I flyktinglägret

Vi var tillbaka på kontoret vid midnatt igår. Håret var kladdigt av sardinsås och kläderna fläckiga. Vi kom till flyktinglägret igår eftermiddag, jag och två andra tjejer ur burmautskottet, s-studenter. Vi hade köpt med oss en del filtar för att ge till de som behövde för natten. En droppe i ett hav visade det sig.
När vi kom fram såg vi ett hav av människor, det var fullt av folk som satt på mattor, låg ner, stod och väntade eller tog hand om sina barn. Stämningen var spänd på gränsen till desperation när vi gick in i lägret, människor har fördrivits ifrån sina hus och förlorat allt. Över tio tusen människor hade samlats i det läger vi besökte igår.



När vi kom fram till röda korsets tält såg vi att de höll på att öppna burkar med sardiner i tomatsås och hälla ner i en stor hink. Sen fördelades lite sardiner och sås och ris i plastpåsar som sedan skickades vidare till människor som stod och köade för att få någonting att äta. Vi satte oss ner och började ösa sardiner i plastpåsar tillsammans med många andra. På löpande band öste jag ner en bit sardin och två skedar tomatsås i varje plastpåse och skickade sedan den vidare till en kille som stod bredvid. Han fortsatte att skicka den vidare på löpande band, tills den nådde de som stod och köade och väntade på mat. Jag vet inte hur länge vi satt där och öste sardiner, jag vet bara att jag öste, öste och öste med skeden att byxorna blev fläckiga, håret kladdigt och att vi fortsatte ösa.

Tillsist tog riset slut. Och trots våra ansträngningnar så hade bara en liten del av alla i lägret kunnat få en påse med ris och sardiner och en flaska vatten. Vi tog en paus allihopa medan vi väntade på några som skulle åka och köpa mer ris. Restauranger, privatpersoner och organisationer har alla skänkt mat till de som tvingats fly. Många många frivilliga dök upp när vi satt och jobbade och började genast att hjälpa till och skicka mat eller vatten till de som väntade. Det var vackert att se hur alla jobbade tillsammans.

Efter ett tag kom de tillbaka med stora lådor, i lådorna fanns stora påsar med ris och ägg. Men påsarna var för stora och skulle räcka till alldeles för få, så vi började dela upp dem på plasttallrikar som vi sedan skickade iväg till de som väntade. Vi jobbade snabbt och alla ställde upp sig i en kedja där vi skickade påsarna och tallrikarna med mat emellan oss. Sedan stod människor på kö och fick gå igenom vår kedja där vi gav dem en flaska vatten och en påse mat. Många många barn och gamla gick sakta igenom. Barnen storögda och de gamla med nedböjda huvuden. Det går knappt att förstå. Det gör så ont att se, för att orka fortsätta så behöver man stänga av, och bara fokusera på att göra det man ska göra. Skicka, dela upp ris, dela ut påsar. Skicka, dela upp ris, dela ut mat. Adrenalinet pumpade i kroppen och i luften, alla jobbade så snabbt de kunde men riset tog slut igen. Vi väntade på en ny leverans men det kom ingen. Tillsist hade några fått tag på en stor gryta med bara ris som de delade ut i små tallrikar till de som väntade. Det gjorde ont att se att hur jäkla mycket vi än jobbade, hur mycket vi än delade ut så kunde vi aldrig nå ens en liten del av alla där.



Tillsist fanns det ingen mer mat kvar. Inget mer att dela upp eller dela ut. Vid midnatt gick vi alla ut tillsammans som arbetat ihop och klättrade upp på ett flak och åkte tillbaka till våra kontor. Vi var så trötta, arga, chockade, ledsna men också glada att se så många arbeta tillsammans. Några klättrade upp på taket, andra fick stå utanför och hänga sig fast i flaket när vi åkte genom natten. Kylan började krypa på, den kalla perioden är här nu och många har frusit inatt.



Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Flyktingar, demokrati, samhälle, politik