Mr davis och de spräckliga bergen

Undervisningen denna veckan har mest av allt handlat om att lära känna varandra. Vi har lektion tre timmar på förmiddagen och en timma på eftermiddagen. Vi började första dagen med attalla fick göra varsin liten dialog för att presentera sig för varandra. När två tjejer står och redovisar och berättar vad de heter och var de kommer ifrån så kommer plötsligt den tredje tjejen ifrån gruppen fram till dem och säger högt: Hello my name is Mr Davis. How are you? Alla bröt ut i gapskratt.

Därefter har vi repeterat en del grammatik och alla tjejerna har fått skriva lite dagbok till mig om vad de tycker om lektionerna. De flesta tycker om dem, men tyckte att jag pratade för fort och så ville de gärna ha mer läxor. Jag tog till mig kritiken och delar nu ut läxa varje lektion och försöker dra ner lite på takten, de verkar trivas med det. Vi hade en brainstorming där alla fick säga alla länder de kom på, så skrev vi upp dem på tavlan. Därefter delade vi upp dem i olika världsdelar, det var nog nyttigt. De tyckte det var klurigt att placera dem i olika världsdelar. Att Afrika inte är ett land fick vi återkomma till flera gånger.

Tjejerna är oftast väldigt glada och positiva och skrattar mycket på lektionerna. De har alla väldigt olika bakgrund, några har föräldrar som är risbönder i norra Burma och någons pappa jobbar på bank. Någons mamma gick bort när hon var liten, och hennes pappa lämnade henne att växa upp med sin faster. Hon har gått ut mellanstadiet men inte mer. Två tjejer avslutade gymnasiet och påbörjade studier efteråt. Någon hoppade av högstadiet för att hennes föräldrar inte hade råd att betala skolavgifterna, så hon började hjälpa till hemma istället. Någon är precis nygift och har lite svårt att koncentrera sig på lektionerna, tankarna svävar på annat håll. Tjejerna har därför olika nivå på engelska och olika lätt att ta till sig olika saker. Men de flesta är väldigt ambitiösa och suger åt sig allt de lär sig som svampar!

Tjugo minuter utanför Mae Sot ligger ett stort berg av sopor, stadens soptipp. På soptippen bor över 100 burmesiska familjer som flytt ifrån Burma. De försörjer sig på att samla ihop plast på soptippen som de sedan säljer vidare för återvinning. När sopbilen kommer körande för att tömma sina sopor flockas människor ifrån hela soptippen runt bilen för att hitta de största plastbitarna först. Igår tog munken King Zero och några av hans kollegor med oss dit.

Soptippen ser på håll ut som en spräcklig bergskedja. Området runt soptippen består utav fina villor med stora grindar utanför. Men på soptippen har man inga grindar eller stora villor.

När vi hoppar ur bilen kommer flera pojkar springande emot oss. King Zero har med sig en stor låda med kex som han delar ut till barnen som kommer springande. De vuxna närmar sig också långsamt, alla hälsar och utbyter artighetsfraser, det är inte första gången de kommer hit till soptippen. En av King Zeros kollegor säger till oss att följa med uppför sopberget för att prata med några av de familjer som bor där. Vi hoppar mellan olika sopor som sjunkt ner i dyn som omger soptippen, regnperioden har satt sina spår. Uppför kullen av sopor går vi långsamt, marken består utav gammalt tyg, gamla flaskor, söndriga kläder, här och där någon sko och en hel del nedtrampade sopor som inte går att identifiera. Det har blivit nästan som en liten stig som vi följer uppför.

Vi kommer fram till ett enkelt trähus och hälsar på kvinnorna som sitter inne i huset. Vår guide säger att vi gärna får ställa frågor till dem om vi vill. Det känns lite konstigt att stå på soptippen och se dem i deras hus och börja ställa frågor. Men nyfikenheten tar över och jag tar fram mitt anteckningsblock. En av kvinnorna ler stort mot oss och svarar gärna på frågor säger hon, guiden verkar känna henne sen tidigare. Hon är ensamstående och har bott på soptippen i drygt tre år.



Om man säljer plast ifrån soptippen i Thailand tjänar man dubbelt så mycket som man gör i Burma som jordbrukare. Historien är densamma för de flesta som bor här, de har flytt ifrån Burma på grund av ekonomiska skäl. De klarar inte att försörja sin familj på det de kan få ihop där. De hoppas att läget i Burma ska bli bättre så att de ska kunna återvända snart. Men än så länge talar ingenting för en förändring.

På klädstrecket hänger några kjolar som rör sig i brisen, solen steker ifrån klar himmel och flugorna surrar på soptippen. Soptippen som är hem för över tvåhundra burmeser som bor där för att det helt enkelt är bättre där än i Burma. De skrattar emellan sig och ler stort emot oss, ett litet barn gnäller lite och tystas av sin mamma. Vardag på soptippen, några utländska människor kommer och hälsar på en liten stund och går sedan vidare med sina nya upplevelser.

Munkarna har öppnat en skola för burmesiska barn i närheten av soptippen, så att de ska kunna få rätt till utbildning på sitt eget språk. Polisen kommer två gånger om året och förstör allt som de byggt upp på soptippen, deras hus och möjligheter till försörjning. Allt som de byggt. De är ju trots allt illegala, papperslösa. Utan papper inga rättigheter. När polisen kommer rusar befolkningen ner och gömmer sig i den närliggande skogen bredvid, tills kusten är klar. De är rädda för att bli deporterade. Då tar de sig tillbaka för att börja om på noll, med att bygga upp sina hus på nytt och skapa ett drägligt liv där. Ett liv som vi bara besöker under några timmar en vanlig lördag på soptippen utanför Mae Sot.
Sara
_______________________________________________________________________________
La enseñanza esta semana se ha enfocado sobre todo en conocernos. Tenemos clase tres horas en la mañana y una hora en la tarde. Empezamos el primer día con la tarea de hacer un dialogo para presentar enfrente de todas en el salón. Cuando dos chavas están presentando su dialogo diciendo como se llaman y de dónde vienen se acerca la tercera chava del grupo de repente y les dice bien fuerte: Hello yo me llamo Mr Davis. Cómo están? Todas nos empezamos a reirnos bastante.

Además hemos repetido un poco de gramática y me han escrito un poco de diario para decirme que piensan de la clase. A la mayoría les gustan las clases, pero piensan que hablo demasiado rapido y quieren que les doy mas tareas para hacer fuera de la clase. Tomé su critica al pecho entonces ahora todos los días les doy tareas y intento hablar un poco más lento, yo creo que vamos bien. Un día teníamos un poco de brainstorming de países en ingles en la pizarra, o sea todas tenían que decir todos los países que conocían en ingles. Después los colocabamos en el continente dónde pertenecen geográficamente. Que Africa no es un país teníamos que repetir varías veces.

Las chavas están felizes y muy positivas y se ríen mucho en las clases. Todas tienen pasados muy diferentes, los papas de algunas son campesinos que siembran arróz en el norte de Burma, y el papa de alguien trabaja en un banco. La mama de alguien murió cuando era niña y creció con su tía. Ha terminado la primaria pero nada más de estudios. Dos chavas terminaron el preparatorio y empezaron otros estudios después. Alguien se salió de la secundaria porque sus papas no pudieron pagar la escuela, entonces se quedó ayudandoles en casa. Alguien esta recien casada y le cuesta concentrarse en las clases, sus pensamientos se van volando a otros lados. Entonces ellas tienen niveles diferentes de inglés y tambien del aprendizaje. Pero la mayoría si tienen muchas ganas de aprender y agarran todo lo que aprenden como unas esponjas!

Viente minutos fuera de Mae Sot hay una montaña muy grande de pura basura, el centro de basura de la ciudad. Alli vive más de 100 familias burmesas que huyeron de Burma. Se mantienen de recolectar plástico de basura que después venden al reciclaje. Cuando viene el camilló para vaciar la basura la gente se junta para encontrar los pedazos de plástico más grandes primero. Ayer nos llevó allí el monje King Zero y sus compañeros.

De distancia la montaña de basura parece una cadena de montañas de varios colores. El barrio alrededor está formado de casas bonitas con portónes grandes fuera. Pero en la montaña de basura no hay portónes ni casas grandes y bonitas.

Cuando salímos del carro algunos chichitos venían corriendo hacia nos. King Zero se había llevado una caja grande de galletas y empezó a repartirlas entre los niños. Los adultos se acercaban poco a poco, todos se saludaron y intercambiaron frases de cortezía, no era la primera vez que llegaron alli. Un compañero de King Zero nos dijó que iríamos a subir la montaña de basura para conocer a algunas de las familias que viven alli. Brincamos entre la basura que estaba hundiendose en el lodo humédo que rodeaba el lugar, la epoca de lluvia si ha dejado sus huellas. Subimos la colina de basura lentamente, pisando tierra hecha de tela vieja, botellas viejas, ropa rota y por aqui y allá algún zapato y más basura que no se podía identificar. Casi se había hecho un caminito de subida.

Llegamos a una casa sencilla y saludamos a las mujeres que estában adentro de la casa. Nuestro guía nos dijó que podíamos hacer preguntas a las mujeres allí. Se sentía un poco extraño estar entre la basura y verles y empezar y hacerles preguntas. Pero la curiosidad ganó y sacé mi cuaderno. Una de las mujeres nos sonría y contestó que con mucho gusto le podíamos hacer preguntas, parece que se conocían el guía y ella desde antes. Es soltera y lleva mas de tres años viviendo entre la basura. Si uno vende plástico de basura en Thailandia se gana el doble de lo que se gana un campesino en Burma. Es la misma historía para todos los que viven allí, se han huido de Burma por razones económicas. No pueden mantener su familia con lo que pueden reunir en Burma. Esperan que todo se mejora en su país para que puedan volver pronto. Pero todavía no hay nada que dice que las cosas van cambiando.

En la cuerda de tender ropa estan colgadas unas faldas que se mueven un poco en la brisa, el sol quema desde el cielo claro y las moscas zumban alrededor de la basura. La montaña de basura es residencia por más de doscientos burmeses que allí viven porque la situación esta major allí que en Burma. Se ríen entre ellas y nos sonríen, un niño se queja un poco y su mama le hace callar. Un día cotidiano en la montaña de basura, llegan unos extranjeros a visitar un ratito y siguen despues con sus nuevas experiencias.

Los monjes han abierto una escuela para niños burmeses cerca de la basura, para que puedan adquirir educación en su propio idioma. La policia llega dos veces al año y destruyen todo lo que construyeron alli entre las montañas de basura, sus casas y sus posibilidades de ganarse la vida. Realmente todo lo que crearon alli. De todas maneras son ilegales, sin papeles. Sin papeles no derechos. Cuando llega la policia la gente baja corriendo para esconderse en el bosque alrededor, hasta que ya se han ido otra vez.Tienen miedo de que la policia los deportan. Al rato regresan para empezar de zero otra vez, a construir una casa nueva y crear una vida aguantable. Una vida que nosotros solo visitamos durante unas horas un sabado cotidiano en la montaña de basura fuera de Mae Sot.

Sara