internationella ungdomsdagen och demokrati

Förra veckan var det International Youth Day och därför bestämdes att vi skulle ha en dag med presentationer av tjejerna om situationen för unga i deras byar/orter. De hade förbrett en sedvanlig banderoll med guldbokstäver inför dagen som de jobbat på hela kvällen innan.

Därefter förbredde de sig på förmiddagen och skrev ihop en kortare presentation. Jag sa till dem att vara aktiva i den efterföljande diskussionen och komma med egna åsikter och inlägg i debatten. På de flesta diskussioner jag har varit på är det bara män som talar länge och väl, oftast samma fåtal av män som talar på varje möte.
Efter presentationerna följde en diskussion med inbjudna gäster ifrån flera olika organisationer, bland annat en man som var aktiv i 1988 års studentuppror emot militären i Burma. Även en man som arbetar inom en ungdomsorganisation medverkade på debatten och ordförande i vår organisation SYCB(Student Youth Congress of Burma) Naw San.

Diskussionen inleddes med att mannen ifrån studentupproret 1988 började prata länge och väl. Eftersom diskussionen var på burmesiska så förstod jag inte vad det var han pratade om, men jag kunde se att tjejerna inte var särskilt intresserade. De tittade uttråkade bort eller stirrade på någon punkt långt borta, gäspade och gnuggade sig i ögonen. Mannen fortsatte att prata oavbrutet i dryga 30 minuter, ibland avbröt en annan kille honom med någon typ av fråga och då fortsatte han igen och höll låda. Jag kände mig dum som sagt till tjejerna att vara aktiva och inte vara blyga utan delta i diskussionen, när det inte gavs något som helst tillfälle för dem att komma in i diskussionen.

Tillsist kunde jag inte låta bli, utan jag avbröt mannen och killen i deras gemensamma diskussion och sa försiktigt;
- Jag antar att det du berättar är väldigt intressant för många, men jag tycker det är viktigt att alla kan få möjlighet att vara med i diskussion också, så vi kanske skulle kunna fördela ordet runt? Han tittade häpet och lite upprört på mig, varpå en annan av männen sa
- Men alla som vill får ju prata, det är bara att prata. Då sa jag att man kanske inte kände sig så bekväm i att behöva avbryta någon, utan att man kanske skulle kunna ge mer möjlighet till de andra att få säga vad de tyckte. Jag fick mer upprörda blickar varpå en annan man sa
- Men det här är ju som en familjediskussion, ALLA som vill får ju säga vad de vill, alla känner sig hemma här. Jag började känna mig väldigt obekväm och fick en del hårda blickar, mannen som hållt sin monolog suckade och stönade högt och drog med handen över pannan och skakade muttrande på huvudet åt mig. Tjejerna började fnissa i den obekväma tystnaden som följde. Jag började undra om det verkligen var så smart att försöka påpeka att ingen annan släpptes in.

Så försökte jag en sista gång, att förklara att det är mer intressant om fler får vara med och prata och att en del kan känna sig blyga om de måste avbryta en pågående diskussion. Monologmannen himlade med ögonen åt mig. Därefter fortsatte han prata, då högg en av tjejerna direkt in och diskuterade med honom. Hon pratade allvarligt och fick flera nickar ifrån de andra och gestikulerade. Hon fortsatte sedan att argumentera med monologmannen under en stund. Därefter började en andra tjej prata, jag kunde se på hennes ansiktsuttryck att hon sa emot honom på något sätt och hon argumenterade en stund och verkade berätta om något som upprörde henne. På det svarade en tredje tjej som tog ordet och pratade allvarligt en längre stund, en kille försökte avbryta henne då skakade hon bara på huvudet höll upp handen och sa ”ursäkta” och fortsatte tills hon var klar. Diskussionen blev plötsligt mer allsidig och tjejernas intresse hade vaknat alla såg intresserade ut och lyssnade och några deltog. Ordförande i vår organisation Naw San satt och log med hela ansiktet och såg nöjd ut när tjejerna berättade något, och frågade de som inte sa något vad de tyckte.

Därefter frågade de mig om ungas situation i Sverige och hur unga organiserar sig. Jag berättade om många ungas oengagemang i Sverige, och att få unga idag faktiskt tänker på att vi är ett demokratiskt land utan att för många är materiella saker viktigare. Jag berättade också om att det finns många unga som tex organiserar sig i elevråd och ungdomsförbund som kontrast.

Efter diskussionen log monologmannen till mig och nickade. Jag frågade en av tjejerna som hade pratat under diskussionen om vad hon hade sagt. Hon sa;
- Jag sa till honom att han berättade en bakgrundshistoria väldigt länge, som vi alla redan känner till. Och att han skulle komma till poängen. Han sa en massa alla vi redan visste och vi ville ha en annan typ av diskussion. De har skinn på näsan och vet precis vad de vill många av tjejerna. Det är häftigt att se att de vågar säga ifrån med den väldigt hierarkiska modell som finns i Burma, där mannen pratar och kvinnan lyssnar oftast. Detta återfinns även i demokratirörelsen. Jag tror inte det är av ondska utan helt enkelt av vana. Man tror också att det är så det ska vara och tänker inte på ett annat alternativ, och man tror att alla känner sig hemma och kan prata om de bara vill.

De var väldigt intresserade av att höra om Sverige och ungdomar i Sverige, flera av dem tog anteckningar. Ibland tror jag att det finns en stor glorifiering av ett demokratiskt land(självklart måste ett land vara demokratiskt för att kunna fungera) men att det också finns andra stora problem i ett demokratiskt samhälle som nog glöms bort ibland i kampen för demokrati i Burma. Samtidigt så ska man ta ett steg i taget, och man kan inte veta hur demokratin i Burma kommer att se ut när den kommer. Just nu är kampen för demokrati i Burma den stora frågan. Men det är nog viktigt också att inte tro att demokrati ordnar ett helt samhälle i harmoni och ha med sig det i kampen. Samtidigt kan jag imponeras av många burmesers visioner om att bygga upp ett helt civilsamhälle i exil, som sedan ska forma ett demokratiskt Burma när militären faller.

Jag frågade en kille som vart politisk fånge i Burma en gång;
- Men under alla år du arbetat för demokrati i Burma, har det skett någon förändring eller förbättring? Han svarade ärligt:
- Nej inte alls.
- Men hur kan du då fortsätta kämpa varje dag? Tror du verkligen själv på en förändring?
- Jag tror inte,VI tror inte på en förändring i Burma, vi vet att den kommer att komma, förr eller senare. Det är imponerande att man är så säker på en förändring, utan att kunna se några tecken på den och att man envist jobbar vidare utan att tappa hoppet.

För att vara klyschig och citera Burmas mest kända kvinna Aung San Suu Kyi:

”Allt militären har är vapen.”