Resan till Laos

Jag insåg till min förskräckelse att mitt thailändska visum hade gått ut förra måndagen! När det thailändska visumet går ut måste man betala cirka 100 kr per dag i avgift för varje dag man har stannar utöver sitt visum. Det hade redan gått tre dagar över mitt visum och jag var tvungen att snabbt komma ut ur Thailand.

Närmsta landet är Burma, och den burmesiska gränsen ligger bara tio minuter med minibuss ifrån Mae Sot, så sagt och gjort, tisdagmorgon begav jag mig iväg till centrala Mae Sot för att ta en minibuss till burmesiska gränsen. Där kan man gå över en bro till Burma och få sina stämplar i passet och förnyat visum i 30 dagar. Man stannar några timmar på den burmesiska sidan och går sedan tillbaka till Thailand med nytt visum.

När jag kom fram till marknaden i Mae Sot och frågade mig fram till rätt minibuss kändes allt ganska bra, jag var ju bara tre dagar försenad med stämpeln och skulle ta en liten promenad över gränsen och tillbaka. Sen skulle allt vara klart tänkte jag lugnt.
På flaket på minibussen omgiven av marknadsvaror, stora påsar med ris, fullt med människor på väg till en annan marknad för att sälja frukt och grönsaker sitter en liten tant mittemot mig. Hon är väldigt smal och lite knotig med fårat ansikte med varma och pigga ögon som lyser i hennes ansikte. Hennes hår är prydligt flätat. Hon ler mot mig och nickar när jag möter hennes blick. Hon sitter och äter en väldigt liten skål med nudlar ifrån marknaden vi lämnar bakom oss. Inte större än en liten kaffekopp. När hon ser att jag tittar på henne sträcker hon fram sin lilla nudelkopp och vill bjuda mig på sina sista nudlar. Jag skakar på huvudet och klappar mig på magen i ett försök att visa att jag är mätt. Hon nickar lite och fortsätter äta ur sin lilla nudelkopp medan hon ler litegrann.
Hennes väninna sitter bredvid mig och pratar högljutt på något som jag antar är burmesiska och gestikulerar till de andra kvinnorna på flaket. Efter en resa på cirka tio minuter ropar en kvinna till mig: Miyawaddy! Miyawaddy! Det är namnet på gränsstationen där jag ska gå över. Jag sicksackar mig förbi alla på flaket och hoppar ner och tackar på den lilla burmesiskan jag har lärt mig.

Jag står på en stor väg och undrar lite vart gränsen egentligen ligger, jag ser inga människor runtomkring mig. Jag går fram till en thailändsk herre i tighta militärkläder och välputsade skor som står vid någon sorts vaktkur. Han skrattar artigt när jag försöker förklara att jag ska gå över till Burma för mitt thaivisum har gått ut och skakar på huvudet. ”Border Myanmar closed, fighting a lot of fighting Myanmar” säger han och pekar bortåt. Jag känner paniken komma krypande lite, och frågar dumt ”When open again?” ”Don´t know fighting a lot of fighting” svarar han brett leende. Jag visar mitt visum och försöker få honom att ge mig någon sorts stämpel men han skrattar bara och skakar på huvudet och sager “Laos, go Laos”. Det verkar alltså inte bättre än att jag måste åka hela vägen till Laos för att få nytt visum, en bussresa på cirka 15 timmar.

Tillbaka på kontoret får jag en detaljerad vägbeskrivning till Vientiane, Laos huvudstad samt hur jag tar mig till Thailändska ambassaden där och vad jag ska tänka på. Det blir en väldigt viktig lapp som jag bär med mig för att veta hur jag ska komma vidare till Laos.

Onsdagmorgon är jag uppe innan tuppen. Han ligger faktiskt och sover under grannens hus, hans fjädrar sticker ut när jag smyger iväg med min ryggsäck packad för några dagar i Laos och vägbeskrivningen och passet väl nedstoppat i min väska. Ett hundgäng på fem stora gathundar har lyckats knuffa upp grinden till vårt kontor och står på verandan och skäller och morrar åt varandra. Jag försöker skrämma iväg dem och går sedan ut på gatan för att vänta. De står kvar i grupp utanför och morrar mot mig, en av dem närmar sig med tänderna blottade och jag får hjärtklappning och bestämmer mig för att vänta bakom grinden. Hundgängen är värst tidig morgon eller sen kväll, när det är svalt och de är extra kaxiga.

En kille som jobbar på kontoret kommer och hämtar upp mig för att köra mig till busstationen på sin motorcykel. Vi stannar till inne i Mae Sot vid ett litet stånd vid gatan där två kvinnor står och säljer samosas. Det osar gott från deras stånd, och den äldre kvinnan räcker mig en för att provsmaka. Den är fylld av currykryddad potatis och lök och smakar ljuvligt. Jag får hjälp att köpa en stor påse samosas som färdkost. Sedan släpps jag av vid busstationen där jag väntar på den första minibussen.

En liten farbror i grön uniform kommer gående och ropar: Phitsanoluk! Phitsanoluk! Jag följer med honom till en minibuss och frågar när den går. Han säger klockan åtta, men redan klockan sju sitter tre personer och väntar i minibussen så jag går in och sätter mig. Tio över sju kör han iväg med bussen och stannar till på en busstation i andra änden av staden där en massa folk kliver på och packar in väskor och påsar i bussen. Vi kör runt en stund i Mae Sot, stannar till hemma hos någon vän till chauffören och lastar på några stora säckar som han noggrannt surrar fast inne i bussen. Sen kör vi äntligen iväg, vägarna är serpentinformade så jag börjar bli illamående efter bara en kvarts bussresa och biter ihop käkarna hårt. Men jag klarar mig igenom de första fyra timmarna.
Vi kommer fram till nästa busstation där jag snabbt får hoppa av för att hoppa på nästa bussetapp, med destination Odon Thani.

Bussresan till Odon Thani tar cirka sju timmar. Konduktören är en rolig gubbe som verkar skoja litegrann med hela bussen. Ibland verkar skämten handla om mig, men det är mest en känsla jag får. Alla skrattar varmt och glatt och sneglar lite på mig. Jag slumrar till efter en stund och vaknar till av några ytterligare skrattsalvor. När jag tittar upp har skojsiga konduktören på bussen tagit en av mina sandaler och satt på sig den och visar häpet upp för resten av bussen hur otroligt stora fötter jag har. Mina fötter är så stora så till och med han som är MAN kan ha på sig dem. Han river av några skrattsalvor till innan han ger mig tillbaka sandalen och ler stort. Jag skrattar med lite jag också, han verkar ha blivit bussens egna stjärnskott på humorhimlen.

När vi äntligen är framme i Odon Thani är klockan runt sju på kvällen. Jag tar en tuktuk, en sorts kombinerad moped med flak därbak till en annan busstation för att fortsätta resan mot gränsen till Laos. Tur jag har min fantastiska vägbeskrivning med mig, där står alla detaljer. Jag hittar rätt buss mot gränsen och bredvid mig sätter sig två tyska tjejer som backpackar runt i sydostasien. De är trevliga och vi tar sällskap mot gränsen.

Vi kommer fram till ännu en busstation och letar upp en ny tuktuk som kan ta oss till gränsen som ligger runt 5 km därifrån. En kille som går runt med en flaska öl i handen viftar åt oss att hoppa upp i hans tuktuk. Han pratar snabbt på bruten engelska som är svår att förstå. Han verkar glad och ler stort medan han fortsätter dricka öl med ena handen och gasar med den andra. Vi åker fort och jag tror inte det är hans första öl för den här kvällen om man säger så. Han vänder sig om ibland och tittar på oss och säger något, medan han vrider på gasen med ena handen och dricker öl ur sin flaska med andra. Vägen verkar han inte vara så noga med att titta på, men vi kommer fram till gränsen utan problem.

Jag får betala för min försening på 5 dagar vid gränsen, till en suckande militärfarbror med stora glasögon. Han arbetar i långsam takt ackompanjerat av djupa och långdragna suckar. När allt gränsstämplande äntligen är färdigt delar jag och de tyska tjejerna taxi till ett hostel som de har hittat i sin guidebok. Äntligen i Laos.

Det börjar ösregna när vi hoppar ur taxin och taxichauffören pekar ut något som ser ut som ett hotell hundra meter bort. Vi tackar och börjar småspringa dit genom regnet. De har rejäla fotriktiga skor och regnjackor med luvor. Jag har shorts och flipflop och en tunn tröja. Inte lika välklädd. Vi letar runt efter hotellet och himlen har totalt öppnat sig och släpper ner en kaskad av tunga regndroppar. Jag försöker komma med en idé att vi kanske skulle kunna ta ett annat hostel, det ligger ju ganska många där vi går precis nu.

Men idén går inte hem. ”Vi vill gärna ha det hostellet som står i vår guidebok, för det verkar trevligt och rent.” Jag har rest i ungefär 15 timmar och är helt genomdränkt och har inte kunnat äta så mycket på bussresorna på grund av åksjuka. Man skulle kunna sammanfatta det som att jag inte hade extremt mycket tålamod kvar. Jag försöker övertyga dem om att vilket j-kla hostel som helst är samma skit och att vi kanske skulle kunna ta det som vi till exempel står mitt framför. Jag får ett nej och vi fortsätter ett lönlöst letande i tjugo minuter till i hällregn.

Vi går förbi en bar full med äldre stora västerländska män med sina händer runt midjorna på små söta laosiska tjejer i övre tonåren. En liten tjej hoppar upp bakom en äldre fetlagd västerländsk man på hans motorcykel och de kör iväg genom natten tillsammans.

Sedan bestämmer sig en av de tyska tjejerna för att gå in och fråga på ett annat hotell om vägbeskrivning till deras utvalda hostel. Hon kommer tillbaka snopen och säger: ”Oj det hostellet hade visst stängt för två år sedan, jag har ju iochförsig köpt en guidebok ifrån 2006 men konstigt ändå”. Jag säger ingenting. ”Men jag har prutat ner priset på detta hotellet med några dollar så vi kan ju bo här” föreslår hon. Jag bara går rakt in som en zombie efter henne. Äntligen är vi framme och sängen ser helt underbar ut.

Sara
-------------------------------------------------------------------------------------
Me dí cuente que mi visa thailandesa se había vencido el lunes pasado! Cuando se vence la visa thailandesa hay que multar como 100 coronas suecas por cada día que lleva uno demás en Thailandia. Ya habían pasado tres días demás y tuve que salir de Thailandia lo mas rapido posible.

El país mas cercano es Burma, y la frontera burmesa queda solo a diez minutos en combi desde Mae Sot. Así que el martes en la mañana me fui para el centro de Mae Sot para agarrar la combi(minibus) para la frontera. Allí se cruza la frontera caminando por un puente hasta llegar al lado burmes dónde te dan los sellos necesarios y una visa nueva por 30 días. Se tiene uno que quedar por unas horas en el lado burmes, despues de regreso a Thailandia con una visa nueva.

Cuando llegué al mercado pregunté por la combi correcta, me sentía bien. Solo llevaba unos tres días de atraso con mi visa, y simplemente se trataba de una caminata por el puente cruzando la frontera y de vuelta, y todo listo.

En la combi me senté atras en el cajón rodeada por bolsas grandes de arroz y gente que iba para otro mercado cerca de la frontera para vender frutas y verduras. Al frente de mí esta sentada una señora viejita. Es muy flaquita y arrugadita con ojos calidos que brillan en su cara.Tiene el cabello bien arreglado en una trensa larga. Me sonríe cuando intercambiamos miradas. Esta comiendo noodles en una tasita muy pequeña como el tamaño de una tasita de café. Cuando ve que la estoy mirando acerca su comidita para invitarme a comer, aunque es la unica comida que tiene. Muevo la cabeza para enseñarle que no quiero y toco mi pansa para intentar a explicarle que estoy llena. Me sonríe y sigue comiendo desde su tasita tranquilamente.
Su amiga esta sentada al lado de mi y esta hablando fuerte en algo que me imagino que es burmes, gesticulando hacia las otras mujeres en el cajón. Después de un viaje de mas o menos diez minutos una mujer me grita: Miyawaddy! Miyawaddy! Es el nombre del lugar donde voy a cruzar. Me bajo del cajón y les agradezco con el poco burmes que conozco.

Estoy en una carretera grande y me estoy preguntando donde realmente queda la frontera, no veo a casi ninguna gente aqui. Me acerco a un tal señor thailandes militar con ropa tallada y zapatos brillosos que esta en algo que parece una estación de algo. Se ríe con cortesía y le intento explicar que necesito cruzar la frontera para renovar mi visa. Mueve la cabeza y dice “Border Myanmar closed, fighting a lot of fighting Myanmar” y enseña con la cabeza hacia atrás. Siento un poco de panico y le pregunto un poco estupida “When open again?”. Me contesta sonriendo “Don´t know fighting a lot of fighting”. Le enseño mi visa vencida y intento obtener algun sello por lo menos, pero solo se ríe y dice ” Laos, go Laos”. Parece que no hay otra manera que recorrer todo el camino para Laos para obtener mi visa nueva, un viaje en bus alrededor de 15 horas.

De vuelta en la oficina me dan una explicacion del camino muy detallada como llegar a Vientiane, la capital de Laos y como llegar a la embajada thailandesa alli. Apunto todo, es una nota muy importante para acordarme de como llegar.

El miercoles en la mañana me levanto antes del gallo. El ni siquiera esta despierto, lo veo dormiendo abajo de la casa de los vecinos, noto sus plumas de colores cuando salgo de la oficina. Mi mochila bien preparada para unos días en Vientiane y con la nota de como llegar bien guardadita en mi bolso. Un grupo de perros grandes callejeros han logrado entrar al jardin y estan en la terraza ladrando y gruñiendo entre ellos. Les intento asustar y salen a la calle fuera. Cuando salgo a la calle para esperar veo que alli quedaron todos los perros en grupo. Me gruñen , uno de ellos se me acerca mostrando sus dientes y mi corazon me empieza a latir fuerte. Decido mejor esperar al otro lado del portón. Los grupos de perros son aun peor en la madrugada y en la noche cuando esta mas fresco son mas enojones.

Un señor que trabaja en la oficina me viene a recoger en motocicleta para llevarme a la estacion de buses. Paramos en el centro de Mae Sot en un puestesito en la calle donde trabajan dos señoras vendiendo samosas (empanadas). Huele bien rico alli, y la señora mayor me da una samosa para probar. Esta llena de papas y cebolla con un sabor de curry y sabe riquisimo. Me ayudan a comprar una bolsa grande de samosas para llevar en el camino. Despues me lleva a la estacion de buses donde me siento a esperar la primera combi(minibus) del día.

Un señor chaparrito de uniforme verde viene caminando y grita: Phitsanoluk! Phitsanoluk! Le sigo hacia una combi y le pregunto a que hora sale. Me dice a las ocho, pero ya hay gente sentada adentro asi que entro a sentarme. A las siete diez sale el bus y para en otra estación de buses al otro lado de la ciudad, donde entra mucha gente con maletas y bolsos.
Damos unas vueltas en Mae Sot, paramos donde un amigo del chófer para cargar unas bolsas grandes al bus, los amarra con mucho cuidado. Despues por fin salimos de Mae Sot y pasamos a una carretera de muchisimas curvas. Me empiezo a sentir muy revuelta con nauseas despues de tan solo unos 15 minutos de viaje. Pero aguanto los primeros cuatro horas, y llegamos a la proxima estación de buses donde bajo rapidamente para subir al siguiente bus con destinación Odon Thani.

El viaje en bus para Odon Thani dura mas o menos siete horas. El conductor es un señor bigotón alegre que hace bromas con todo el bus. A veces parece que hace bromas de mí, pero solo es un sentimiento que me da. Todos se rien felizes y me observan un poco. Me medioduermo un ratito y me despiertan sus risas otra vez. Cuando abro los ojos veo al conductor del bus que ha agarrado uno de mis sandalias y se lo ha puesto en su pie. Le enseña a todo el bus con cara de sorprendido que le queda una sandalia de una mujer a EL que es hombre. Señala con sus manos que tengo pies muuuy grandes y todo el bus se rie. Lo repite algunas veces acompañado por las risas de los demas antes de regresarme mi sandalia sonriendo. Yo tambien me rio un poco por su pendejada, parece que se ha hecho el cómico del bus.

Cuando por fin llego a Odon Thani ya son las siete de la noche. Agarro un tuktuk, un tipo de taxi de motocicleta con cajón atras a otra estacion de bus para seguir el viaje para Laos. Por suerte tengo mi descripción del camino conmigo, alli estan todos los detalles. Encuentro el bus correcto que me lleva a la frontera, y al lado de mi se sientan dos chavas alemanas que estan viajando por el sureste de asia. Son buenas ondas y nos hacemos companía en el viaje.

Llegamos a otra estación de buses y buscamos a otro tuktuk que nos lleva a la frontera que queda unos 5 km de allí. Un chavo que anda con una botella de cerveza en la mano nos sube en su tuktuk. Esta hablando rapido en inglés y no lo entendemos muy bien. Esta contento y sonrie mucho mientras sigue tomandose la cerveza con una mano y hechando el gas con la otra. Vamos rapido y se me hace que no es su primera cerveza de la noche. Se da la vuelta y nos mira a veces mientras apreta el gas y toma su cerveza con la otra mano. La carretera no la mira mucho, pero llegamos sin problemas.

En la frontera tengo que pagar por el atraso de cinco días de mi visa, y le pago a un señor militar con lentes grandes que respira muy pero muy ondo cuando trabaja en la velocidad de un caracol. Cuando por fin todo el sellerío de la frontera ya esta lista comparto un taxi con las alemanas para un hostel que han econtrado en su libro de guía. Por fin en Laos.

El cielo se abre y empieza a llover muy fuerte cuando nos bajamos del taxi, el chófer nos enseña el hostel que queda a unos cien metros del taxi. Lo agradecemos y vamos mediocorriendo entre la lluvia. Ellas tienen zapatos impermeables y chamarras resistentes al agua con caperuzas. Yo ando en shorts y sandalias flipflop. No tan preparada. Estamos buscando el hotel y el cielo llora aun mas lagrimas mas grandes y fuertes. Intento decirles que tal vez podemos quedarnos en otro hotel, hay muchos en la calle donde estamos.

Pero no les gusta la idea. “ Realmente queremos el hotel en nuestro libro de guía, parece agradable y limpio”. He viajado por mas de 15 horas y estoy mojadisima de lluvia y casi no he podido comer nada en todo el dia por las nauseas del bus. De verdad que no tengo casi pero casi nada de paciencia que me queda. Les intento convencer que cualquier hostel es la misma mierda y que por ejemplo pudieramos entrar al hostel que queda al frente de donde estamos parados. Me dicen que no y seguimos una busqueda sin encontrar nada en la lluvia fuerte por unos veinte minutos mas.

Pasamos un bar lleno de hombres mayores grandes y gordos europeos y norteamericanos con sus manos en las cinturas de unas chicas de Laos jovenes, apenas saliendo de la adolesencia. Una chica pequeñita se sube atras de un señor gordo y grande en una motocicleta y se van juntos entre la noche.

Por fin decide una de las alemanas entrar en un hotel para preguntar donde queda el hotel de sus sueños y su libro de guía. Sale un poco apenada y dice: ”Ah mira, este hostel que andamos buscando cerró hace dos años. Bueno cierto que compré un libro de guía desde el 2006 pero que extraño”. Yo no digo nada. Ella sigue: ”He bajado el precio con unos dolares en este hostel asi que nos podemos quedar aqui”. Solo entro como un zombie atras de ella. Por fin llegué y la cama se ver hermosa.

Sara