Un par de tuktuks estan esperando en la sombra de la calle, el aire esta muy humedo y caliente. Un chofér de tuktuk con ropa muy gastada y cara arrugada me ofrece su tuktuk y me subo. Vamos para la embajada y alli se queda esperando con su tuktuk, para ganarse dinero en la ida y en la vuelta, es tranquilo y parece buena onda el señor. Entro en las puertas gigantes abajo de las letras grandes de oro que dicen ”Kingdom of Thailand”.
En sala de espera hay mucha gente esperando y llenando diferentes formularios o hacen fila para la ventanilla. Agarro un formulario y lo empiezo a llenar. Un poco mas lejos de mi veo un señor bien vestido con un portfolio de esos con un pasaporte rojo donde dice ”Republica de Myanmar”. Pues depende como define uno republica me pongo a pensar ironicamente, y de repente lo empiezo a sospechar al señor. No parece ningun trabajador migrante y me pongo a pensar que el señor pertenece al militar de la dictadura allí, y me alejo aun mas de el.
Despues de llenar un montón de formularios, sacando fotos, copeando mi pasaporte y una fila muy lenta por fin entrego mi aplicación visa thailandesa a la embajada. El dia siguiente tengo que regresar para recoger la visa y mi pasaporte, ojala que aceptan mi aplicacion sin problemas. Es importante no hablar fuerte de que uno anda trabajando como voluntario con burmeses ilegales en la embajada thailandesa. Si no existe el riesgo que no aceptan la aplicacion de la visa, como este tipo de trabajo no les gusta para nada a los autoridades thailandeses. Por eso es mejor decir que uno solo anda viajando un poco por Thailandia.
Me topo a un grupo de filipines que andan trabajando en Thailandia y nos hacemos compania en la espera. Ellas trabajan como controlantes de fabricas que producen textiles en Thailandia por ejemplo por empresas como PUMA y ADIDAS. Curiosa como soy no puedo evitar preguntarles si andan controlando las condiciones de trabajo en las fabricas. Pero me dicen que no, que lo que andan controlando son los productos finales, miden la calidad. De todas maneras pregunto un poco suave sobre las condiciones de los trabajadores en las fabricas que visitan, y me contestan bien corto, que todo esta bien alli. Entonces muerdo mi lengua para no seguir preguntando sobre si hay muchos trabajadores burmeses alli y como les tratan.
Mejor empiezo a preguntar si les gustan sus trabajos, y señalan como que si mas o menos. Una de las mujeres filipinas me dice que lleva trabajando mas de 25 años en el mismo trabajo y que siempre anda viajando y casi nunca ve a su familia en los Filipines. Dice que los ve como una vez al año. Pero siempre evita regresar para navidad, porque se hace todo tan sentimental con muchas emociones y cuesta demasiado volverse a ir otra vez para trabajar.
“Cada vez que veo a mis hijos y nietos se me rompe el corazon cuando me tengo que ir otra vez. Toma mucho tiempo en repararse de nuevo”, me dice triste.
“A veces me siento triste por meses despues de haberles visto, porque sigo pensando mucho en ellos, sigue diciendo. Nunca se vuelve mas facil aunque ya lo he hecho tantas veces”, termina respirando ondo mirando para fuera. Cada mes manda dinero a su familia, gana mas o menos bien en su trabajo. Nos separamos y decimos hasta mañana, cuando todos vamos a recoger nuestras visas.
El resto del dia me quedo en la habitacion del hotel en la cama leyendo y dormiendo. Las alemanas han ido a rentar bicicletas para ver algun monumento. Almuerzo sola en un restaurante laosien al lado del hotel. Pruebo una especialidad de allí, que se llama pescado de laap. Es un tipo de pescado blanco y lo marinan con limón despues lo frien con ajo y chile y por fin lo mezclan con cilantro y epazote y se come con arroz. Sabe bien fresco y rico. Practico decirles gracias en laosien, kobchai.
Ando caminando lento en Vientiane, la ciudad es tranquila con el tamaño de una ciudad mediana sueca y esta llena de backpackers turistas. Hay muchos restaurantes italianos y franceses y cafes de internet. Pero no me siento tan agusto , mas bien me doy cuenta que quiero regresar a Mae Sot, aunque esta lleno de perros callejeros, lluvioso y no se ve como un lugar tan chido. Hay una vibra alli que me gusta, algun sentimiento en el estomago que me hace sentir bien.
En Vientiane hay algo que me molesta, como una piedra en el zapato de repente. No puedo decir exactamente lo que es, pero esta piedra si me molesta. Cuando un gringo en una esquina de la calle me dice en voz baja “Quieres meterte algo? Que te quieres meter? Tengo de todo!” me regreso caminando al hotel. Hay mucho estrés en muchos turistas aqui, siempre quieren descubrir algo nuevo y rapido tiene que ser, de siempre encontrar el lugar más barato y siempre tomar la cerveza mas barata. La piedra en mi zapato me duele cuando veo a hombres gordos grandes y mayores turistas con chavas jovenes, hasta adolescentes de Laos. Duele cuando veo mucha gente que no tiene el menor respeto por los que viven aqui y por su país y piensan que todo pueden comprar con su dinero. Me duele que hay gente que se mete de todo y andan tan high en el día dentro de los restaurantes laosienes y que ellos mismos andan vendiendo cualquier tipo de droga en la calle abiertamente. Me duele que mucha gente aqui se cre mucho mas de los que viven aqui y lo que mas me duele es que formo parte de todo eso cuando me veo igual y ando como turista aqui en Vientiane.
Cuando regresan las alemanas me dicen que no les gusto mucho su vuelta de bicicleta. Se quejan de que la ciudad no esta muy adaptada para andar en bicicleta, hay demasiado trafico y contaminación y no hay vías especiales donde andar en bicicleta. El monumento que vieron era aburrido, nada que ver y se les olvidó ponerse bloqueador y estan muy quemadas. “No perdiste nada” dice una de las alemanas. La noche anterior habíamos salido a comer antes de caer en la cama. Conocimos a dos backpackers franceses y las alemanas se quedaron platicando con ellos, mientras yo estaba de zombie al lado. “Cuanto costaba donde se quedaron ellos? Habían ido a algun lugar especial no tan turistico que pudieran recomendarles? Que tipo de libro de guía tenían ellos? Fue basicamente toda la platica.
En la noche decidieron las alemanas que van a ir a recibir masaje del cuerpo complete algo que dicen es famoso de Laos. Leyeron en su libro de guía que no se lo pueden perder. Les sigo curiosamente. El lugar esta muy tranquilo con musica suave y huele a aceite de perfume. Me doy cuenta que la musica consiste de canciones famosas romanticas tocadas de alguna flauta lenta. Una chava pequeña se me acerca y pregunta si yo tambien quiero probar una hora de masaje. Le digo que si y nos dan unos pantalones grandes y una camiseta grande para ponernos despues nos acostamos en unas camas bajitas. Luego nos dan un masaje bien fuerte, pero se siente muy bien y rico despues del viaje largo en bus. Pagamos y los agradecemos y salimos a la calle, muy relajadas de la espalda. Seguimos a un restaurante laosien donde como un pescado con chile. Una de las alemanas pide un plato de carne laosien y pregunta a la mesera como se come este plato en la manera tradicional de Laos, porque es lo que quiere probar. La mesera dice que puede comerlo como quiere. Sigue preguntando pero como lo comen ustedes aqui en Laos? Lo comemos como tu quieras contesta la mesera y ya basta. Terminamos la noche en un barsito al lado del hotel tomandonos una cerveza, hablamos y es una noche agradable como los turistas que somos.
El dia siguiente tengo que ir otra vez a la embajada para recoger mi visa y pasaporte. Agarro un tuktuk para alla y me siento para esperar mi turno al lado de las filipinas que ya estan sentadas atras esperando. Sonrien y me hacen señas con las manos. Hablamos un poco mientras esperamos. Las alemanas han hablado sobre algun lugar que se llama Vang Vieng y dicen que es un lugar muy lindo con cuevas y aguas azules en el campo. Sinceramente mas que todo tengo ganas de regresarme a Mae Sot otra vez. No tengo tantas ganas de viajar mas como turista en este momento y no tengo ganas a hablar con mas backpackers en este momento.
Una chava y un chavo estan sentados al otro lado de mi en la sala de espera. Les pregunto si han ido a Vang Vieng y que tal estuvo. Me contestan que acaban de salir de alli hoy mismo. Les pregunto si estuvo bien alli, el chavo me contesta:
“La ciudad esta formada de puras guesthouse(hosteles) y restaurantes europeos o norteamericanos. Esta lleno de gringos y estan muy borrachos y se meten drogas a cada rato. Si a uno le gusta cosas así esta bien, termina cortante. Les pregunto que hacen y dicen que solo andan viajando, van a ir a Chang mai una ciudad al norte de Thailandia. Me preguntan donde voy yo y les digo voy para Mae Sot. Los ojos del chavo se despiertan y me dice” entonces me imagino que haces el trabajo alli que todo el mundo en Mae Sot hace” “Cual?” le pregunto sospechosa. Me dice en voz baja “Burma” y le digo que si.Me cuenta que tambien ha hecho un trabajo voluntario en una escuela en Mae Sot por 6 meses y que ahora esta trabajando como voluntario en otra organisacion que trabaja por la democracia en Burma en Chang mai. Alguna gente alrededor nos empieza a mirar, o tal vez es mi imaginacion. El chavo empieza a decir en voz alto eehh o sea yo solo ando viajando por Thailandia, de backpacker solo ando viajando soy turista. No hablamos mas. Recogo mi visa y mi pasaporte y me salgo de una vez para el tuktuk que me espera. Es chido saber que hay mucha gente que trabaja por la misma cosa.
Decido irme a una piscina que queda cerca del hotel para pensar lo que quiero hacer, hace mucho calor y esta muy humedo estoy super sudada. Debería querer viajar y turistear mas y descubrir el pais, pero no tengo ganas. Tengo mas ganas a regresarme para Mae Sot y estar con las chavas otra vez. Me llevo mis cosas para la piscine y nado un poco y leo mi libro allí. Al lado de mi esta sentada una señora que observa sus niños que estan jugando en la piscine, se ve nerviosa y un poco tensa con una arruga entre los ojos. Empezamos a platicar y me cuenta que vive en Paris desde hace muchos años pero que viene de Laos y ahora anda de vacaciones por aqui con su familia. Cuando le digo que soy sueca se pone feliz y dice:
“Queee bodaa mas linda! Que boda mas preciosa!”
”Perdon?”
”Si imaginate que la princesa sueca se caso con un entrenador del gimnasio! Increible que ella misma podia elegir sin que se metieron el rey y la reina. Eso si parece amor de verdad, yo si segí toda la boda en television y en las revistas.” No suelta el tema y me cuenta que le fascina leer revistas de chismes.
”Un hombre de la gente, si eso si es grande, y que fue su entrenador del gimnasio increible”sigue hablando. Solo muevo un poco la cabeza. Ya estoy lista con mi decision tengo ganas a regresarme a Mae Sot de una vez, ahora mismo.
Pienso que, bueno antes de irme a la frontera por lo menos voy a probar una buena pasta en un restaurante italiano por alli. No he comido pasta en mucho tiempo, y digo a mi misma quea mi regreso va a ser puro arroz arroz y arroz otra vez asi que un poco de pasta para cambiar no estaria mal. Cuando entro al restaurante soy la unica cliente alli. Cuatro chavas de Laos estan paradas en el fondo vestidas en alguna ropa que me imagino va a parecer italiana. Musica italiana con guitarras temblosas se eschucha de los espeakers y me traen un menu, hace mucho frío del aire acondicionado. Pido una pasta al pesto, sencillo y rico y ademas pido una copa de vino tinto, no he tomado vino desde antes de llegar a Asia. El vino esta agrio y claro esta importado desde muy lejos, pero la pasta esta muy buena. A parte de todo me regresa este dolorsito y simplemente ya es hora de regresarse, ya de una vez. No me importa que ya son las 7 de la noche por lo menos quiero empezar el viaje asi puedo dormir en algun hotel esta noche, para hacer camino. Pago y entro en un taxi para la frontera.
En la frontera paso sin problemas, y al otro lado comparto tuktuk con dos chavos y una chava de Laos. Llego a la estacion de buses y agarro el bus que es para Odon Thani. Despues de una hora de viaje llego y me bajo, me topa una lluvia desde un cielo completamente abierto, las gotas son grandes y caen con mucha fuerza. Encuentro un hotel, pero no hay lugar dice el receptionista estamos llenos. Cruzo la calle y encuentro otro, corro entre la lluvia pesada. La mujer en la recepcion se ve recien despierta y no entiende nada de inglés, pero me da un cuarto con ventilador, y eso es lo que importa ahora.
Subo tres pisos y abro un candado de una puerta con la llave que me dio. El cuarto se ve pasable,y ahora solo quiero quitarme la ropa mojada y dormir. Cuando voy a la cama veo la cucaracha mas grande que he visto en mi vida que esta en la almohada. Casi me hecho a llorar por el cansansio y todo y no se que hacer. Se que no son peligrosas. Saco la almohada de la ventana y se va la cucaracha. Respiro ondo y me relajo y pongo la almohada en la cama de nuevo. Cuando me doy la vuelta veo algo venir volando hacia la almohada. Y para OTRA cucaracha en exactamente el mismo lugar y igual de grande. Agarro la almohada y se va a esconder abajo de la cama. Entro al baño y en la tasa esta sentada otra. Ya casi me hecho a llorar otra vez, no quiero andar cazando cucarachas si lo unico que quiero es dormir. Empiezo a mandarle mensajes a Rommel mi novio y le cuento todo de las cucarachas. Me contesta tranquilamente con paciencia y me dice que las cucas no son peligrosas, pero si estoy un hotel de cucas deberia cerrar bien la puerta, hay gente mas loca que las cucas dice. Le hago caso y cierro bien la puerta y me acuesto en la cama toda tensa y ya no puedo dormir tengo miedo que se me van a venir encima. Cada vez que siento algo reacciono muy fuerte. Despues de un rato largo me duermo exhausta en el hotel de las cucas.
El dia siguiente me despierto temprano y me salgo de una vez del hotel. Desayuno en un lugar thailandes arroz y verduras. Mejor comer bien de una vez, como no se hasta cuando voy a poder comer otra vez por lo revuelto y tengo un viaje bieen largo adelante. Despues voy a buscar algun tuktuk para ir a la estacion de buses. Paso muchos tuktuks pero estan vacios y los choferes ya se fueron a otro lado. Veo solo un chofér que esta dormido atras en su tuktuk, digo en voz baja “perdon, perdon” pero no despierta, tiene la boca abierta y esta dormiendo muy profundo. Entonces sigo buscando. Un hombre mayor me mira y le pregunto tuktuk? Me dice que si, y toma un ultimo trago de su cerveza, la cual enrolla bien en una camisa y la guarda atras en el tuktuk. Arrancamos, el tuktuk va un poco de lado al lado y cuando pone el gas empieza a sonar algo del tuktuk muy fuerte, y todo tiembla un poco. Un señor en moto nos pasa y se queda viendo a algo en el tuktuk, le señala al chófer con la mano varias veces y le grita algo. El chófer lo ignora completamente y hecha mas gas. Pero si llegamos sin problemas.
Despues de un viaje largo me siento muy revuelta, solo como unas galletas a la hora del almuerzo y al rato paramos a algun lugar para ir al baño. Una señora viejita esta parada atras de una mesa donde vende frutas, galletas y aguas. Tiene pocos dientes, y los que tiene estan parados muy derechos y le cuesta cerrar la boca. Pero sonrie grande de todas maneras y sus ojos brillan alegres en su cara arrugadita. Tiene un traste grande transparente con mango dulce por dentro y yo que ando revuelta pienso que tal vez mango estaria bien comer, fruta siempre hace bien. Enseño con el dedo hacia el mango y me saca un pedasito para probarlo. Sabe muy acido, como si estuviera en algun acido o algo. Me revuelve aun mas este sabor y me da ganas de vomitar. La viejita me mira curiosamente y me sonrie cuando ve que mi cara hace muchas muecas, no puedo evitar. Se rie mucho la viejita. Despues señala al mango como preguntando si quiero comprar. Un momento me quedo media congelada, se ve muy dulce la viejita pero ese mango si sabe muy feo. Sonrio un poco y le señalo que no y se rie muy alto con la boca abierta, parece que le dio mucha risa que no me gusto. Antes de subirme al bus me doy la vuelta y alli esta la viejita viendome, sonriendo levantando la mano despediendose de mi muy alegre.
Luego llegamos a otra estacion de bus y cambio rapido para otro. Ya es mediodia y dentro del bus hay mas o menos 40 grados y mucho sol. Cuando se va el bus no se sabe y me siento para esperar dentro del bus con mucha paciencia. Despues de un rato me acostumbro y no me molesta tanto el calor. Por fin si nos movemos y algunas horas pasan tranquilamente. Oscurese y por las ventanas puedo ver las estrellas, el viento se siente tibio y entra por las ventanas abiertas. Llegamos a otra estacion de bus ya esta todo oscuro y tengo muchisima hambre. En la estacion venden unas tasas de noodles y agua caliente. Como la turista que soy pregunto a que hora sale el proximo bus para Mae Sot. “ Ahora sale, ahora sale” me contesta el chofer. Pero no hay nadie en el bus ni el chofer ha entrado. Sigo comiendo mis noodles con bastante chile y espero fuera yo tambien. Despues de un rato empieza a entrar gente y el chofer me señala que ya.
Vamos pasando por la noche hacia Mae Sot, por fin. Alguien que esta atras de mi esta moqueando mucho y despues de un rato le mando una servieta. Luego alguien me toca el hombro y me da algo en la mano. No siento lo que es, pero me doy cuenta que es un chicle que me mando la persona atras como gracias. Esta bonito todo pienso cuando estoy sentada en la oscuridad del bus pasando por las montañas hacia Mae Sot con el viento en el cabello, ya para la destinacion final.
Por fin empezamos a pasar lampáras de las calles y semáforos y de repente reconozco la tiendita en la esquina. Aqui vivo! Para por favor, le grito al chofer, que para un poco sorprendido. Le agradezco mucho y me bajo del minibus y empiezo a caminar hacia la calle donde vivo en este momento. Siento calido ya todo el estomago, ya regresé! Cuando toco el timbre un poco despuesito de las diez de la noche una chava me mira atras del porton y se rie fuerte cuando me reconoce. Otra chava llega para abrazarme cuando entro, siento tan rico de haber vuelto aqui, hasta casi se me lagriman un poco mis ojos. Es tan hermoso haber vuelto a este mundo despues de la visita en el otro.
Sara
-------------------------------------------------------------------------------------
Dagen efter vaknar jag halv 9 och drar mig segt och långsamt upp ur den sköna och breda hotellsängen, de tyska tjejerna snusar tyst i sin dubbelsäng bredvid. Sedan vaknar de till och undrar vart jag ska så tidigt.
Kroppen känns lite som att jag blivit påkörd, jag är verkligen öm överallt och huvudet är så segt att jag längtar efter en kopp kaffe till frukost för att vakna upp. Jag smyger ner och äter en hotellfrukost bestående av baguett och äggröra och en söt kopp kaffe. Sedan är det dags att dra till thailändska ambassaden för att ansöka om nytt visum, än är inte allt över.
Ett par tuktuk står och väntar i skuggan på gatan, luften är fuktig och det är kvavt. En tuktukförare i slitna kläder och fårat ansikte erbjuder sin tuktuk till mig, och jag hoppar in. Vi åker iväg till ambassaden och han ställer sig och väntar på mig, så att han tjänar pengar på både dit och tillbakavägen. Jag går rakt in genom de stora pampiga grindarna under guldbokstäverna som deklarerar ”Kingdom of Thailand”.
Inne i väntsalen sitter fullt med folk och fyller i blanketter eller köar til luckan. Blanketterna står i ett ställ och jag går fram och tar en och sätter mig och börjar fylla i. En bit ifrån mig ser jag en prydlig välbärgad man i välpressade kläder och portfölj med ett klarrött pass i handen där det står ”Republic of Myanmar”. Ja det beror väl helt på hur man deifinierar republik tänker jag ironiskt och blir genast misstänksam mot mannen. Han ser inte direkt ut som någon migrantarbetare och jag börjar tro att han tillhör militärjuntan, så kallade SPDC, så jag håller mig ifrån honom.
Efter en massa ifyllande av blanketter, fotografering, kopiering av pass och ett långt köande lämnar jag tillsist in min turistvisumansökan och pass till thailändska ambassaden. Dagen efter måste jag komma tillbaka och hämta ut visumet, som jag förhoppningsvis får godkänt. Det är viktigt att inte prata högt om att man arbetar som volontär med illegala burmeser i Thailand på thailändska ambassaden. Annars riskerar man att inte få igenom sin visumansökan, då denna typen av arbete ogillas starkt av Thailand och dess tjänstemän. Därför är det bättre att säga att man bara reser omkring lite på måfå i Thailand.
Jag träffar en filippinsk grupp med folk som arbetar i Thailand och vi håller sällskap under väntetiden. De arbetar som fabrikskontrollanter för textilfabriker i Thailand för bland annat PUMA och ADIDAS. Nyfiken som jag är kan jag inte låta bli att fråga om det är arbetsförhållandena de kontrollerar, men nej inte alls. Det är slutprodukten som de kontrollerar kvalitén på. Jag frågar försynt om arbetsförhållandena i fabrikerna de besöker och de säger kort att allt är bra där. Så jag biter mig i tungan för att inte börja fråga ännu mera eller som min hjärna vill; börja fråga hur de behandlar burmesiska migrantarbetare på fabriken.
Istället frågar jag om de gillar sina jobb, och de rycker på axlarna. En av de filippinska kvinnorna säger att hon arbetat som fabrikskontrollant i över 25 år och att hon ständigt är på resande fot och nästan aldrig träffar sin familj på Filippinerna. Hon säger att hon träffar dem ungefär en gång om året. Men hon undviker att åka hem över jul, för det blir så sentimentalt och så mycket känslor då och det är alltför jobbigt att åka tillbaks till sitt arbete sen.
”Varje gång jag träffar mina barn och mina barnbarn går mitt hjärta sönder när jag måste lämna dem. Det tar väldigt lång tid för det att läka ihop igen,säger hon sorgset.
”Ibland kan det kännas tungt och jobbigt flera månader i sträck efter att jag vart hemma, för jag tänker på dem, säger hon. Det blir aldrig lättare hur många gånger jag än gör det.” Hon suckar tungt och tittar bortåt. Hon skickar pengar hem till familjen varje månad och tjänar ganska bra på sitt arbete. Vi skiljs åt och säger vi ses imorgon, då vi alla ska hämta våra visum.
Resten av dagen spenderar jag på hotellrummet i sängen och läser och sover omvartannat. Tyskarna har hyrt cyklar och kollar på något monument. Jag äter lunch på en laotisk restaurang väggivägg med hotellet och provar deras specialrätt, laapfisk. Det är en vit fisk som de marinerat med lime och sedan steker med chili och vitlök och sedan blandar med färsk koriander och någon typ av annan färsk krydda. Den är väldigt fräsch och god och jag övar på att säga tack på laotiska, kobchai.
Jag strosar runt lite i Vientiane, staden är lugn och ungefär lika stor som Borås och det kryllar av västerländska backpackers och det finns många franska och italienska restauranger och internetcaféer. Men jag trivs inte riktigt, jag inser mer och mer att jag hellre vill tillbaks till Mae Sot även om det är fullt av gathundar i gäng, regn och inte ser mycket ut för världen som stad. Det finns en känsla där som jag gillar, en känsla i magen som känns fin.
I Vientiane skaver någonting mitt i allt, jag kan inte förklara det men någonting skaver. När en nordamerikansk kille i ett gathörn viskande frågar mig när jag går förbi ”Want some drugs? What do you want? I have everything” så går jag tillbaks till hotellet och lägger mig igen. Hetsen hos en del turister att ständigt upptäcka nya saker, ständigt hitta det billigaste stället och dricka den billigaste ölen skaver. Det skaver att se äldre män med unga laotiska tjejer. Det skaver att se människor som inte respekterar andra människor och deras land och som tror att de kan köpa allt för pengar. Det skaver att de är höga som hus mitt på dagen inne på en laotisk restaurang och öppet säljer droger. Det skaver att de tror att de är mer värda än andra och värst av allt skaver det att det känns som att jag är del av allt det där när jag ser likadan ut och turistar i Vientiane.
När tyskarna kommer tillbaka berättar de att det inte var så kul med cykelturen. De klagar på att det inte är särskilt välanpassat för att cykla i stan, det är så mycket trafik och avgaser och det finns inga cykelbanor. Monumentet var inte heller särskilt kul och de har glömt att ta på sig solkräm och är rödbrända. ”Du missade ingenting”säger den ena tjejen. Kvällen innan var vi ute och åt tillsammans innan vi stupade i säng. Då träffade vi på två franska backpackers och tyskarna började prata med dem, medan jag satt som en zombie bredvid. ”Hur mycket kostade det där de bodde? Hade de vart på något särskilt ställe de kunde rekommendera? Var det billigt där? Visste de om något särskilt ställe som inte var så turistigt? Vad hade de för guidebok?”
På kvällen har tyskarna bestämt att de ska gå och få laotisk helkroppsmassage. De har läst i sin guidebok att massage i Laos är ett måste. Jag följer nyfiket med. Stället är lugnt och fint och luktar av olika doftoljor. Mild musik spelas i bakgrunden, gamla västerländska kärleksballader på nån typ av flöjt. En liten tjej kommer fram och undrar om jag också vill prova en timmes helkroppsmassage. Jag säger ja och vi får sätta på oss stora vida kläder och lägga oss på varsin liten säng. Därefter blir vi ordentligt knådade och bankade på och det känns helt ljuvligt skönt. Efter massagen känns kroppen lugn och mjuk och vi betalar och tackar så mycket innan vi går därifrån. Därefter fortsätter vi till en laotisk restaurang och beställer in fisk och kött. En av de tyska tjejerna försöker förgäves fråga servitrisen hur de brukar äta en viss kötträtt, med fläsk eller nötkött eller blandat i Laos. Servitrisen svarar artigt att hon kan få den precis som hon vill. Hon frågar igen hur man äter den i LAOS, för hon vill gärna prova den äkta laotiska maten. Servitrisen ler återigen och säger som du vill, vi äter den som DU vill. Därefter avslutar vi kvällen med att ta en öl på baren intill vårt hotell, vi pratar och skrattar och har en trevlig kväll som de turister vi är, också jag.
Dagen efter ska jag tillbaka till ambassaden för att hämta mitt visum. Jag åker tuktuk dit och sätter mig och väntar i den stora väntsalen bredvid filippinerna som redan sitter längst bak och väntar. De ler när de ser mig och vinkar. Vi pratar lite medan vi väntar. De tyska tjejerna har pratat om något ställe som heter Vang Vieng som tydligen ska vara jättevackert med grottor och sjöar mitt ute på landsbygden. Ärligt talat så längtar jag faktiskt mest av allt tillbaka till Mae Sot och är inte alls särskilt sugen på att turista runt och träffa fler backpackers för tillfället.
En tjej och en kille sitter bredvid mig på andra sidan i väntsalen, de ser västerländska ut. Jag frågar om de vart i Vang Vieng och vad de tyckte om det. De berättar att de precis kom därifrån. Jag frågar om det var trevligt där, killen svarar:
”Staden består av guesthouse(hostel) och västerländska restauranger. Det är fullt av amerikaner som är fulla och tar droger hela dagarna. Om man gillar sånt så ska man åka dit”, avslutar han hårt.
Jag frågar vad han gör och han säger att han bara reser omkring. Jag frågar vart de är på väg och de säger Chang Mai, en stad i norra Thailand. Han frågar vart jag är på väg och jag säger Mae Sot. Hans ögon lyser upp och han säger då gör du antagligen det som alla gör i Mae Sot? Vad?undrar jag misstänksamt. Han viskar ”Burma” och jag nickar försiktigt. Sen säger han att han jobbat som volontär i Mae Sot i 6 månader som lärare på en skola och nu arbetar på en organisation som arbetar för demokrati i Burma i Chang Mai. Några runtomkring oss vänder sig om och tittar på oss, han kommer på sig själv och säger högt några gånger ehh alltså jag reser bara omkring, reser runt jag är turist. Vi säger inget mera och jag får mitt pass med nytt visum och försvinner snabbt därifrån ut till min tuktuk som väntar. Det är skönt att det finns många som jobbar för samma saker.
Jag bestämmer mig för att jag vill bada i en pool som ligger nära hotellet och tänka över vad jag ska göra härnäst, det är kvavt ute och solen gassar på, jag är genomsvettig. Det känns som att jag borde vilja åka runt och upptäcka landet och resa omkring, men jag känner ingensomhelst reslust. Jag vill bara tillbaka till tjejerna och Mae Sot. Jag tar med mina grejer till poolen och badar några gånger och läser lite i min bok. Bredvid mig på en solstol sitter en kvinna och iakttar oroligt sina barn med en rynka mellan ögonbrynen. Hon ser asiatisk ut. Vi börjar prata och det visar sig att hon bor i Paris men ursprungligen kommer ifrån Laos och nu är här på semester med sin familj. När jag säger att jag är svensk lyser hon upp och säger:
”Ååh vilket vackert bröllop! Vilket fantastiskt vackert bröllop!”
”Förlåt?”
”Ja tänk att er prinsessa gifte sig med sin gymtränare, det är ju helt otroligt att hon själv kunde välja sin man, att kungen och drottningen inte lade sig i. Det verkar som äkta kärlek tycker jag, jag följde hela bröllopet ska du veta i tidningarna och på tv”. Hon släpper inte ämnet och berättar att hon älskar att läsa alla typer av skvallertidningar.
”En man av folket alltså ja det är stort det, tänk att hon gifte sig med en man av folket och hennes gymtränare till på köpet”. Jag nickar lite och hummar med. Sen har jag bestämt mig, jag vill faktiskt inte alls vara kvar i Laos längre, utan vill åka tillbaka till Mae Sot nu, på en gång.
Jag tänker att ok, nu innan jag åker mot gränsen så ska jag iallafall prova en ordentlig pasta på den där italienska restaurangen. Pasta har jag inte ätit på länge och jag intalar mig, nu blir det ris ris ris när jag kommer tillbaka så lite pasta är nog gott. När jag stiger in på restaurangen är jag den enda där. Fyra laotiska tjejer står uppradade uppklädda i någonting som ska se ut som nån typ av italienska kostymer. Italiensk musik med darrande gitarrer hörs ifrån högtalarna och de kommer med en meny, det är iskallt av luftkonditioneringen. Jag beställer en pasta pesto, enkelt och gott och passar på att beställa ett glas rött vin också, det har jag ju inte druckit på länge. Vinet smakar surt och är importerat långt bortifrån såklart, men pastan är vällagad. Trots det kommer skavet tillbaka, det är helt enkelt dags att dra härifrån nu. Skitsamma att klockan redan är 7 på kvällen jag vill iallafall påbörja resan tillbaka nu, så kan jag sova nånstans på vägen. Jag betalar och hoppar in i en taxi mot gränsen.
Vid gränsen kommer jag över utan problem, och på andra sidan delar jag tuktuk med två laotiska killar och en tjej. Jag kommer fram till busstationen och kommer på rätt buss till Odon Thani. Efter en timmes bussresa är jag framme och hoppar av och möts av ett skyfall med stora tunga droppar som fullkomligt dundrar och brakar ner. Jag hittar ett hotell, men tyvärr säger receptionisten är det fullt. Över gatan finns ett annat, jag småspringer dit i hällregnet. Kvinnan i receptionen ser yrvaken ut och förstår inte så mycket engelska. Men jag får ett enkelrum med fläkt iallafall och det räcker.
Tre våningar upp låser jag upp ett hänglås som hänger på en dörr. Rummet ser helt ok ut, och nu vill jag bara sova och få av mig mina genomblöta kläder. När jag går mot sängen möts jag av den största kackerlackan jag sett som landat direkt på kudden. Jag blir lite gråtfärdig och vet inte riktigt vad jag ska göra, de är ju inte farliga men jag vill inte ta i den. Tillsist öppnar jag fönstret och skakar kudden och kackerlackan försvinner.
Jag andas ut och lägger tillbaka kudden. När jag vänder mig om ser jag något komma flygande och landa mitt på kudden. En till lika stor kackerlacka! Den har långa känselspröt som rör sig fram och tillbaka. Jag tar tag i kudden och den försvinner in under sängen. När jag går in i badrummet sitter det en annan stor kackerlacka på toalettstolen. Nu blir jag sådär gråtfärdig igen, jag orkar liksom inte med nån sorts kackerlacksjakt. Så jag börjar hysteriskt smsa Rommel min pojkvän och berätta om kackerlackorna. Han svarar tålmodigt på alla mina sms och säger att de inte är farliga, men om jag bor på ett hotell fullt med kackerlackor så kan det nog finnas andra människor där som är värre än kackerlackorna, så lås ordentligt omkring dig säger han. Jag lyder och låser ordentligt och lägger mig i sängen stel som en pinne, och kan inte sova av rädsla för att de ska börja klättra över mig. Så fort jag känner något rycker jag till. Efter en låång låång stund somnar jag utmattad på kackerlackshotellet.
Dagen efter vaknar jag upp tidigt och beger mig snabbt ifrån hotellet. Jag äter frukost på ett litet thailändskt ställe och beställer ris och grönsaker. Lika bra att ladda upp om jag nu inte kommer att kunna äta på många timmar på bussen.
Därefter försöker jag leta upp någon tuktukförare. Jag går förbi en rad med tuktuks men förarna verkar vara försvunna. En ligger och sover på sitt flak, jag säger försiktigt ”ursäkta” men får ingen reaktion så jag fortsätter letandet. En äldre man med fårat ansikte nickar när jag säger ”tuktuk”. Han tar en sista slurk ur sin ölburk, som han sedan omsorgsfullt sparar på flaket och virar in i en trasa. Sedan kör vi iväg till busstationen. Tuktuken vinglar från sida till sida och någonting skramlar när han gasar. En man kör förbi på motorcykel och börjar gestikulera till tuktukföraren och peka på någonting på tuktuken. Föraren skakar på huvudet och gasar lite till, han ignorerar totalt skramlandet och pekandet och tittar envist framåt. Fram kommer vi utan problem.
Därefter väntar en lång bussresa full med illamående åksjuka, men jag klarar mig ändå. Jag får i mig några kex vid lunchtid och sedan stannar vi för toalettpaus. En gammal kvinna står vid ett bord och säljer frukt och kex och vatten. De få tänder hon har kvar står rakt ut ifrån käken, och hon har svårt att få stängt munnen ordentligt. Hon ler ändå och hennes ögon glimmar snällt i hennes fårade ansikte. Hon har en stor behållare med skalad mango och jag som är åksjuk tänker att det kanske jag kan få i mig iallafall, frukt är alltid bra. Jag pekar på mangobehållaren och hon fiskar upp en bit som hon ger mig för att smaka. Smaken är sur, som att den ligger inlagd i någon sorts ättika. Magen vänder sig och jag är nära att få upp den lilla biten igen. Tanten tittar på mig och ler och mitt ansikte grimaserar stort, kan inte hejda mig. Hon skrattar varmt. Sen pekar hon på mangon och undrar om jag vill köpa. Ett ögonblick står jag fastfrusen, hon är ju så himla snäll tanten men den där mangon var verkligen något av det värsta jag provat. Jag ler försiktigt och skakar på huvudet och hon skrattar högt. Hon verkar tycka att det är väldigt kul att jag tyckte att den var så äcklig och blinkar lite till mig. Innan jag går på bussen igen vänder jag mig om och tanten ler stort och vinkar till mig.
Därefter anländer vi till ännu en busstation och jag byter snabbt buss. Det är mitt på dagen och bussen är runt 40 grader varm och står mitt i solen. När den skall gå vet man aldrig riktigt och jag sitter tålmodigt och väntar, men besväras inte så mycket av värmen trots allt. Tillsist rör vi på oss och ännu ett par timmar passerar. Det skymmer och genom fönstret skymtar jag den klara stjärnhimlen, vinden är ljummen genom de öppna fönstrena. Därefter kommer vi till den sista busstationen för dagen och det har redan börjat skymma. Jag är vrålhungrig och hittar ett stånd där man kan köpa en nudelkopp och hett vatten på busstationen. Som den turist jag är frågar jag sedan när nästa buss avgår. ”Nu, nu” säger busschauffören. Men ingen sitter i bussen och inte han själv heller. Jag sörplar i mig mina chilismakande nudlar och väntar utanför minibussen som ska ta mig till Mae Sot. Efter en stund börjar människor hoppa in i bussen och chauffören vinkar till mig.
Vi kör iväg i natten mot Mae Sot. Någon som sitter på sätet bakom mig snörvlar oupphörligt och efter ett tag skickar jag bak en servett som jag har i min väska i mörkret. En stund efter klappar någon mig på axeln och ger mig något i handen. Först förstår jag inte alls vad det är, men sen känner jag att det är ett tuggummi som personen bakom skickar fram till mig som tack. Lite fint tycker jag när jag tuggar tuggummi i mörkret på serpentinvägarna och håret blåser av den svala vinden som kommer in genom fönstrena.
Tillsist börjar vi passera lampor och trafikljus och plötsligt känner jag igen affären på hörnet. Här bor ju jag! Jag ropar högt stop!Och chauffören stannar förvånat. Jag tackar så mycket och hoppar ner ifrån minibussen och börjar gå tillbaka till min gata och kontoret. Värmen har redan börjat sprida sig från magen upp igenom kroppen, jag är alldeles strax tillbaka!När jag ringer på ringklockan är klockan strax efter tio och en av tjejerna kikar på mig genom grinden. Hon skrattar högt när hon ser mig och en annan tjej kommer fram och omfamnar mig. Det känns så fantastiskt j-kla bra att vara tillbaka att jag nästan blir lite tårögd. Det är skönt att vara tillbaka i denna världen igen efter besöket i den andra.
Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar