burma, 3 av tjejerna är karen på kontoret). Jag satte på mig den genast och alla jublade.

Sedan tog jag fram MS LOVELY (en plyschgroda som vi användt när vi frågat hur alla mår varje morgon) och sa att jag visste att en speciell tjej har haft det kämpigt, henne som jag skrev ett porträtt om tidigare i bloggen. Jag vet att hon kämpat med engelskan varje lektion, jag har hört henne sitta själv på kvällen och ljuda sig igenom texterna i läroböckerna om och om igen och hon har alltid fått fråga någon av tjejerna när hon inte förstått, men hon hon har aldrig gett upp. Så hon fick MS LOVELY i present att ta med sig för att minnas alla här och våra engelskalektioner. Thank you teacher, very happy MS LOVELY very much I love sa hon och ansiktet strålade.

Sen började någon spela gitarr och de sjöng burmesiska fina sånger, de flesta av tjejerna sjunger verkligen jättebra även om jag inte förstår sångerna. Sedan sjöng vi alla tillsammans we are the world, en låt som tjejerna lärt sig av den volontären före mig. Det var fint och kanske låter det fjantigt, men det blev en fin stund när vi sjöng allihopa tillsammans med gitarrspel och tjejerna sjung i stämmor.

Igår hade vi vår sista aktivitet tillsammans, en debatt som jag och en irländsk tjej anordnat tillsammans med tjejerna och några killar och tjejer ifrån en annan organisation i Mae Sot. Debatten hade två teman och handlade om ”valet” 2010 i Burma och om kvinnans roll i Burma. Ett lag fick argumentera för att valet var bättre än inget val alls, och ett lag fick argumentera emot att valet skulle hållas. De hade förberett sig ganska mycket och var väldigt nervösa innan, det fanns en del publik också som satt och tittade på. Men de gjorde verkligen en fantastisk debatt, de ställde sig upp och var självsäkra och la fram argument och sade emot varandra.

Jag blev lite stolt att se hur duktiga de var och hur mycket de försökte hela tiden. Den andra debatten handlade om ifall kvinnans plats var i hemmet, en grupp skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet och en emot. För tjejerna som skulle argumentera för att kvinnans plats är i hemmet blev det lite jobbigt. De har gått 9 månader på ett program där de lärt sig att ta plats, att bli ledare och lära sig om genus och könsroller och bryta traditioner, och så skulle de argumentera emot allt de lärt sig helt plötsligt. Men de gjorde verkligen sitt bästa hela tiden och debatterna blev jämna. Sedan fick alla ett litet pris i slutet och stora applåder.
Efteråt var alla lättade och log stort och sa att det var deras första debatt de deltagit i och det kändes som en väldigt bra erfarenhet och att de lärde sig mycket. Det känns som jag fick mer självförtroende efter det här sa några av dem.

En tjej blev lite ledsen för hon hade svårt att försvara att en kvinnas plats är i hemmet och argumenten tog slut. Det var jobbigt sa hon, jag tycker ju inte så och sen visste jag inte vad mer jag skulle säga och så kunde jag inte svara på alla publikens frågor. Tårarna rullade nerför hennes kinder en liten stund, men så är det ibland. Vi sa till henne att det är viktigt att kunna argumentera för andra sidan också och att hon lärt sig mycket av det också. Det höll hon med.

På flaket på vägen hem började jag gråta mitt i allt fint, skymningsljuset låg sådär starkt och lyste upp alla ängar och risfält som vi åkte förbi och tjejerna satt och pratade och skrattade uppsluppet. Nu är min tid tillsammans med dem alldeles strax slut och avsked gör ont. Det är som att lämna en liten del av sitt hjärta här med dem. Men jag vet att det måste bli så, och jag har alltid vetat det sen jag kom hit, men avsked gör alltid ont.

Idag har två av tjejerna sagt hejdå och åkt till sina kontor eller släktingar. Bara några kvar nu och alldeles strax ska vi säga hejdå. Jag avskyr avsked för det gör alltid ont.

Dammprojekt i Karenstaten

En av tjejerna som kommer ifrån en stat som gränsar till Thailand(Karen staten) berättar att Burmas militärjunta håller på att bygga flera dammar i deras område. De har tvingat de människorna som bodde där tidigare att flytta ifrån sina hus och risodlingar. De har tvingats fly och bosätta sig på andra platser. De män som bodde där tidigare har nu tvingats arbeta gratis för militärjuntan, med att bygga en damm. De arbetar under hårda förhållanden och får ingenting för arbetet. Militärjuntan använder dammen för att skapa el. El som de sedan säljer till Thailand eller Kina. För pengarna köper de mer vapen till militären i Burma, trots att stora delar av landet saknar tillgång till elektricitet.

Befolkningen mister viktig jordbruksmark som de försörjer sig på. Även regnskog skövlas för byggandet av dammarna. Militären bränner ner byar och skjuter ihjäl människor för att ta över deras mark. När en damm byggts färdigt vaktas den av hårt beväpnad militär, som kontrollerar området runt dammen. Inga obehöriga får komma i närheten. Våldet i området ökar lavinartat, särskilt mot de människor som tidigare levde där. Floden svämmar över när dammen byggts. Vattnet stiger och förstör deras jordbruksmarker och risodlingar. Människor förlorar försörjningsmöjligheten och tvingas lämna sina hus och marker för att fly till Thailand eller till den närliggande jungeln som finns kvar. Där har de varken mat eller sjukvård och många insjuknar i malaria eller andra sjukdomar.


Förra året, 2009 organiserade de protester i de kringliggande byarna runt dammprojektet. Man samlade ihop fingeravtryck av alla de som ville protestera mot dammbygget för att sedan skicka alla protesterna till FN för att få hjälp att stoppa dammprojektet. FN satte då press på militärjuntan, vilket fick dem att stoppa byggandet av en andra damm i samma område. En av tjejerna jag undervisar var med och samlade ihop fingeravtryck i flera byar:

- Vi var tvugna att springa allt vi kunde för att inte bli fasttagna av militären, de sprang efter oss. Vi var rädda för vad de skulle göra om de fick fast oss. Men vi kändes oss trygga att ha vår Karengerilla(arme för folket som bor där) på vår sida, de är beväpnade och skyddar oss ifrån militärjuntan, berättar hon. Tillsammans slåss vi mot militärjuntan för vårt folks rättigheter!

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Una de las chavas viene de un estado que está en la frontera con Tailandia (se llama el estado Karen). Nos cuenta que el militar de Burma está construyendo presas en su área. El militar quema sus pueblos y mata la gente con balazos para controlar sus terrenos. Mucha gente que vivía allí antes ha tenido que huir de sus casas y de sus terrenos. Han tenido que buscar otro lugar para vivir. Los hombres que vivían allí antes han tenido que trabajar a la fuerza sin salario, construyendo las presas del gobierno militar. Trabajan bajo condiciones duras y no les dan nada en cambio. El militar usa la presa para sacar electricidad, lo cual venden a otros países como China y Tailandia. Por el dinero que hacen compran más armas, aunque áreas grandes del país todavía no tiene electricidad.

La población pierde su terreno, y con ello la posibilidad de comer y vivir. También cortan selva lluviosa, jungla para construir las presas. Cuando una presa esta lista, está controlada por militar armada. Nadie fuera del militar puede asesar. La violencia en esta área aumenta sin límite, sobre todo contra la gente que allí vivía antes. El río inunde los terrenos de la gente. Pierden la posibilidad de vivir y comer y tienen que dejar sus casas y huir para Tailandia o esconderse en la selva cercana. Allí no tienen comida ni asistencia médica, y muchos se enferman de malaria y otras enfermedades.

El año pasado, 2009, organizaron protestas en los pueblos cercanos de la presa. Coleccionaron huellas de dedos de todos que estaban en contra de la construcción de la presa, para después mandarles a las Naciones Unidas para recibir su ayuda para parar el proyecto. La ONU presionó el militar, les hizo parar el proyecto con la construcción de la segunda presa en el mismo área. Una de las chavas que estoy dando clases coleccionaba huellas de gente en varios pueblos:

- Tuvimos que correr lo más rápido posible, para que el militar no nos alcanzara, nos estaban persiguiendo. Teníamos miedo de lo que nos harían si nos iban a agarrar. Pero nos sentíamos seguras de tener nuestra guerrilla armada. Ellos nos protejan del militar, me dijo. Juntos luchamos contra el militar por nuestros derechos!


Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Några korta anekdoter

Idag har vi pratat om självförtroende på lektionen. Om vem som har bra självförtroende, om man kan se det på personen och hur man kan träna upp sitt självförtroende. Sen pratade vi om hur det känns att ha dåligt självförtroende. En tjej sa att när man har dåligt självförtroende så tror man inte att man klarar av något. Och när man skriver ett prov så kanske man skriver av någon annan istället för att skriva det man egentligen tänkte, för man tror inte att man har rätt. Sen får man fel för att den andre skrev fel svar som man kopierade. När hon har sagt det blir det lite tyst. Och jag vet att hon gjorde precis så, igår när vi hade prov. Jag tror hon ångrade sig, så jag sa ingenting.

Efteråt satte vi oss alla i en ring med våra stolar, så fick en person i taget sätta sig i ringen och alla fick ge den personen komplimanger, som jag skrev ned på ett papper. Alla fick i tur och ordning säga något bra om personen och så gick vi två varv runt. Några sa saker som vit hy och lång kropp och blir en bra mamma, men också snäll, en bra vän, intelligent och ger aldrig upp. Sen fick personen alla komplimangerna nedskrivna med sig därifrån. Vi avslutade det hela med en stor applåd för alla. Sen sa tjejerna, men du då Sara, du måste också sitta i ringen och få komplimanger! Så då fick jag också sitta i ringen. En tjej antecknade åt mig. Några saker de sa var bra lärare, bra kunskap, diskriminerar inte sina studenter (det var ju tur) , bra ledare, har tur (?) och hon är en stark tjej. Alla skrattade och gick därifrån med stora leenden.

En annan lektion berättade en tjej att hennes mamma och pappa varken kan skriva eller läsa. Och att när hon sitter och läser en bok, vilken som helst så lämnar de henne alltid ifred. De tror att hon studerar något viktigt, eftersom de inte kan se vilken typ av bok hon läser. Sen började alla skratta.

En kväll hör jag skrik och fnissande ifrån vardagsrummet. Två tjejer tjuter och skrattar hysteriskt. Jag frågar vad de skrattar åt. Det hänger spökkläder på en galge här! Vi har frågat alla vems det är, och det är ingen av våra kläder. Den har hängt här jättelänge viskar hon med stora ögon. När jag vänder mig om ser jag min tunna sommarjacka hänga skrynklig på en galge i vardagsrummet. Jag hade tänkt stryka den när jag kom, men behövde den aldrig och lät den hänga kvar. Det är jag som är spöket isåfall sa jag, för det är min jacka. Då började de gapskratta högt igen, sen skrek en tjej till de andra: Det är Sara som är spöket!

En annan dag när jag kommer in i mitt och min rumskompis rum luktar det väldigt illa i rummet. Hon sitter och äter ett kokt ägg som verkligen stinker.
- Hi Sara! You want to try dog-egg?
Jag börjar gapskratta och frågar, vad sa du igen? Hon gör ett nytt försök, dooogeeggg. Jag skrattar igen och säger, vaaa? Då förklarar hon, you know not the hen but the other bird, doooog? Aaaaahh you mean duck? säger jag.(Du menar ankägg?) Då börjar hon också gapskratta och sager, yes I mean the dooock. Det har vi väldigt roligt åt fortfarande och jag retar henne emellanåt och frågar om hon har något mer doogegg att bjuda på.

En annan dag ska jag åka med en av cheferna till vår organisation till ett internationellt möte. Han är en ganska stor man runt 35 år som ofta ser ganska allvarlig ut, fast är väldigt snäll. Vi pratar om vilken tid på morgonen han ska hämta upp mig på sin motorcykel. Jag säger:
- What about if you come here at 7.30? Then we have time to go there and have breakfast before the meeting starts. Då svarar han:
- Oh no, you know then I don´t have time to do my morning exercise you know. Maybe if I come at 8 instead? Then I can finish my morning exercise before you know.
( - Du kanske kan komma runt halv åtta? Så har vi tid att åka dit och äta frukost innan mötet börjar. Då säger han:
Åååh nej, du vet då hinner jag inte göra min morgongymnastik du vet. Kanske om jag kan hämta dig åtta istället? Då hinner jag göra morgongymnastiken innan. )
Jag skrattar lite och går med på det.

Att tillägga är att det även var han som körde mig till kliniken tre dagar i rad när jag hade dengue. Han bor ensam. En dag när jag lämnat blod på kliniken och vi ska tillbaka till kontoret, stannar vi till på seven eleven på vägen tillbaka. Jag köper hygienartiklar och när jag står i kön och väntar på min tur kommer han med tre påsar med rulltårta, muffins och kex i handen. Jag tittar undrande på honom och han säger:
- You know I´m hungry so I bought some lunch.
Då skrattar jag jättemycket och då tittar han undrande på mig.

En kväll när regnet dryper ner kommer han körande på sin motorcykel och kommer in till oss. Han har lite feber säger han. En av tjejerna som också är Kachin,(etnisk grupp) hämtar en konservburk med sardiner. Sen häller hon kokosolja på undersidan av burken och börjar hårt dra den över hans armar, nacke, bröst och rygg tills han är alldeles rödflammig och hans ytliga blodkärl brustit. Han blundar och kvider, det verkar göra ont. Jag frågar varför hon gör så? Då förklarar hon:
- I vår kultur när någon är sjuk så betyder det att blodet är dåligt. När vi gör sönder de ytliga blodkärlen så gör kroppen nytt friskt blod, så då blir vi friska igen. Vi tar nästan aldrig någon medicin, utan gör alltid såhär.

Alltid spännande med burmesisk medicin. Det finns en typ av medicin som kommer ifrån barken ifrån ett träd, som sedan mals ner till ett rött pulver. Sedan blandas det med socker och vatten och lime och man dricker det. Efter ungefär tio minuter sover man gott, hela natten. Man förstår aldrig riktigt vad de innehåller, de burmesiska medicinerna men ibland funkar de. Det är mysigt här på kontoret och jag kommer på mig själv med att småsjunga lite medan jag tvättar för hand. Vi fick tillökning förra veckan, så nu vaknar jag av små pip ackompanjerat av tuppens galande.

Sjukdomar,operationer och bölder

För ett par veckor sedan blev plötsligt flera av tjejerna sjuka. En fick feber, en annan fick ett tryck över bröstet och hosta och en tredje fick två bölder i armhålan. Alla behövde de åka till Mae Tao clinic (som jag skrivit om tidigare, ett sjukhus som ger burmeser gratis sjukvård). En tjej ifrån kontoret och jag åkte med som sällskap till tjejerna och en bil kom och hämtade oss.

På kliniken var det fullt med folk, luften var tjock av olika lukter, damm, mediciner, och sjukdomar. Solen gassade ifrån en klarblå himmel och det var riktigt hett i luften. Vi fick sätta oss och vänta efter att alla tjejerna fått ett könummer. Jag följde med den yngsta tjejen in när det blev hennes tur. De tog blodprov och lyssnade på hennes lungor och tittade i hennes ögon och hals. Sedan fick vi sätta oss och vänta igen. Samtidigt hade en annan tjej vart inne hos doktorn och lämnat blodprov och den tredje tjejen med bölderna under armen var iväg till operation. Hennes ansikte grimaserade av smärta och bölderna såg ut som två svullna läppar under hennes arm, det gjorde så ont att hon inte ville lyfta på armen ens på grund av smärtan som högg henne då. De har tagit henne till operation, sa en av tjejerna. Efter en stund kom hon tillbaka, pupillerna stora och armen i mitella, och ett bandage runt armhålan. De hade opererat henne med en gång, sa de. Hon hade skrikit och de hade skurit av bölderna, som då hade släppt ifrån sig både var och blod. Hennes ögon tittade långt bort, men hon var lättad över att vara klar med operationen. Hon började ta starka smärtstillande tabletter med en gång.


Vi fick sitta kvar en stund och vänta på en tjejs blodprov, de ville se om hon hade denguefeber eller malaria. Väntan blev lång och under tiden försökte en av tjejerna lära mig lite burmesiska, vilket slutade med att alla skrattade högt när de hörde mig. En liten tant som satt bredvid var väldigt nyfiken på mig och frågade vart jag kom ifrån. Sen pekade hon på sina ögon, som var grumliga och berättade att hon var närapå blind och knappt såg någonting. Hon skrattade gott när hon hörde mina burmesiska försök. Sen sprang en av tjejerna och köpte drickor till oss i ett litet stånd över gatan. När hon kom tillbaka gav hon en dricka till tanten som log stort, med de få tänder hon hade kvar.

Efter ett tag fick vi resultaten, en av tjejerna hade denguefeber och fick en del paracetamol och den tjejen jag följt med in hade någon typ av virus, så hon fick också en del piller. Sedan blev vi upphämtade av bilen igen och hoppade upp på flaket på väg tillbaka hem.

Dagen efter behövde tjejen som opererats åka tillbaka till kliniken för att få operationssåret rengjort. Hon behövde sällskap så jag följde med. Vi blev upphämtade av den trevlige men tystlåtne chauffören som brukar hämta och lämna oss när vi behöver åka någonstans med tjejerna. I hans bil hänger ett kors och dinglar ifrån backspegeln och han har en rosdoftande bilparfym i framrutan. Han nickar alltid glatt när han hämtar oss. När vi kom fram till kliniken gick vi direkt till operationsavdelningen. På avdelningen finns ett stort rum med sängar i rader, där både barn, män och kvinnor ligger kvar efter operationer. Vi gick rakt till operationssalen och lade hennes nummerlapp i korgen utanför och satte oss för att vänta i skuggan. Det var många andra som satt utanför och väntade på att få komma in. Hon försökte bjuda mig på en typ av fruktgelé, men jag avböjde. Både för att jag inte riktigt gillar gelé och för att hon nog skulle behöva något själv innan vi gick in. Därefter ropade de upp oss och vi gick in förbi två bås där några blev opererade till slutet där hon fick lägga sig på en brits. De tog av gasbindan och började rengöra såret med alkohol. Hon skrek rakt ut av smärtan och jag höll henne i handen, det var så varmt att händerna nästan gled ur varandra av svetten. Hon slöt ögonen och gnällde tills hon inte kunde längre utan skrek högt rakt ut. Ifrån såren efter bölderna rann det ur lite var och blod. Men den manlige sjuksköterskan nickade uppmuntrande och desinfekterade gasbindan som han sedan puttade in i håligheterna av bölderna. Sen lade han omsorgsfullt på en gasbinda igen. Allting tog nog inte mer än fem minuter, och när hon fick sätta sig upp igen försökte hon le fast jag såg att hon var helt skakad. Jag höll henne lite under hennes friska arm när vi gick ut. Ni måste komma tillbaka imorgon igen, sa sjuksköterskan. Vi måste hålla ordning på såret. Hon grimaserade stort och började sedan fnissa. Aaaaaj jag vill inte tillbaka mer sa hon.

När vi kom ut hade chauffören inte kommit tillbaka ännu. Och hon hade inga pengar på telefonen och jag hade glömt min mobil på kontoret. Inget bra. Medan vi väntade sa hon att hon tyckte vi kunde gå och fika på en teservering som låg nära. Jag höll henne under armen och hon fnissade mellan grimaserna. När vi kom fram till teserveringen satte vi oss på ett bord och hon envisades med att bjuda mig på te och burmesiska kokostoppar som tack. Tet var sött, med kondenserad mjölk i botten. De små kokotopparna var deg med riven kokos och kondenserad mjölk invirat i bananblad som sedan kokats. Det ångade om dem och den söta fuktiga lukten av kokt bananblad kom emot mig när jag vecklade ut det lilla paketet. Solen stod mitt på himlen och vi svettades i skuggan. Hon verkade väldigt nöjd med fikan och pratade ivrigt om allt möjligt och gestikulerade när engelskan tog slut.

På kvällen hade hon väldigt ont. När hennes tabletter slutade verka knöt sig hennes ansikte av smärta. Hon kunde knappt lyfta armen som var het och svullen. Hon fick feber igen och kunde knappt sova alls sa hon.

Dagen därpå åkte vi tillbaka igen. Vi gick in i operationsrummet igen, till sista britsen och hon la sig spänt ner. De tog loss hennes gasbinda och hon ryckte till. När gasbindan lossade var såret rent och det fanns inget var kvar. Hon ryckte till lite och jag tror hon svor, det hade iallafall jag gjort om jag var hon. Men de rengjorde såret snabbt med alkohol och knöt omsorgsfullt om en ny gasbinda. Efter bara några minuter var det klart. Sjuksköterskan räckte oss en påse med gasbinda, alkohol och smärtstillande tabletter. Det ser fint ut nu, sa han. Nu kan ni göra rent det hemma så ska ni se att det läker snart. Hon såg ut som en stor tyngd hade lyfts från sina axlar.

Vi firar med en till fika tycker jag, sa hon glatt och tog mig under armen. Chauffören satt kvar utanför och väntade och hon bjöd honom också på burmesiska kokostoppar och te. Hon pratade en massa på burmesiska och skrattade högt flera gånger. Sen förklarade hon, han (chauffören) är bra vän till min man, så vi känner varandra väl redan. Han har en jättevacker fru och barn i Rangoon. Precis i samma ögonblick började min telefon vibrera och ett okänt nummer kom på nummerpresentatören. Hallå? svarade jag misstänksamt. Då hörde jag den välkända rösten hemifrån ifrån någon som jag jag alltid saknar här. Och blev sådär överraskad och lycklig över att höra hans röst att jag började storgråta på teserveringen. Både tjejen och chauffören började skratta högt och tyckte det var extremt roligt. Men det bjöd jag på.

autoretrato de una chava/ porträtt av en tjej

La semana que ha pasado ha sido muy interesante en muchas maneras aquí. Hemos tenido violencia domestica como tema en las clases y surgieron discusiones profundas y interesantes.

Hemos hablado sobre los estereotipos de hombres y mujeres y sus experiencias de violencia doméstica en sus comunidades. Una de las chavas se abrió mucho y en inglés con mucho esfuerzo compartió partes de su vida. Cuando era pequeña se murió su mama. Después su papa volvió a conocer otra mujer, que no la trató bien. Su papa tomaba mucho alcohol todos los días y no tenía trabajo. La mujer le maltrataba mucho en su casa, la mordía y la golpeaba. Con el conocimiento de su papa que no intervenía. Ellos dos formaban un equipo contra ella, nos estaba diciendo, y sentía angustia en su casa. Nos enseñó las marcas de los dientes de la señora en su mano la cicatriz todavía como una marca oscura en su piel.

Iba a la escuela, a la primaria pero por la situación en su casa por fin su tía en Rangoon, (una ciudad grande birmanesa) le dijo a su papa que ella quería cuidarla. Tenía que salirse de la escuela y se fue para Rangoon. En la casa de su tía no atendió la escuela. Se quedo trabajando en la casa de su tía, mientras sus primos iban a la escuela. Ella se levantaba muy temprano para limpiar, cocinar y cuidar al bebe de la casa. Luego iba a la tienda de sus tíos para trabajar allí todo el día. En la tarde regresaba del trabajo para hacer más oficios, cocinar, lavar la ropa de la familia antes de por fin caer a la cama. Dijo que sus tíos eran muy buenas personas, su tío doctor y su tía la dueña de la tienda donde trabajaba casi todos los días.

Luego siguió para Thailandia, Mae Sot. Aquí costaba un poco entenderla su historia pero en alguna manera terminó con los 16 años trabajando en una fábrica de textiles por dos años. En la fábrica vivía en un cuarto pequeño con otra gente, y le daban de comer en el mismo lugar. Trabajaba muchas horas todos los días, costurando y cortando fabricando ropa que tal vez llega a Europa o Suecia para la venta.

Después por lo que nos explicó sigió a una organización birmanesa que trabaja para su grupo. Allí cuando surgió la oportunidad de que ella pudiera ir aquí a SYCB (Student Youth Congress of Burma) para atender el curso de derechos humanos, inglés, democracia, la sociedad civil, sciencias políticas y computación le dieron al oportunidad. Y aquí esta ahora, siempre sonriendo todos los días y esforzándose mucho en inglés. Con ganas de aprender y siempre cuidando a los demás. Su risa es como un río pequeño claro con gotas de cristal que pasan por unas piedritas de la selva. Y ha aprendido mucho en esos meses aquí.

Acaba de atender un curso sobre HIV/sida en birmanes, fue un workshop de 5 días. Regresó encantada con tantas ganas de compartir con nosotros sus nuevos conocimientos y su inglés no le alcanzaba pero insistía y se esforzaba para compartirlo conmigo y los demás. Siempre oigo su risa clara por la casa, y le fascina ver caricaturas como el Tom y Jerry en la tele. Cada semana tienen que escribirme un diario de sus pensamientos y sentimientos por el momento. Y ella me pone que lo que realmente disfruta aquí es aprender pero también tener el tiempo libre, que antes no lo tenía casi nunca, por eso lo valora mucho.

Yo creo que el conocimiento y la capacitación de las mujeres o a cualquier grupo que les hace falta otras perspectivas y autoestima es una llave para mejor poder reflexionar sobre su vida, sus experiencias y cambiar un poco la perspectiva. Además el proyecto aquí de poder compartir sus experiencias todas las chavas, vivir juntas y estudiar juntas es algo muy valioso. Mi esperanza es que se llevan mas confianza, mejor autoestima y que puede sentir aun mas su valor y creer en sí misma como persona. Yo creo que a veces el conocimiento puede ayudar a subir la autoestima y agregar una perspectiva distinta a la vida. Y muchas, sobre todo mujeres necesitan creer mas en sí mismas y necesitan saber que el lugar que ocupan es valioso y que tienen el mismo valor que los hombres, y que ellas también tienen mucho que aportar con sus pensamientos y opiniones. Que la sociedad es un equipo mixto para mejorar la situación para todos. Y que tienen la fuerza para tomar la decisión de sus vidas y volar libre.

La risa de la chavita me reconforta, es como un río claro, profundo y fuerte y yo se que ella con su nuevo conocimiento sigue su camino, adelante.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------

Veckan som gått har vart väldigt intressant på många sätt. Vi har haft våld i hemmet som tema och lektionerna har medfört lärorika och fördjupade diskussioner.

Vi har pratat mycket om stereotyper mellan män och kvinnor och deras egna erfarenheter ifrån våld i hemmet i sina orter. En av tjejerna har öppnat sig mycket och delade med sig av sina erfarenheter på engelska, hon ansträngde sig verkligen för att berätta för oss.

När hon var liten dog hennes mamma. Efter träffade hennes pappa en annan kvinna, som inte behandlade henne bra. Hennes pappa drack alkohol varje dag och hade inget jobb. Hennes styvmor misshandlade henne ofta i hemmet, hon bet henne och slog henne. Hennes pappa visste om det men reagerade inte. Hon berättade att hennes pappa och hennes styvmor bildade ett enat team emot henne, och att hon mådde dåligt hemma. Hon visade upp sin hand, där ett mörkt ärr efter hennes styvmoders tänder finns markerat mörkt emot hennes hy på handryggen.

Hon gick i skolan, låg och mellanstadiet men hade mycket problem pga situationen i hemmet. Tillsist bröt en av hennes fastrar som bor i Rangoon in, och sa att hon kunde ta hand om henne och att hon kunde flytta dit. Hon fick hoppa av skolan för att flytta till Rangoon. Hos hennes faster fick hon inte fortsätta sin skolgång utan stannade och arbetade i hemmet. Hon gick upp tidigt varje dag för att städa och laga mat och tvätta familjens kläder. Därefter fortsatte hon till sin fasters butik där hon arbetade hela dagen. När hon kom hem fortsatte hon att städa, laga mat och ta hand om sin lilla kusin som var bebis, tills hon stupade i säng. Hon säger att hennes faster och farbror är bra människor, hennes farbror är doktor och hennes faster ägare till butiken där hon arbetade varje dag.

Därefter fortsatte hon sin resa till Thailand, Mae Sot. Här är hennes historia lite svår att följa med i, men på något sätt fick hon arbete i en textilfabrik här vid sexton års ålder, där hon arbetade i två år. På fabriken bodde hon i ett litet rum som hon delade med flera andra som jobbade där, hon fick mat och husrum på samma ställe som hon arbetade. Hon jobbade många timmar med att sy, klippa och färdigställa kläder som kanske hamnar i Europa eller Sverige tillsist.
Efteråt vad jag förstod så fick hon kontakt med en burmesisk organisation som arbetar med hennes etniska grupps rättigheter. Där fick hon tillfället att komma hit, till SYCB (Student Youth Congress of Burma) och vara med i Women Internship och få lära sig; engelska, demokrati, mänskliga rättigheter, politik, datorkunskap m.m. Här är hon nu med mycket motivation att lära sig och tar alltid hand om alla andra.

Hennes skratt är som en liten klar flod som rinner inne i regnskogen kristallklar, förbi stora stenar. Hon har lärt sig mycket på sina månader här. För några veckor sedan var hon på en kurs för att lära sig mer om hur man skyddar sig mot HIV/aids under 5 dagar. Hon kom tillbaka med en massa inspiration och ville dela med sig till oss alla här med sin nya kunskap, hon ville berätta så mycket för mig att engelskan inte räckte till, men hon fortsatte med gester och miner ändå. Varje dag hör jag hennes klara skratt i huset, hon älskar att se på tecknat och särskilt Tom och Jerry får henne att skaka av skratt. Varje vecka skriver tjejerna dagbok till mig och delar med sig av sina tankar och känslor för stunden. Där skriver hon att hon trivs bra här och gillar att lära sig mycket. Men också hur hon uppskattar sina lediga stunder enormt, hon har inte vart ledig så mycket innan så det är värdefullt för henne.

Jag tror att kunskap och utbildning av kvinnor eller vilken annan grupp som helst som inte fått ta del tidigare, kan ge nya perspektiv och förnyad självkänsla. Det blir som en nyckel för att kunna reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och byta perspektiv. Även att projektet här betyder att tjejerna får bo tillsammans med andra tjejer ifrån olika etniska grupper är något väldigt värdefullt. Mitt hopp är att de alla kan ta med sig nytt självförtroende och att de kan känna sig värdefulla som personer och tro på sig själva. Jag tror ibland att kunskap kan hjälpa till att stärka vår självkänsla och ge oss ett nytt perspektiv som förändrar våra liv. Och många, särskilt kvinnor behöver mer tro på sig själva och de behöver veta att deras plats är värdefull och att de är lika viktiga som männen och att de också har mycket att tillföra med sina reflektioner och åsikter. Att samhället är ett mixat team för att förbättra allas situationer. Att de har kraften att ta sina egna beslut och flyga fritt.

Hennes skratt inger trygghet, det är som en klar flod, djup och stark och jag vet att med kunskapens hjälp kommer hon att fortsätta sin väg, framåt.

Sara